Efter en helvetisk vecka av hjärtskärande osäkerhet kring vad som egentligen hänt en av mina bästa vänner i Colombia – den franske journalisten Romeo Langlois vars dramatiska öde nu är stor nyhet i Frankrike och hela Amerika – fick jag just från säker källa en bekräftelse på att han verkligen är vid liv och i Farcs händer. Total förvirring har präglat mycket medierapportering efter att en "kommuniké" från en "kvinnlig gerillamedlem i Farcs 15:e front" gått ut som sade att han var i säkert förvar hos gerillan – varpå Farc meddelade att de inte kände till gerillakvinnan och vägrade att vare sig bekräfta eller dementera att de hade honom.

Den dramatiska händelsen – en bakgrund på engelska kan läsas här – har nu blivit slagträ i den franska valkampanjen och sedan det står klart att Farc faktiskt har honom är två saker viktigare än allt annat för pressfriheten i Colombia och för att Romeo ska återfå sin frihet; dels att klarhet bringas i vem Romeo Langlois egentligen är, dels att Farc – som EU:s utrikeschef Catherine Ashton poängterade i förrgår – tar chansen att visa att man menar allvar med sin aktuella deklaration om att man nu helt upphört med kidnappningar som politiskt vapen genom att omedelbart frige honom.

Att Romeo Langlois reste tillsammans med antinarkotikapolisen ute på uppdrag att spränga ett kokainlaboratorium – en operation identiskt med den som generade kapitel fyra i min bok Cocaína – när operationen attackerades av Farc har av vissa tagits som intäkt för att Langlois, korrespondent för France 24 och Le Figaro, skulle höra till den typ av naiva utländska journalister som lånar sig till att sprida regeringsbilden av den heroiska militärens ädla kamp mot "narkotikagerillan". Inget kunde vara mer felaktigt. Det är helt riktigt att den colombianska regeringen och antinarkotikapolisen bedriver ett mediekrig i vilket dessa bildmässiga och medialt sexiga räder, ibland helt riggade, varit ett fenomenalt propagandavapen, men Romeo Langlois är den europeiske journalist som mest systematiskt och under längst tid granskat den colombianska konflikten ur alla perspektiv. Han är mer än någon annan bekant med alla propagandadimensioner av den colombianska konflikten och med ett helt decenniums erfarenhet av konfliktbevakning i landet fullständigt omöjlig att "använda".

Som varje journalist som vill komma en konfliktdynamik nära har han tagit stora personliga risker och med sin kamera rest överallt i landet och av helt naturliga skäl befunnit sig på alla sidor av de skottlinjer som i den absurda colombianska konflikten är betydligt fler än två. Via denna länk kan flera av hans avslöjande dokumentärer, tyvärr bara på franska, laddas ner och detta vittnesmål (på spanska och franska) ger en bra bild av hans sätt att ge röst åt de sargade minoriteter som allra hårdast drabbats av kriget. Strax innan det tragiska försvinnandet hade hans senaste film, gjord tillsammans Pascale Mariani, Pour tout l’or de Colombie premiär och en del spekulationer har gjorts om den kan ha något med försvinnandet att göra, vilket jag själv – i alla fall utifrån den information som idag är känd – har svårt att tro.

Filmen, gjord för Canal+, avslöjar hur Colombia med hjälp av flera beväpnade krafter – inte bara paramilitärer och gerillan – dräneras på guld och vilka fatala konsekvenser verksamheten, driven av starka ekonomiska intressen hos globala bolag och lokala politiker, får för arbetare och ekosystem och filmarna trampar utan tvekan en rad känsliga intressen på tårna. Inte minst korrupta politiker, kända för allianser med frilansande dödsskvadroner. Men givet förloppet vid skottlossningen i lördags och dess kaosartade förlopp är det svårt att se att något mer planerat i relation till Romeo låg bakom. Det var en standardutbrott mellan gerilla och militär och det frågetecken som kan resas gäller varför antinarkotikapolisen accepterade att ta med en civil person på en operation i ett så uppenbart hett område som Caquetá, sedan länge till stor del kontrollerat av Farc.

Romeo Langlois är en oberoende journalist i bästa bemärkelse och den kanske viktigaste europeiska reportern på plats i dagens Colombia, varför hans omedelbara frigivning är en angelägenhet för hela världen. Fallet påminner delvis om de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson och de dilemman varje självständigt undersökande reporter som försöker tjäna demokrati och öppenhet genom att ta sig in i stängda områden ställs inför: antingen reser du med gerillan eller så reser du med staten – eller så får världen inga rapporter. Att vid ett visst ögonblick befinna sig med den ena gruppen är inte att sympatisera med den.

Alla idéer om ett militärt fritagande är nu avskrivna och bollen ligger idag hos Farc, och det första som måste ske är en officiell deklaration från gerillan om Romeo Langlois fysiska tillstånd och sedan en så omedelbar frigivning som möjligt. Varje tanke på Romeo Langlois som "krigsfånge" är, om de verkligen skulle omfattas av gerillan, befängd. Människorätts- och pressfrihetsorganisationer i hela världen bör uppmärksamma fallet och använda alla påtryckningsmedel som står till buds för att påskynda och försöka bidra till att detta redan blodiga drama får ett snabbt slut. En Romeo Langlois i fångläger i stället för bakom kameran är inte bara en enskild humanitär tragedi, utan också ett knivhugg mot bevakningen av världens längsta ännu pågående inbördeskonflikter.

Nedan lite bakgrund och mer läsning (obs att mycket skrevs innan den uppmärksammade kommunikén ifrågasattes):

BBC: Farc rebels 'holding Romeo Langlois as prisoner of war'
Al Jazeera: French journalist kidnapped in Colombia
CNN: Colombian rebels say French journalist is 'prisoner of war'
France 24: FARC rebels say they are holding FRANCE 24 journalist

El Espectador: Romeo Langlois, gran conocedor de las Farc, siempre cerca del peligro
El Colombiano: Romeo Langlois es periodista y no prisionero de guerra
Caracol: Unasur pide a las Farc que si tienen al periodista francés lo liberen
El Tiempo: Hollande promete trabajar por liberación de periodista francés