Mycket knark i media nu. Efter att SR i förrgår startade dokumentärserien Narkotikalandet ställer SVT:s Korrespondenterna ikväll – igen – frågan om "knark" bör "legaliseras" och man får hoppas att det nu äntligen blivit dags för lite definitioner i den svenska narkotikadebatten. När reportrar använder termerna "knark", "narkotika" eller "droger" brukar det ske utan närmare precisering men för att tittarna ska ha minsta chans att orientera sig i omvärldens nya tongångar är det helt avgörande att veta vad vi pratar om. För svensk räkning har flumbegreppet "knark" förstört årtionden av diskussion och de flesta redaktioners vilja att visa sirliga jointmoln och glänsande kokainspeglar i stället för klargörande samband har varit närmast tragisk.

Narkotika (=de preparat som FN valt att lista som narkotika, en listning som i sig har väldigt lite med farlighet att göra) och narkotikapolitik (=olika sätt att gemensamt försöka minska eller eliminera de samhällsskador preparaten genererar) är väldigt komplicerade saker och det vore skönt om det någon gång blev tid för de djupare frågorna: Vad är ett beroende? Vilka olika typer av beroenden finns? Hur hänger dessa olika typer av beroenden ihop med de olika preparat vi diskuterar? Det finns preparat på FN:s lista som inte genererar några beroenden alls, inte ens något rus – varför finns sådana där? Vilken är relationen mellan det antal människor som provar en drog – säg amfetamin eller cannabis – och det antal som i någon mening blir beroende av samma drog? Hur många av alla människor som varit fysiskt beroende, för att använda en av definitionerna, av en viss drog har slutat helt på egen hand, det vill säga utan samhällets hjälp? På vilka sätt skiljer sig dessa uppgifter i fråga om en drog från andra droger, tex heroin? Hur förhåller sig missbruksutveckling till arbetslöshet och ekonomisk politik? Vilka slutsatser – angående relevanta insatser för att minska narkotikarelaterad misär – kan dras av de siffror som framträder i sådan samlad kunskap? Etcetera.

Frågan om hur vissa preparat påverkar kropp, medvetande, kultur och samhälle är emellertid bara en av alla som behöver redas ut innan nån vettig diskussion kan ta fart. En annan är vad som egentligen avses med "legalisering". Legalisering av vilka av dessa preparat handlar diskussionen om? Varför just dessa? Legalisering av produktion eller konsumtion eller båda? Eller pratar vi bara – vilket oftast är fallet i dagens globala diskussion – om avkriminalisering av bruk, det vill säga så som det var i Sverige ända fram till mitten av 1980-talet o som svenska vänsterpartiet i dag förespråkar?

Ett fåtal diktaturer undantagna är svensk allmänhet sannolikt världens minst upplysta befolkning i detta tema och därför uppmanar jag alla att följa den på många sätt lysande dokumentärserien Narkotikalandet som just nu går i P1 av radioreportagets mästare Randi Mossige-Norheim. Första delen "Plattan" handlar uteslutande om heroin (o dess relaterade ersättningspreparat) o gick i söndags o har följts upp av en mängd intressanta studiosamtal i Ekot, Studio ett och P1-morgon. Dokumentären innehåller väldigt skrämmande vittnesmål o dess enorma styrka är också dess enda problem: att den är så känslomässigt stark att den ger möjlighet för i stort sett vem som helst att – utifrån vilken övertygelse som helst i den infekterade narkotikadebatten – med vidrigheterna som artilleri se stöd för sin åsikt.

Att den svenska polisiära övervakningspolitiken och de höga straffen (bland de hårdaste i världen) tycks helt verkningslösa förefaller uppenbart (heroinet "flödar" o handeln sker numera helt öppet). Att det förekommer läckage från såväl metadon- som subutexprogrammen är också helt klart (flera missbrukare vittnar om hur de säljer sina subutexdoser på svart marknad för att "få råd till mat"). Att idén om den trasige o snabbt degenererade heroinisten är galen blir också tydligt (många av de intervjuade har missbrukat heroin i många år men är uppenbart i god fysisk och psykisk hälsa). Etcetera. Den som vill ha fler poliser, färre poliser, mer metadon, mindre metadon, mer tvångsvård, mindre tvångsvård eller den som vill legalisera allt heroin eller ha dödsstraff på knarklangning – här finns argument för alla.

Det är utan tvekan fantastisk journalistik, men åtminstone den första delen – jag gissar att det gäller alla eftersom det är svårt att undvika – lider också av journalistikens svårfrånkomliga förenklingsproblem: en röst, med en stark berättelse, framförd på ett dramatiskt sätt blir ett exempel som lätt får ett mer generellt genomslag som döljer en mycket större, mindre dramatisk men mycket bredare verklighet med en betydligt större reell representativitet. Som sades i fredagens Studio ett-samtal om metadonläckage är jag rätt övertygad om att det är fallet på just den punkten. Bevisligen finns det patienter/heroinister som säljer sin medicin vidare och förvisso är Sergels torg/Fridhemsplan en del av verkligheten – men en väldigt liten. Nio av tio – sannolikt betydligt fler – av de missbrukare och fd missbrukare som ingår i programmen finns idag varken på Plattan eller på Fleminggatan, utan är upptagna med sina jobb, sina studier eller sina barn.