Medieglid

Sverigedemokraterna lever just nu i sina skönaste mediala heydays sedan partiet bildades av 1980-talets svenska antisemiter. Helgens uppgifter om ännu ett opinionskliv fick snabbt pressen att etablera det i sig röstgenererande epitetet "Sveriges tredje största parti", och det var tredje gången på bara två veckor som mediebruset smekte partiets strateger som ett riktigt livgivande bubbelbad. Agendas kopiering av rasisternas perspektivformulering – nationen är något i sig närande som trasas sönder av något i sig tärande – fick förtjänt men marginell kritik, varpå en ny våg mediala vinklar kom som underhåll åt det stämningsläge den europeiska xenofobin aldrig vill bryta; den till synes eviga diskussionen om frågornas "känslighet" (istället för en diskussion om själva frågorna). Sedan Jimmie Åkessons brev. Och nu epitetet som låter som om Sverigedemokraterna snart är regeringsbildare.

Sett ur ett europeiskt perspektiv framstår den enorma uppmärksamheten kring den svenska nynationalismens "opinionssuccé" märklig. Opinionsundersökningar kan som bekant ställas mot varandra på ett sätt som ger intryck av lite vad som helst, och om man får tro professor Henrik Oscarsson vid SOM-institutets mer långsiktiga opinionsbevakning är rubrikstormen förvånande: "SDs framgång är från 5,7 i valet till 7,3 i min sammanvägning. 1,6 procentenheter. Knappast en rörelse som kräver så mycket bevakning, särskilt inte med tanke på att andelen vet ej och osäkra är väldigt, väldigt stor."

Jag tror som Oscarsson att man måste leta långt bortom siffrorna för att förstå uppmärksamheten, och att man då får syn på en nationell självbild – världens minst rasistiska land – som är i behov av ett slags kollektiv terapi. Svensk rasism är ett säreget fenomen och om det inom forskningen numera är rätt etablerat att rasism inte är en fråga om deklarerade avsikter utan om mätbara konsekvenser så är det en bra bit kvar till att en sådan insikt ska landa i den allmänna och mediala opinionen. Som avsiktsförklarare har Sverige länge legat i topp i Europa med sin riksdag och sina redaktioner av tungt manifesterande antirasister, men i fråga om faktiska konsekvenser för dem som kommer hit i hopp om att få vara med är den faktiska sociokulturella, inte den juridiskt eller politiskt formulerade, behandlingen av större betydelse, och där är den svenska exkluderingsapparaten väl dokumenterad. Det var denna strukturella rasism Masoud Kamalis omtalade utredning för en tid sedan försökte ringa in, varpå han själv blev bortsorterad.

I mångkulturellt mer mogna europeiska länder tycks majoritetssamhällets behov av att projicera en central vardagsrasism på ett perifert parti och dess eventuella banor i opinionen inte lika stort som i Sverige, vilket får en del följder för debatten. Det är givetvis inte egalt vilket väljarstöd ett nynationalistiskt parti som Sverigedemokraterna får, men det är väldigt obehagligt om – vilket det finns skäl att tro – den dominerande opinionens förfasande över den marginella lyckas dölja var kärnan i den konsekvensgenererande svenska rasismen ligger; hos majoriteten, inte minoriteten. I beteenden, inte i röstsedlar.

Vad som i dag sker i Sverige är en relativt ytlig väljarstödsjustering mot ett mer europeiskt allmäntillstånd i vilket högerradikala partier – en del fascistiska, en del populistiska, samtliga xenofobiska – nu samlar mellan fem och femton procent i nästan alla kontinentens länder, och i hela denna debatt finns ett stort missförstånd som präglar svensk politik och dess uttolkare mer än länder med större främlingsfientliga partier men med en mindre manifest självbild av att vara världens bästa samhälle: synen på den nationalistiska populismens nyetablering som ett slags sjukdom i dagens Europa, en anomali, och att sådana partier under "normala" förhållanden har mycket litet stöd.

Sanningen är, åtminstone enligt statsvetarauktoriteter på området som Cas Mudde och David Art, den motsatta. Det normala är nu. Kontinenten, även vår del av den, har länge varit djupt präglad av breda sympatier för just den typ av uttryck som nu framträder som radikalhögerns tre hörnpelare; auktoritära ordningar, populistiska lösningar, kulturell chauvinism. Undantaget är inte dagens tillstånd utan de få högproduktiva och välfärdsambitiösa efterkrigsdecennier då xenofobins materiella förutsättningar lyste med sin frånvaro och då inte minst Sverige byggde upp den nationella självbild som än idag präglar landet och debatten.

Slutsatsen av ovanstående är förstås inte att lägga sig platt för ett sådant faktum och övertyga sig om att den sortens opinioner är statiska, vilket de såklart inte är, men att låtsas som att det riktigt avgörande ligger i om tre, fem eller åtta procent avsiktsdeklarerar sig i form av stöd till SD skymmer mest sikten, även om det är trösterikt för många och lägger fokus på andra än en själv. För en stund. Bättre som utgångspunkt, för den som på allvar upprörs över dagens flammande främlingsfientlighet, vore att på allvar ta till sig två aspekter: dels konsekvensfrågan – att duktigt antirasistiskt deklarerade socialdemokrater och moderater ofta genererar mycket mer rasism än sverigedemokrater – och dels den materiella dimensionen av komplexet. Hela det politiska fältet, även liberaler och socialister, har på senare år drivit mot en diskussion om kultur och olikheter i stället för en om fördelning och likheter, varpå en politisk konfliktaxel som borde gå längs ekonomi-rättvisa-fördelning successivt flyttats mot en som går längs kultur-invandring-värderingar. Och ytterst skyldiga till denna glidning är inte de som nu flaggar för att de kan komma att rösta på SD, utan en medveten politik för ökade klyftor kombinerad med det generella djupet i Europas auktoritära och kulturchauvinistiska arv.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s