När EU:s eländen och kanske fasansfulla politiska konsekvenser ska mätas kan det göras på olika sätt. Nicolas Sarkozy sa nyligen att unionen vilken sekund som helst kunde "explodera" – och européerna fick själva gissa vad det skulle kunna innebära. Angela Merkel hade då just förklarat att "det mångkulturella samhället har misslyckats" – och medborgarna lämnades att på egen hand fylla i och föreställa sig mångfaldens alternativ. Om explosionen kommer och mångkulturen är ett fiasko – hur blir det då? Vilka krafter blir styrande? Vilka idéer dominerande? Att demontera EU och euron är nog svårt, fast kanske möjligt – men hur, rent konkret, demonterar man mångkulturen?

Man ska inte sprida alarmism – européernas stöd för demokrati som form är intakt – men utan tvekan händer just nu omskakande saker. För tre år sedan steg rök från brinnande romska läger i Italien som en varning om vad som var på gång, men sedan dess har många länder haft val som antyder att få såg sirenerna; nästan överallt har nationalistisk höger brutit ny parlamentarisk mark. Ändå är bästa måttet på lägets allvar varken Sydeuropas makalösa arbetslöshetssiffror, Ku Klux Klan-liknande attacker mot romer eller de xenofobas partisuccéer – utan någonting mycket mindre mediespektakulärt: den ommöblering av statsapparaten som påbörjats i vissa länder, med Ungern som värsta exempel.

Nyligen reste en vän till mig till Budapest för att delta i en rad globalt arrangerade seminarier om aborträttens allt mer trängda juridiska läge i Europa, men från ungerska statsanställda meddelades att ingen vågade gå: "Anmäler vi oss till den sortens arrangemang förlorar vi jobbet." Då hade det bara gått två månader sedan jag själv besökte landet där det nationalistiska regeringspartiet Fidesz nu har två tredjedels majoritet i parlamentet och fascistiska Jobbik blivit Ungerns tredje största parti. Hundratals anställda i statliga medier hade sparkats och en av mina informanter hävdade att en stor del av utrensningarna var politiska och att det idag "inte finns en jude kvar i public service." Och då hade det bara gått två år sedan den första riktigt obehagliga nyheten av institutionella mått chockat demokratiskt sinnade ungrare. I maj 2009 visade det sig att Judit Szima – polis till yrket, känd antisemit och det Jobbiks kandidat till EU-parlamentet – hade bildat ett oberoende polisfack till vilket inte mindre än 5 000 av landets poliser anslutit sig och vars ledning signerat ett "samarbetsavtal" med partiet. Betänk, skrev The Times korrespondent Adam LeBor, författare till The Budapest Protocol, en litterär framtidsskildring om ett högerextremt maktövertagande i Östeuropa: "Tusentals beväpnade tjänstemän, ansvariga för lag och ordning, är nu allierade med ett högerextremt parti som har sin egen uniformerade gren. Det doftar Weimar här."

Weimar eller ej – en stat som politiserat sin apparat är sjuk. Med alla mått mätt. Och kan kanske tjäna som hjälp åt den som behöver assistans att föreställa sig begynnelsen på vad européerna nu tycks ha att fundera över: det mångkulturella samhällets motsats.

Magnus Linton