När Dilma Rousseff – Brasiliens första kvinna på presidentposten – för ett år sedan höll sitt segertal sade hon att ingen behöva tvivla på var hennes politiska fokus skulle ligga: jämställdhet mellan könen, en fråga hon satte före själva demokratin.

— Mitt mål är att det som just hänt blir helt naturligt i stället för helt unikt.

Med tanke på landets enorma tyngd – världens femte största land och världens sjätte största ekonomi – var det många som på allvar ställde sig frågan om Sydamerika, machismons hem, stod inför en definitiv kulturradikal uppgörelse med sitt patriarkala förflutna.

— Ha, ha, så enkelt vänder man inte en oljetanker. Men det som händer nu är givetvis historiskt.

Carolina Carrera, chef för Humanas, den viktigaste av kontinentens få uttalat feministiska människorättsorganisationer, menar att vågen av kvinnor som på sistone vällt in i den latinamerikanska maktens korridorer ska ses som en bred odling av något nytt snarare än som något revolutionärt i sig.

— Den här vågen är mycket ett resultat av att kvoteringslagar de senaste tio åren har införts i majoriteten av kontinentens länder. Man kan diskutera kvoteringens dilemman, men helt klart är att när kvinnor får makten förändras synen på vad politik är och kan vara. Dess stil, dess uttryck, dess funktion. Perspektiven blir annorlunda. Själv tycker jag det är mycket intressant.

Brasilien är det tredje stora landet i regionen som på kort tid fått en kvinnlig president. Efter att Sydamerika under nollnolltalet blev känt i världen för den stora vågen av vänsterledare – för första gången valdes personer ur ursprungsfolk, arbetarklass och slavättlingar till presidenter – tycks tiotalet mer tillhöra kvinnorna. Av kontinentens 400 miljoner invånare har nära två tredjedelar idag en kvinnlig president, och det var en trend som började då det ekonomiska undret Chile 2006 valde Michelle Bachelet till vad som då var kontinentens enda presidenta. Året därpå fick Argentina, det enda av de tre länderna som tidigare haft en kvinnlig statschef, sin nuvarande president Cristina Fernandez de Kirchner – en karismatisk kvinna som 2011 blev omvald med den bredaste marginalen i landets historia. Och samma år började alltså Dilma Rousseff regera Brasilien, megalandet med 200 miljoner invånare och en boomande ekonomi.

— Aldrig tidigare har kvinnor i Sydamerika haft den yttersta makten på detta mycket konkreta sätt, säger Carolina Carrera. Det som hänt avslöjar ett stort missnöje med den historiska machismon och en utbredd trötthet på det sätt att driva politik som blivit gängse i Latinamerika.

Men att en kvinna vid makten i sig skulle innebära bättre liv för den historiskt diskriminerade gruppen vore förstås en sexistisk slutsats, och den som studerar konkreta resultat i en del klassiska jämställdhetsfrågor blir lätt besviken. Tjugo procent av alla graviditeter i Latinamerika slutar i en illegal och riskfylld abort och under Michelle Bachelet lyckades Latinamerikas hittills framgångrikaste kvinnliga president inte ens rubba kontinentens mest efterblivna abortlagstiftning, ett faktum som Carolina Carrera, själv chilenska, kallar "bedrövligt".

— Efter fyra år med en regering ledd av en kvinnlig president, läkare därtill, med jämställdhet som prioriterat mål har regeringen inte lyckats ta ett kliv framåt i denna helt avgörande fråga för kvinnlig frigörelse. Det är förstås en total besvikelse.

Lika illa har det på denna punkt gått för Dilma Rousseff. Inspirerad av 1900-talets europeiska välfärdsstater hade hon under hela sitt politiska liv drivit frågan om fri abort och aktiv spridning av preventivmedel – ända tills valskampanjens sista dagar då just denna ambition som höll på att kosta henne segern. Ställd mot väggen av politiska motståndare och en djupt religiös väljarkår tvingades hon till avbön och bedyrade att under sin tid vid makten inte initiera en avkriminalisering av abort, något som var sjunde brasiliansk kvinna har gjort och som varje år driver tre hundra brasilianskor i döden.

Att det kvinnliga ledarskapet skulle sakna konkret betydelse är emellertid ett felslut, menar Carolina Carrera. Gemensamt för de tre presidenterna är att de haft mycket större framgångar politiskt än juridiskt; kontroversiella lagändringar i religiöst infekterade frågor som abort stupar ofta i de kongresser som än i dag domineras av konservativa män, medan en omdirigering av statens resurser mot medvetna satsningar på till exempel ensamstående kvinnors tillgång till utbildning, sjukvård och barnbidrag är mycket enklare att genomföra – och har i flera av länderna varit ett direkt resultat av ett mer etablerat genusperspektiv på politiken.

— Kvinnor skiljer sig förstås lika mycket åt i fråga om politiska idéer som män, men vad som förenar dem är att de alla har erfarenhet av ett specifikt förtryck. Bara det utgör en stor förändring. Att människor med den erfarenheten i dag regerar.

Vid sidan av kriminaliseringen av den reproduktiva hälsan – inget land i Sydamerika har fri abort i västeuropeisk mening – lider kontinentens kvinnor av framför allt tre strukturella problem; det genusrelaterade våldet, exkluderingen från arbetsmarknaden och, den nya vågen till trots, en mycket låg representation vid all sorts makt. Sexuellt våld mot kvinnor som ett vapen i alla typer av konflikter är ett historiskt mönster som konsoliderades under diktaturepoken och som fortsätter än i dag. Bara 52 procent av regionens arbetsföra kvinnor finns på arbetsmarknaden, att jämföra med de ekonomisk utvecklade länderna som alla ligger över 70 procent. Och även om ett dramatiskt kliv alltså tagits i fråga om kvinnlig representation på presidentposterna är antalet kvinnor försvinnande litet i näringsliv och politiska församlingar på lokal nivå. Medan många kongresser och regeringar idag består av runt 30 procent kvinnor ligger siffran för kvinnliga borgmästare i nästan alla länder långt under 10 procent.

— Lyfter man blicken till den ekonomiska makten är det ännu värre, säger Carolina Carrera.

När Michelle Bachelet 2010 avslutade sin mandatperiod – Chiles konstitution medger inte omval – var hon Latinamerikas populäraste president med ett stöd på över 80 procent, och när hon kort därefter utsågs till chef för FN:s nya kvinnoorgan UN Women sade hon att hennes främsta uppgift var att "fostra kvinnligt ledarskap". Carolina Carrera menar att Bachelet, liksom Kirchner men framför allt Rousseff, redan lyckats mycket väl med den saken och även om många genusprogressiva lagar än i dag lyser med sin frånvaro kan symbolvärdet av kvinnovågen inte överskattas.

— Det som börjat är odlingen av en ny epok, en ny tid.
Men på en punkt är hon rejält besviken. När Michelle Bachelet 2002 blev Chiles första kvinna att inneha den grabbiga försvarsministerposten deklarerade hon kaxigt, nästan provokativt, inför ett land djupt präglat av katolsk konservatism: "´Jag är kvinna, socialist, skild och agnostiker." Hon tycktes inte rädd för någonting utan tvärtom intresserad av att spränga mentala vallar, men när hon fyra år senare blev president gjorde hon inget – en ickehandling som senare skulle prägla även Kirchner och Rousseff – för att avdramatisera och korrigera bilden av den i Latinamerika så missuppfattade feminismen.

— Ingen av de tre kallar sig feminist. Det betyder inte att de inte är det, men ingen vågar säga det. Latinamerika har aldrig haft en president som öppet säger att "jag är feminist". Det behöver givetvis inte vara en kvinna, men det är på tiden att vi får en sådan president.

Med tanke på hur ihjälkramad den termen blivit i Västeuropa kan det tyckas ytlig att hänga upp sig på ett begrepp, men Carrrera menar att vad det kvinnliga ledarskapet framför allt bör användas till så här i början av ett bredare politiskt genombrott för idén om lika villkor oavsett kön är just att uppdatera föreställningsvärldar. Korrigera missuppfattningar.

— Myterna kring vad feminism är för något är lika stora och förvirrade här som dem som tills nyligen omgav tanken på kvinnor som presidenter. Det var inte länge sedan en stor majoritet såg det som fullständigt otänkbart att deras land skulle styras av en kvinna. Så har det i alla år varit i Chile och Brasilien. Men nu har vi haft det och det gick förstås bra. Ytterligare ett steg framåt skulle tas om dessa presidenter vågade använda lite av sin enorma popularitet till att förklara att feminism inte är synonymt med manshat utan en idé om jämlikhet.

Magnus Linton