Den i särklass starkaste känslan hos latinamerikanska vänsterregeringar – många hade aldrig överlevt, några inte ens kommit till makten, om det inte vore för Hugo Chávez sköna ryggdunkar – är i dag inte sorg, utan rädsla. Hur blir det nu?

När fattigpojken från Sabaneta, en håla i Venezuelas inland, kom till makten 1998 kunde ingen – absolut ingen – föreställa sig vilken roll han skulle komma att spela för den politiska metamorfos Latinamerika genomgått sedan dess. Från att ha varit IMF:s egen experimentverkstad för dåtidens tankar om hur ekonomisk utveckling skapas kom den missionerande Chávez att ta ledningen i en kontinental marknadskritisk idérevolution som sent omsider tog sig ända till det krisande Europa och idag blivit allmängods på alla ledarsidor – staten har, måste ha, en tydlig roll i ett civiliserat samhälle.

Efter Venezuela blev en hel rad länder socialdemokratiska eller socialistiska – tyngst är de väldiga ekonomierna Argentina och Brasilien – och det märkliga är att alla de som otaliga gånger utropat att den latinamerikanska vänstervågen nu är på väg att ebba ut gång på gång haft fel. I stället för att mattas av har den stärkts och idag är Latinamerika ännu rödare och mer statskramande än för några år sedan. Land efter land har successivt anslutit sig. Och i detta har – på gott och ont – den bolivarianska revolutionen, Hugo Chávez eget namn på sitt uppror, spelat en helt avgörande roll i meningen att han med framgång lyckats visa att staten är ett användbart redskap i ekonomi såväl som i demokrati. Det förrädiska är att inget av grannländerna har Chávez enorma börs, genererad av outsinliga olje- och gastillgångar, och med Venezuela som förebild har nu flera hetlevrat radikala regeringar utan teckning knutit de fattiga majoritetsmassorna till sig via klienteliska system – följt av snabbt smittande korruption – som bara den kan bära upp som har ekonomiska resurser att i all oändlighet strunta i omvärldens och marknadens lagar.

Värst blir tisdagens dödsfall för ledarna i små fattiga länder – Nicaragua, Kuba, Bolivia med flera – som varit helt beroende av förebilden Chávez i sina egna trollbindande berättelser om att skälen till allt elände alltid är någon annans fel och att moderjorden vore ett ekonomiskt blomstrande paradis om det bara inte vore för Onkel Sams permanent muterande illvilja. Men även de socialdemokratiskt styrda länderna, som klokt nog inte gjort sig så beroende av Venezuela, har kunnat leva betydligt lättare tack vare en rad väldigt generösa energiavtal oljestaten i norr erbjudit. En chavismo utan Chávez är sannolikt inte möjlig, och på samma sätt som Tyskland blivit den ekonomiske räddaren i flera krisande europeiska ekonomier har Venezuela under lång tid de facto sett till att många länder i Latinamerika över huvud taget kan stå på benen. Hur det framöver blir med hela detta ekonomiska nät av subventioner till grannarna är nu mycket oklart. Om Nicolas Maduro ska kunna ta över lär han behöva kompensera sin relativa svaghet genom att hälla mycket mer pengar än Chávez över den inhemska opinionen – även bland venezolanska revolutionärer har det länge funnits en intern kritik mot att för mycket resurser går till grannarna – och om makten inom kort går över till den gamla högern kommer en del grannar, inte minst Kuba, att kollapsa rakt av.

Men Chávez död påverkar inte bara den så kallade vänstervågen i grunden. Alldeles intill den bolivarianska revolutionens moderstat ligger Colombia, centrum för världens längsta ännu pågående väpnade konflikt och USA:s sista allierade i regionen. I höstas inleddes fredsförhandlingar mellan Farc-gerillan, en rörelse som tagit enorma intryck av det venezolanska exemplet på revolution utan vapen, och den colombianska regeringen och det är en process som kickades igång av Chávez och som varit helt beroende av hans moraliska stöd. Det fasansfulla krig som drivit miljontals colombianer på flykt – de allra flesta lever i Venezuela – och som spridit säkerhetspolitisk osäkerhet över stora delar av Latinamerika i ett halvt sekel kan äntligen vara på väg mot ett slut, men med Chávez ur leken blir allt, på nytt, väldigt osäkert. Med potentiellt förlängda våldsamheter.

När Hugo Chávez eftermäle nu skrivs i hela världen präglas utsagorna helt naturligt av extrema kontraster. Han var en godhjärtad despot – om det är förenliga epitet – och hans otvivelaktigt viktiga bestående gärningar är framför allt tre. Först att lyckades han katalysera en historisk förändring i Latinamerika – och därmed världen – i och med den breda inkluderingen av de marginaliserade massorna i det politiska systemet, en uppgift som i Europa genomfördes av arbetar- och kvinnorörelserna för hundra år sedan. Under den nyliberala erans heydays spolades halva befolkningar i Latinamerika ut på gatan – började leva ett liv helt utan kontakt med myndigheter eller andra institutioner – och om det så vore det enda Chávez och hans populistkolleger åstadkommit så är det ingen liten sak; att få dessa marginaliserade massor att inte bara gå till valurnan utan också känna sig som politiska subjekt med mänskliga rättigheter.

Det andra är en besläktad men mer identitetspolitisk förändring som USA senare skulle genomgå i och med valet av Barack Obama. Chávez har afrikanska rötter och kommer från en enkel familj på venezolansk landsbygd, Bolivias president Evo Morales är aymaraindian, Brasiliens före detta president Luis Ignacio "Lula" da Silva – den enda person som i betydelse för dagens Latinamerika kan mäta sig med Chávez – är svarvaren som via facket lyckades komma till makten i det som nu är en av världens största ekonomier, medan hans efterträdare Dilma Rousseff i sitt segertal lovade att ingen skulle behöva tvivla på var hennes primära fokus skulle ligga: jämställdhet mellan könen, en fråga hon sade sig sätta före själva demokratin. Den moraliska styrkan i deras projekt, Chávez är bara det mest omtalade, är att de alla sett det rasistiska och sexistiska klassamhället med den förtrycktes djupare blick och drivits av en genuin vilja att bryta det.

En kombination av dessa två perspektiv ledde till det som med all sannolikhet blir det mest bestående av hans gärning; de breda satsningarna på primärvård och alfabetisering i kåkstäderna, program som varit så framgångsrika att till och med högeroppositionen i ren självbevarelsedrift lovat att behålla dem om de skulle komma till makten. Och när UNDP, FN:s utvecklingsprogram, för en tid sedan gjorde en utredning om de socioekonomiska framgångarna i Latinamerika spelade Venezuela och Brasilien avgörande roller i utvecklingen. Kontinentens ekonomiska tillväxt hade inte bara legat historiskt högt under det gångna decenniet och fattigdomen bekämpats effektivare än tidigare, utan inkomstskillnaderna i världens orättvisaste hörn har också minskat dramatiskt: "Det handlar om en för Latinamerika osedvanlig period av fallande ojämlikhet: av 17 länder för vilka det finns tillförlitliga data har orättvisorna minskat i 12." Avgörande, vid sidan av mer allmänt spridd utbildning, var enligt UNDP den stora ökningen av statliga insatser direkt riktade till samhällenas mest utsatta.

Ändå ger en blick ut över det arv Hugo Chávez lämnar efter sig knappast skäl till särskilt stor glädje. När ett gäng akademiker från Cambridge i boken Leftist Governments in Latin America – Successes and Shortcomings siade om möjligheterna att förvalta framgångarna stod oljepopulismens kortsiktighet i fokus. Hugo Chávez bespottande av etablerade institutioner – redan vid hans dödsbädd upptrissat av efterträdaren Nicolas Maduro – bär på en rad djupa och helt förutsägbara problem i fråga om snabba och hållbara samhällsförbättringar för flertalet. Eller snarare att snabba inte alltid, men ofta, står i motsats till hålbara. Liberalismens maktdelning är långsam och tråkig, men den vaccinerar effektivt mot de politiska och ekonomiska katastrofer – ofta orsakade av populismens förakt för ekonomiska realiteter – som just präglade Latinamerika under 1900-talet.

Hugo Chávez vurm för det auktoritära, militära och ekonomsikt statiska – Venezuela är i dag mycket mer ekonomiskt beroende av sin olja än när den demokratiska revolutionen började – är ett minst lika stort arv som fattigdomsbekämpningen, och hans semireligiösa självuppfattning som frälsare drev honom, likt alla populister, att omge sig med enkom jasägare och att bygga rörelsen helt på sig själv. Inget demokratiskt land i världen har idag en så personfixerad regim som Venezuela och när huvudfiguren i ett sådant system försvinner blir bygget väldigt skakigt och brukar vanligen kollapsa, men kan i den tilltagande ängsligheten också slå in på en annan känd väg: den repressiva.

När Nicolas Maduro vid Chávez dödsbädd talade till nationen lät han mer som just en rädd och paranoid man än som en ny landsfader, vilket gav en vink om hur illa det kan gå. Chávez hade blivit förgiftad av "fienden" och regimens tveklöst självförvållade problem – korruptionen, inflationen, brottsligheten – var ett resultat av omvärldens upptrappade ambitioner att destabilisera nationen. Det bådar inte gott för en chavismo utan Chávez, men om den paradoxala men bitvis väldigt goda gärningen på sikt mynnar ut i något annat än en lokal variant av Argentinas peronism – mer en slags politisktkulturell sjukdom än en vital demokratisk kraft – återstår, förstås, att se.

Magnus Linton