Kofi Annan & knarket

När några av den globala människorättsscenens tyngsta namn – Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Javier Solana, Louise Arbour, Mario Vargas Llosa – i juni krävde ett slut på "kriget mot narkotikan" reagerade ansvarig svensk minister med en konspirationsteori: "Varning för maktens cannabislobbyister" (Expressen 5/6).

Det globala kriget mot narkotikan, hävdade förre FN-chefen, bygger inte bara på en vanföreställning om vad droger är utan kriget har också misslyckats med "förödande konsekvenser för människor och samhällen över hela världen". Exakt femtio år efter att FN slog fast den förbudslinje som sedan dess reglerat alla nationers drogpolitik och fyrtio år efter att president Nixon i samma andra deklarerade USA:s "war on drugs" – via polisiär och militär jakt på producenter och konsumenter skulle man, i likhet med den idé som kom att prägla Sverige, skapa "ett narkotikafritt samhälle" – såg det globala bokslutet förfärligt ut: vid millenniets slut konsumerade 17 miljoner människor heroin och opium, lika många tog kokain och 160 miljoner rökte cannabis.

Jämfört med tio år tidigare var det en uppgång med 35, 27 respektive 9 procent och enligt FN:s återhållsamma bedömning använder idag 250 miljoner människor illegala droger och ytterligare ett stort antal miljoner är involverade i odling, produktion och distribution. We simply cannot, skrev Annan och hans medförfattare i The Global Commission on Drug Policy, treat them all as criminals.

Trots undertecknarnas status, rapportens enorma genomslag och de skrämmande fakta den presenterade om syds knarktrasiga stater viftades den alltså av Sveriges regering bort som ett inlägg från "cannabislobbyn". Är det rimligt? Finns en global cannabislobby? Om inte: vad handlar den här rapporten i så fall om – egentligen?

I boken Cannabusiness – om konsten att legalisera en drog (Weyler 2011) drar Johan Anderberg ut på journalistisk jakt för att bekräfta eller dementera svenska politikers föreställning om att den globala drogdebatten – allt mer en fråga om cannabis – i dag styrs av vad de beskriver som "en skicklig och stark aktör på den internationella arenan" som har "oerhört gott om pengar". Författaren reser överallt där marijuanan skördat politiska och ekonomiska segrar de senaste decennierna och i sin avgörande dom landar han föga förvånande i västvärldens allra västligaste spets, eftersom det bästa sättet att bedöma cannabislobbyns styrka torde vara att se hur mycket pengar den dragit ihop till sin i särklass viktigaste strid hittills: legaliseringsomröstningen i Kalifornien 2010.

För utan tvekan finns en marijuanalobby. I alla fall i USA. Men är den rik? En global maktfaktor? Totalt, visar Anderberg, lyckades legaliseringskampanjen – stödd av George Soros, några filmstjärnor, två Facebookgrundare samt tusentals studentaktivister – skrapa ihop fyra miljoner dollar, alltså lika mycket som kommunerna Sundbyberg, Helsingborg och Järfälla under en mandatperiod betalar sina lokala partier i skattefinansierat partistöd. Så ja, visst finns rika människor som stöder legalisering av cannabis, men nej, det är inga globala krafter. I ekonomiska termer, konkluderar Anderberg, handlar det inte om en maktfaktor ens i Kalifornien. Den republikanska guvernörskandidaten Meg Whitmans valbudget i senaste valet låg – som jämförelse – på över 100 miljoner dollar.

En rimligare tolkning av Maria Larssons allt ivrigare tal om stark lobby och farliga vindar är en genuin och befogad men bitvis irrationell – som historien från Kalifornien visar – rädsla för att den svenska nolltoleranslinjen håller på att marginaliseras i världen och att Kofi Annans rapport är den avgjort största opinionsförlusten för Sverige hittills. Så vad handlar allt om? Betyder ett slut på kriget mot narkotikan att världen sakta är på väg att kapitulera inför en framtid med utbredda droglandskap där regeringar låter pundare vegetera på statligt knark tills de dör och inte längre stör?

Sanningen är, paradoxalt nog, både ja och nej.

Problemet med "kriget mot narkotikan" – liksom "kriget mot terrorismen" – är enligt dess kritiker att det skapar en falsk föreställning om kampen mot drogerna som ett krig som kan vinnas, när hela eländet i stället borde behandlas som en rad sammanlänkade sociala och ekonomiska problem som effektivt kan bekämpas och begränsas – men aldrig helt besegras. "Vad som ser ut som en uppenbar seger i form av eliminering av en problemkälla motsägs omedelbart av uppkomsten av en annan", konstaterar rapporten och radar upp en rad frustrerande exempel. En tillbakagång i efterfrågan på kokain har de senaste åren kunnat skönjas i USA, men det är en nedgång som med råge fyllts av stigande efterfrågan på metamfetamin. När arealen för kokaodlingar i Colombia minskade efter storskaliga flygbesprutningar och vidhängande miljöskandaler växte plantagerna med motsvarande antal hektar i Peru och Bolivia. Och när Arturo Beltrán Leyva, chef för en av Mexikos största drogkarteller, dödades i en USA-stödd militäroperation 2009 hann knarkkungens blod inte torka förrän polisens koncentration helt lagts på vem som skulle kliva upp som hans efterträdare: ingen – allra minst USA:s globala narkotikapolis DEA – väntade sig att hans död skulle spela någon som helst roll för narkotikatrafiken. Den här eviga rundgången av problem brukar kallas ballongeffekten – klämmer man åt här växer problemet där – och enligt rapportförfattarna "har vi inte längre råd att investera i multimiljardprojekt som bara har symboliskt värde."

Annan-uppropets krav ligger i allt väsentligt i linje med den sydeuropeiska idén om skadelindring, harm reduction – i svensk kontext vanligen översättas till "legaliseringsvindarna" – och många av dess bärande argument är redan väl kända: nittio procent av alla som använder olagliga droger har inga allvarliga problem, tunga missbrukare bör hjälpas med medicinsk behandling som metadon eller subutex, lättare droger bör legaliseras så pengar kan frigöras till utbyggda behandlingsprogram för de genuint behövande, förenklade "just say no"-kampanjer bör ersättas av vetenskapligt verifierad information om olika preparats faktiska farlighet. Etcetera. Och sådana åtgärdspaket bör – med rapportens formulering, och det är detta officiell svensk linje har som svårast för – bygga på en avgörande premiss: "Narkotikapolitik och rättskipning bör inte koncentrera sig på att reducera drogmarknader per se, utan på att reducera de skador narkotika tillfogar individer, kulturer och samhällen."

Att sådan politik leder till mer generellt globaliserade drogvanor är troligt men inte självklart – en del försök tyder på motsatsen – och rapportens poäng är att det inte spelar någon roll, eftersom lejonparten av all narkotikakonsumtion är "oproblematisk". Fokus bör ligga på drogrelaterade problem, och det största eländet är inte världens samlade missbruk utan de kriminella megakomplex förbuden genererar; karteller som knäcker stater, korruption som fräter sönder halva världsdelar och det stora antal krig, ofta utkämpade i världens mest sargade hörn, som i dag uteslutande drivs av resurser från illegal narkotikahandel.

Debatten mellan skadelindringens och nolltoleransens försvarare lär fortsätta, och det mest intressanta med Annan-rapporten är inte dess försök att ge svar på svåra frågor utan dess sätt att ställa nya. Framför allt globala. När FN 1961 – i UN Single Convention on Narcotic Drugs – sjösatte det globala förbudsparadigm som sedan dess gällt var det yttersta målet att förbättra mänsklighetens hälsa och välfärd, det vill säga föra en kamp som kunde mätas i tydligt målrelaterade resultat; färre brott, bättre hälsa, minskad dödlighet, ekonomisk och social utveckling. Ett halvt sekel senare står det emellertid klart att sätten att mäta kampen mot knarket i stället helt kommit att handla om mått relaterade till antidrogkrigets metoder; antal gripna, beslagtagna ton, sprängda labb, besprutade hektar, dödade knarkkungar eller splittrade karteller.

Det senare säger mycket om kampens karaktär, men inget om folkhälsa. Och därför, menar undertecknarna, måste FN utarbeta nya och utifrån ursprungsmålet relevanta måttstockar.

När rapporten nådde svenska medier hävdades att Kofi Annan ville "släppa knarket fritt", en slutsats som – cannabis undantaget – saknar täckning. Vad rapportförfattarna argumenterar för är ett slut på vad de kallar "drug control imperialism", Washingtons strategi – så kallad decertifiering – att ekonomiskt straffa länder som avviker från Vita husets och FN:s nolltoleranslinje i drogfrågan; höja tullar på jordbruksprodukter, dra in flygtrafik till landet eller i IMF och Världsbanken rösta emot lån och stöd till det land som "är illojalt" i kriget mot narkotikan. När Colombia decertifierades 1996 gick landet in i en recession det tog tio år att hämta sig från, 2009 straffades Bolivia genom att få tullar på sina exportvaror kraftigt höjda – en åtgärd som beräknades leda till 25 000 förlorade arbetstillfällen – och 2001 tvingades Jamaicas regering efter hot om decertifiering begrava ett förslag om avkriminalisering av vissa droger. Den paradoxala konsekvensen av denna Nord/Syd-dynamik, menar Tom Feiling i The Candy Machine – How Cocaine took Over the World, är att USA:s regering har mer makt över drogpolitiken i fattiga länder i tredje världen än över landets egna delstater, av vilka många i praktiken redan legaliserat lätta droger.

Problemet med FN:s internationella drogkontroll, menar kritikerna, är att varje försök att heterogenisera ramverket har betraktats som ett hot mot systemet som helhet. Sverige har under lång tid varit USA:s främsta allierade i detta synsätt och vad Kofi Annan argumenterar för är inte "fritt knark" utan ett slut på idén om att alla måste göra likadant; en ny FN-policy som stödjer i stället för motarbetar nationer som vill experimentera med olika sätt att möta ett av världens största politiska problem. Eller som rapporten själv uttrycker det med hänvisning till Portugal, Australien, Schweiz och andra länder där försök med avkriminalisering, legalförskrivning eller sprutbyten gjorts: "Om nationella eller regionala regeringar tror att en avkriminaliseringspolitik spar pengar och leder till förbättrad folkhälsa i deras samhällen, eller att reglerade marknader resulterar i mindre organiserad brottsligheten och ökad trygghet för medborgarna, bör det internationella samfundet stödja sådana experiment och lära av deras resultat."

I alla samhällen och i alla kulturer, skriver kommissionen, kommer en del individer att bli beroende av droger eller utveckla problematiska missbruksmönster – oberoende av lagstiftning. Dessa människor orsakar sina familjer och samhällen enorm skada, ibland bottenlös misär, och därför är drogprevention och behandling ett helt avgörande ansvar för varje regering. Men mot bakgrund av ovanstående försök står det enligt författarna klart att "den hårda kriminaliseringen och bestraffningen av droganvändare har varit ett mycket dyrt misstag".

Som allt mer övergiven härförare i den ideologiska kampen mot det harm reduction-perspektiv Kofi Annan och allt fler globala makthavare nu ansluter sig till bör Sverige sannolikt ta fasta på dessa två formuleringar – om man vill få världen att lyssna. En global cannabislobby finns inte, och om den existerade vore den i sig inget argument mot skadelindringens budskap. Däremot brister rapporten betänkligt i två andra avseenden – ett om solidaritet, ett om empiri.

Dels säger författarna ingenting om den så kallat oproblematiska droganvändningens ansvar. De som inte missbrukar – alltså nittio procent av världens 250 miljoner konsumenter – kan göra ett informerat val och solidarisera sig med missbrukare genom att säga nej till droger för att minska utbud, marknader, missbruksspridning och därmed drogindustrins lönsamhet och korruptionskraft. Om de vill. Det kriminella megakomplex som vuxit upp i narkotikahandelns kölvatten är inte genererat av statskärnornas sprutnarkomaner utan av världens snabbt växande skara livsstilsdrogare, och att som rapporten lägga allt ansvar på regeringar i stället för på medborgare kan i längden bli lika naivt som den svenska regeringens syn på cannabis.

Dels bygger rapportens mantra – att "kriget mot narkotikan misslyckats" – på att en alternativ politik hade lett till mindre usla resultat, men det vet man inte. Att det i dag finns isolerade exempel som visar att en mer drogtolerant politik ger bättre resultat bevisar inte att ambitionerna att globalt förbjuda narkotika som helhet varit fel. Förbudsivrarna är tvärtom övertygade om att drogmisären idag hade varit global, generell och fruktansvärd om det inte vore just för den internationellt koordinerade kriminaliseringspolitik som förts. Och mäter man elände bara i konsumtionsledet är det korrekt att de två droger som orsakar absolut mest skada i världen är alkohol och tobak, vilket – resonerar förbudens försvarare – tyder på att det var ett misstag att legalisera dem. Det sista världen behöver är enligt denna logik att fler skadliga preparat via laglig reglering skänks alkoholens förestörelsepotential.

Inte heller det resonemanget är invändningsfritt, men oavsett ståndpunkt i narkotikans alla svåra frågor bör de flesta – även svenska politiker – kunna enas om att Annan-rapporten tillfört den globala debatten minst fyra viktiga poänger: a) när elände värderas måste narkotikarelaterade missförhållanden i produktionen (Syd) väga lika tungt som i konsumtionen (Nord), b) det är ett lands nivåer av fattigdom och sociala klyftor, inte dess narkotikapolitik, som avgör om ett samhälle utvecklar drogrelaterad misär eller ej, c) när FN skapade sitt nu 50 år gamla system byggdes det på föreställningar om narkotika som vetenskapen sedan länge vederlagt, varför en översyn är akut, och d) en ansvarsfull politiker bör, med kommissionens ord "utmana i stället för att stärka alla dessa populära missuppfattningar om drogmarknader, droganvändning och drogberoende."

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s