I skotskrutig topp, högklackade silverpumps och med en väldig lem som helt medvetet faller långt utanför den tajta trosan står halvnakna Luana och ler mot bil efter bil. "Jag jobbar i första hand med min kuk", säger hon, "fast många kunder blir besvikna när de upptäcker att jag inte har några bröst. Men om en månad får jag mina tuttar o då kommer jag kunna jobba mycket bättre. Tjäna mer."

Det börjar närma sig midnatt och det här är Los Bosques de Palermo, ett gigantiskt grönområde i Buenos Aires som varje natt förvandlas till en vidsträckt scen för en alldeles speciell sorts prostitution. Eller så kanske det handlar om en helt vanlig och snarare klassisk, bara lite mer marknadsanpassad och postmodern, sexhandel. Luana är travesti, vilket är något helt annat än dom i Europa mer bekanta fenomenen transvestiter och transpersoner. Om en transvestit – starkt förenklat – är en man eller kvinna som gillar o klä sig i det motsatta könets etablerade attribut och en transperson är en individ som via operationer och hormoner flyttar från en tydlig könskategori till en annan så är travestin ingetdera – eller både och. I Latinamerika är hon nästan alltid en född man som med tiden utvecklat en feminin identitet, justerat delar av kroppen, uppfattar sig som kvinna – men som trivs med sin penis och inte har några önskningar om att korrigera genitalier.

När Argentina nyligen klubbade landets nya och helt unika lag om könsidentitet blev det en global nyhet; lagen är först i världen om att fullt ut respektera individens rätt till fritt vald könsidentitet. Inga rättsliga, psykiatriska eller medicinska processer krävs för att få rätt till offentligt finansierade operationer, och via en enkel administrativ åtgärd kan vem som helst byta juridiskt kön utan krav på fysiska ingrepp. De två skålarna "män" och "kvinnor" är alltså på intet sätt krossade, men det är inte längre biologi eller stat utan medborgarna själva som avgör vilken man tillhör. Eller kanske snarare: i vilken man känner sig minst främmande.

I Indien, där den så kallade hijra-traditionen är stark, finns numera möjligheten att i vissa sammanhang få sig själv registrerad som ett slags tredje kön, men i Europa och andra delar av världen är könsdikotomin fortfarande helt dominerande, liksom staternas detaljerade krav på fysiska ingrepp för att få byta juridiskt kön.

Vad rapporteringen om det historiska genombrottet i Argentina missade var att det var här allt började, mitt i denna storskaliga sexkarusell. I boken Cuerpos desobedientes – Olydiga kroppar – kallar sociologen Josefina Fernández, el travestismo för "en av de befrielserörelser som sedan 1990-talet haft störst framgångar" och hon gör inga försök att dölja prostitutionens centrala o paradoxala roll i utvecklingen. Av det okända antal tusen travestis som i dag finns i Argentina har nästan alla samma erfarenhet: utkastade hemifrån av föräldrar som inte står ut med feminina pojkar, och därefter hänvisade till den för alla gemensamma uppsamlingsplatsen – gatan. Där har den relativt lukrativa verksamheten genererat pengar till operationer som å ena sidan är starkt normbrytande, men som å andra sidan drivits mot allt mer stereotypt könskodade kroppsideal. Luana är rätt ensam här om att stoltsera med sin lem och därmed uttryckligen vända sig till homo- och bisexuella kunder, de flesta i parkens vimmel av sexarbetare – alla travestis – är pumpade med silikon i byst och stuss på ett sätt som avspeglar en extremt sexualiserad feminitet direkt riktad mot en snabbt växande kundkategori: heterosexuella svennar som vill bli avsugna av en kvinna med stort K, eller snarare bilden av en viss sorts kvinna. Och rollen som ett konsumerbart, penetrerbart och utmanande sexobjekt med fasta bröst, putande läppar och höga klackar spelas inte alltid bäst av biologiska kvinnor.

Jasmine, en ung blondin som i likhet med de flesta har sin penis väl dold under tajt kortkort, säger att hon har svårt att kategorisera sitt klientel – mer än att de alla är just män. Mest säljer hon avsugningar, och hon är osäker på vilka hennes kunders vardagssexuella preferenser och självuppfattningar är. Men, undrar hon, spelar det någon roll? Sexualitetens fysiologiska komponenter är trots allt helt underordnade dess psykologiska, och mest av allt kåtar gatuprostitutionens konsumenter inte upp sig via friktion mellan kroppsdelar – utan på en idé. En kliché. Horan.

Att det var i ett försvar för rätten o sälja sex som el travestismo som radikalt politiskt kollektiv föddes ifrågasätter ingen. Över 90 procent av Argentinas travestis jobbar på gatan och det var när polisen under 90-talet – påhejad av kapitalhungrande fastighetsägare – började fördriva de från sina hem redan fördrivna människorna som en allians mellan feminister, människorättsaktivister och travestis uppstod. Organisationer bildades och via fackföreningslika överläggningar med stadens politiker lyckades man förhandla till sig den frizon där Luana, Jasmine och hundratals andra nu jobbar – en plats där polisen ska garantera verksamhetens säkerhet istället för o sabotera den, med motprestationen att stadens boende ska slippa se handeln. Ur denna första kollektiva seger växte ett självförtroende och en självrespekt som efter ett par decennier av politisk organisering nu burit frukt i form av, bland annat, den nya lagen.

Problemet, en sak som i dag delar såväl travesti-ledare som andra feminister i två läger, är vad den så kallade frizonen egentligen leder till. Vad den gör. Med kroppar, idéer, kunder och, inte minst, dess arbetare.
Kritikerna menar att den röda zonen – även om ingen avsåg det – utvecklats till en expanderande och självgående knullcirkus som sen länge upphört att bara vara en neutral regulator av ett utbud och en efterfrågan som ändå alltid funnits i samhället. I stället, menar de, skapar de ekonomiska och patriarkala megakrafter som nu koncentrerats till en och samma plats en kulturell normalisering av bilden av travestin som hora och inget annat; hon blir fångad i karikatyren av sig själv. Fastnar i den marknadsdrivna prostitutionens hårda krav på produktion av en viss sorts sexualiserad feminitet, och resultatet blir att hon har växande ekonomiska skäl att tillfredsställa denna efterfrågan – därför alla dessa excesser i silikon och kirurgi. Eller som Lohana Berkins, en gång själv sexarbetare och idag travesti-rörelsens mest kända ansikte, uttrycker det: "Som kollektiv föddes vi i prostitutionen, men det betyder inte att vi finns till för att prostituera oss."

När klockan blir två ligger upprivna kondompaket o glittrar som snöflingor överallt i skogen. Några tusen billjus har svept över parkens tjänstgörande travestis, och både Luana och Jasmine ska jobba en stund till. Ingen av dem framstår som ett offer, men samtidigt är det uppenbart att varken deras eller de andras kroppar bara är ett resultat av fri och normbrytande identitetsbildning – de är också, och kanske i allt högre grad, ett resultat av en homogeniserande sexmarknad. Att män som identifierar sig som heterosexuella i dag gärna har sex med kvinnor med penis kan förstås ses som ett progressivt kliv i en generell sexuell frigörelse, men de flesta här medger att det silikon de har i byst o rumpa bara till häften kommit till på eget initiativ. Resten är en jakt på pengar. Ett svar på efterfrågan. Om Argentinas nya och utan tvekan progressiva lag kan ge landets travestis vingar att bryta den trenden är möjligt, men kanske tveksamt.