För alla som följde idédebatt under nollnolltalet var det inte svårt att se att en urladdning om relativismens progressiva eller destruktiva karaktär förr eller senare skulle komma. Under ytan på alla stora debatter om sex, kön, väst, webb, djur, klass, etnicitet, nation, droger, familj, terapi och nästan allt annat låg inte bara ett mullrande hat mot allt postmodernismen tycktes tvinga på världen, utan också en politiskt svällande skräck för en framtid där alla, verkligen alla, värden – på allvar – blev glidande.

Det fanns inte längre några män, inga svenskar, inga friska, inga original och det fanns varken heterosexuella eller homosexuella och ingen absolut gräns mellan människa och djur och om Turkiet kom med i EU fanns inte heller längre något Europa. Att högern blev som galen av att se en efter en av sina fasta pelare pulvriseras var naturligt och Göran Hägglunds berömda tal om verklighetens folk lyfte locket från en av reaktion kokande gryta, men först när en märklig konsensus om det mångkulturella samhällets misslyckande nu är på väg att etableras har även delar av liberalismen och vänstern på allvar kommit ut; exemplen på det expanderande slentrianhatet mot relativismen är många, och fick ett talande exempel när författaren Fredrik Ekelund, en självdeklarerad socialist, i en serie artiklar i Dagens Nyheter lät sin konspirationsteori om den postmoderna vänsterns skuld blomma ut till att gälla allt – avregleringen av kreditmarknaderna, den nyliberala offensiven, folkhemmets förfall. Ja, i det lokala fallet var franska 1960-talsfilosofer till och med skyldiga till den svenska friskolereformen.

Saken kunde passera som kuriosa om det inte vore för ommöbleringen inom den europeiska främlingsfientligheten, en expanderande megakraft som med ett allt våldsammare skrän börjat luta sig mot sekulär i stället för religiös mytbildning. I parlament över hela Europa har xenofobin stärkts på senare år, och de populistiska projekt som varit allra mest framgångsrika har skjutit in sig på den gångbara idé som många mer etablerade röster oreflekterat hjälper dem att sälja: att det rena, raka och fasta upplysningsarvet förstörts, blivit otydligt, av för mycket kontext – det har relativiserats. Det är därför vi inte klarar av att resolut sätta ner "den sekulära foten" och med tydlig röst förbjuda slöjor, halalslakt och manlig omskärelse. Europa har drabbats av en kulturrelativistisk sjuka.

Därför börjar det bli hög tid att rensa luft och avtäcka några av alla myter som existerar och hela tiden upprepas om relativismens förment fördärvande krafter. Det som ibland slarvigt kallas extremhögern är allt mindre av klassisk höger och allt mer av en idéschizofren mittenmiljö som lånar frisk från vilken som helst föreställning som för dagen ger mest antimuslimsk effekt, och de extrema har numera sällskap i såväl etablerad vänster som höger när de ser det postmoderna genomslaget som nyckeln till det europeiska förfallet. Faktum är att hatet mot relativismen, parat med en rad konspirationsteorier om ett förestående muslimskt övertagande av Europa, är den kontinentala främlingsfientlighetens enda riktigt starka gemensamma nämnare just nu – och inget gör den lyckligare än när gamla vänstergrabbar formulerar dess passionerade paranoior över helsidor i liberala medier.

Men det värsta med de nyabsolutistiska vindarnas över hela det politiska fältet är inte att de stärker människors rädsla för personer med andra världsbilder än dem själva utan att de stärker människors rädsla för framtiden. Hjälper xenofoberna att sprida föreställningen att den av relativism förstörda världen präglas av en moralisk kvicksand i vilken det är svårt – snarast omöjligt – att lägga grund för politiska byggen som kan lyfta folk till en bättre tillvaro. Skrapar man lite på den idéns yta visar det sig emellertid att de nya ropen efter fast mark oftast handlar om en önskan om enkelhet – populismens och religionens eviga lockelse – och att det i fråga om politikens möjligheter är precis tvärtom. Att det inte – vilket relativismen hävdar – finns några absoluta sanningar betyder inte att det inte finns några alls. Det finns mycket som är mycket sannare än annat, mycket bättre, men den som anför ett värde kan inte längre räkna med att gå fri från argumentation. Är de fel att döda människor? Oftast. Är slöja kvinnoförtryck? Ibland. Är knark dåligt? För många. Talar en svensk svenska? Vanligen. Är sexhandel fel? Beror på. Är original bättre än kopior? Sällan. Har ett vackert berg som ingen kan se ett estetiskt värde? Tveksamt. Kan män bli gravida? Tydligen.

Att alla värderingar, all kultur och alla så kallade fakta ytterst vilar på någon form av definierat sammanhang är egentligen en ren trivialitet – accepterat i all modern vetenskap – och problemet med det slentrianmässiga relativismföraktet är att det spär på en mystisk idé om motsatsen. Att det inte finns några entydiga svar betyder inte att det inte finns några svar, bara att de är mer sofistikerade och att dogmerna är borta. Att allt måste ringas i av en kontext, sättas i relation till annat, för att få mening. Det är inget att vara rädd för, tvärtom.

Historiskt har det mest varit religiösa fundamentalister som hatat modernitetens ofrånkomliga värdeglidning men det problem som nu uppstått och som xenofoberna gläds åt är att en mer reflektionslös humanism fått för sig att det räcker att ropa "upplysning", "rationalitet" och "människovärde" för att rätt väg framåt – den överlägsna, den med förnuftet på sin sida – ska vara utstakad. Men den som tar förnuftet och det sekulära på allvar och samtidigt förfasas över relativismens framfart måste – om det inte bara ska bli en tro bland andra – ange grunden för den etiska plattform man står på; den fasta värdekoordinat som gäller för evigt och utan kontext. Människovärdet är den vanligast framförda av såväl troende som dem som säger sig vara ateister, men det har gått många år sedan aborter, stamceller, dödshjälp, djurrätt och andra svåra frågor om liv och död flyttade den saken långt ut på glidande skalor.

Politik är – eller bör i alla fall vara – använd moralfilosofi och ovanstående gör givetvis inte förnuft och sekulär humanism till sämre etiska verktyg än religionernas ofta förtryckande godtyckligheter, tvärtom, men poängen är att det inte finns något absolut här. Inget fast. Även humanismen är ett bräckligt golv. Och det obehagliga är när vissa majoriteter i falsk övertygelse om att deras samhällen byggts med förnuft och inget annat får så enorma självförtroenden att de börjar jaga religiösa och andra minoriteter ur sina länder med militär och polis. Fallet med Frankrike och den nya vågen av länder som – paradoxalt nog helt på tvärs med Voltaire – fattat beslut om förbud mot ansiktslöja är bara de grövsta exemplen på denna förskjutning mot en mer totalitär ordning, en process som fått nationalister över hela Europa att jubla eftersom deras krav på långtgående europeiska deislamiseringsprogram nu tycks ha tagit sina första kliv.

En annan talande villfarelse som förenar absolutistisk vänster och höger är slentrianföraktet för så kallad dekonstruktion. Det råder ingen brist på exempel där poststrukturalismen gick bort sig i rena och betydelselösa teoretiska pekoral, men dekonstruktion i den mening som helt riktigt haft enormt inflytande på världens utveckling leder knappast till förvirring och etisk otydlighet. Det är bara ett i dag närmast självklart vetenskapligt sätt att plocka isär ett visst fenomen och lägga det irrelevanta åt sidan så det relevanta framstår klarare, i fler dimensioner. På vilket sätt är en tvådimensionell staty verkligare än en tredimensionell? Att dekonstruera svåra politiska och etiska problem är inte ett sätt att sudda ut gränser utan att skärpa dem och med förnuft och empati – etikens enda redskap – försöka komma närmare verkligheten, i alla dess komplicerade skepnader. Halalslakt, för att ta ett aktuellt exempel i debatten om det mångkulturella, kan efter viss dekonstruktion visa sig vara ett oändligt mycket mindre etiskt problem än de storskaliga djurfabriker vi alla stödjer – och det är talande att de nysekulära absolutisterna brukar hävda att man då relativiserat alldeles för långt, passerat gränsen. Gjort etiska ställningstaganden omöjliga. När inget annat än klarhet skapats: den empatiskt vakne medelsvensken borde prioritera en strid mot sin egen i stället för andras livsstil.

Att sådana tankeövningar skulle leda till generell politisk apati är svårt att tänka sig – tvärtom – men gäller kanske inom den privilegierade europeiska broderskapskultur som kommit att använda Upplysningen som snuttefilt under vilken "förnuftet" mer används som ett bekvämt redskap för att bekräfta den egna världsbilden än som ett verktyg att tänka fritt med.

Ytterligare ett missförstånd i rädslan för relativisering är att man riskerar förlora sina egna värderingar om man på allvar sätter sig in i och försöker förstå andras, en idé som i ett helt decennium förföljt Mona Sahlin, kulturabsolutisternas främsta hatobjekt. Sahlin, kanske den svenska politiker som gått längst i kampen för att bryta ner – dekonstruera – de patriarkala strukturer som vidmakthåller hedersrelaterat och annat maskulint våld, har paradoxalt nog fått sin feministiska trovärdighet ifrågasatt vid en mängd tillfällen – för att hon i huvudduk visat respekt för muslimer. Som om en feminism i hijab per svensk definition är en omöjlighet, och som om inte en modern och progressiv människa måste kunna hålla två och sannolikt många fler bollar i luften för att över huvud taget komma upp i den moraliska styrfart som krävs för att navigera på dagens kulturellt gångande oceaner. Vem tror på allvar att någon av de mer kända Upplysningsbesvärjarna, säg Nicolas Sarkozy, har en vilja eller ambition – för att inte tala om kompetens – att hjälpa unga kvinnor ur vidriga fäders grepp som ens når upp till en bråkdel av Sahlins?

Hedersrelaterat förtryck och religiös fanatism ska givetvis bekämpas stenhårt, vilket också görs. Den nya populismens återkommande megafoneri om att en sådan kamp inte pågår eftersom kulturrelativister som Sahlin förstört Europa är lika falsk som tron att relativismen skulle kunna försvinna bara tillräckligt många bestämmer sig för att hata den. Mänskligheten är plastisk, världen blir aldrig som igår och den relativism absolutisterna försöker skrämma folk med borde i stället bejakas som ett makalöst smörgåsbord av progressiva möjligheter, och vara en självklar existentiell och etisk utgångspunkt för varje person som kallar sig vänster. Xenofobi är, bland annat, en irrationell skräck för denna permanenta förändring av allt och sådan rädsla frodas generellt inte – vilket blivit populärt att påstå – i urbana miljöer utan där religiös, patriarkal, rasistisk och homofob makt alltid trivts som bäst; i små, homogena och mångkulturellt oerfarna samhällen.

Magnus Linton