Deltog tyvärr i en debatt i Aktuellt igår om cannabis (finns på svt play 27/4 börjar 14.20 in i programmet) efter att jag än en gång låtit mig övertalas att vara med i teve trots att jag vet att mediet är för direkt för att hantera nyanser och mer sofistikerade resonemang. Ser nästan ut som jag hävdar att marijuana och hasch är helt ofarliga droger, vilket jag absolut inte menar. Cannabis bör inte användas av unga människor eftersom bruk – som Erik Leijonhuvud säger – hämmar ofärdiga hjärnors utveckling. Långvarigt bruk av cannabis förstör närminnet och personer som röker mycket och länge blir väldigt tjatiga och paranoida. Tråkiga att ha samtal med. Sega, korkade. Jag har själv flera vänner, framför allt amerikaner, vars närminne är borta. Kommer aldrig tillbaka. De har ofta väldigt bra humor, men berättar samma historier om och om igen som senila åldringar.

Det betyder inte att cannabis på alla sätt är en mildare drog än det brutala alkoholet som ju snarast leder till döden om man berusar sig med det med samma frekvens som man med lätthet och utan större problem kan röka cannabis en viss tid av sitt liv. Jag står för allt jag säger i inslaget men presenterat så kort och med insikt om tevemediets oerhörda genomslagskraft får jag dåligt samvete över hur nyansfattigt det blev. Jag är helt för en avkriminalisering av eget bruk, jag menar att svensk narkotikapolitik är byggd på politiserade fantasier som dödar människor i onödan och jag skulle som förälder bli mer bestört om mina barn rökte tobak än gräs – men tonåringar ska självklart inte röka cannabis. Det smärtar mig att det inte tydligare framkom.

Angående slutklämmen om det narkotikafria samhället så menar jag också vad jag säger, men det stora skälet till det är inte allas rätt att fritt berusa sig – vilket det kanske såg ut som jag menade – utan att varje nykter bedömare vet att den kontrollapparat som skulle krävas för att skapa det drogfria samhället är oförenlig med demokrati (våra fängelser, världens mest övervakade platser, är fulla av narkotika). Försvarare av svensk modell har på senare tid – bara för att rädda sig från idéns uppenbara idioti – börjat hävda att det målet bara ska ses som ett "inriktningsmål", som trafikens nollvision, men det är inte sant. Det yttersta skälet till den svenska politiken dödar tusentals missbrukare i onödan är just att politiken byggts för att faktiskt realisera det narkotikafria samhället. Jag har skrivit en essä om det som kommer i sommarnumret av Arena. Ingen skugga över Aktuellt – de skötte sig utmärkt – men jag ska för klarhetens skull försöka hålla mig till text framöver.