När Venezuela på söndag väljer ny president efter Hugo Chávez sker det i en del av världen som i dubbel, kanske trippel, bemärkelse har saker att fira. I tillväxt räknat har de senaste tjugo åren varit en mycket bra tid för världens fattiga regioner och stora delar av Asiens, Afrikas och inte minst Latinamerikas ekonomier har vuxit betydligt snabbare än världsgenomsnittet, medan USA och Europa krisat såväl ekonomiskt som moraliskt – följt av radikalkonservatismens återetablering.

Det utmärkande för just Latinamerika är emellertid – skriver den svenske Cambridge-professorn Göran Therborn i ett nytt nummer av New Left Review – att det också är den enda region i världen där de ekonomiska klyftorna i dag minskar och en historiskt exkluderad underklass på kort tid lyfts in i det politiska systemet och vitaliserat demokratierna. Problemet, och det är gigantiskt, är att bara bråkdelar av de folkmassor som nu börjat styra sina länder med röstsedeln har ett fast jobb att gå till. Trots alla ekonomiska och sociala framsteg under den uppmärksammade vänstervågen i Latinamerika finns ingen egentlig arbetarklass, bara underklass. Politiskt nytända sluminvånare. Av anställning, fack och parti finns oftast bara det senare, vilket då vanligen är en helt ny skapelse som – Venezuela är bara det mest extrema exemplet – byggts kring en andligt kultförklarad rebellpresident.

Ändå är det här, menar Therborn, det händer. Om världen under det nya århundradet får se några sociala reformer av global betydelse som går utöver hyperkonsumismens ekologiskt förödande frälsningar kommer de första kliven tas i Latinamerika. En upprepning av 1900-talets europeiska kraftmätning – då organiserad industriarbetarklass skapade välfärdsstaten som norm – är inte möjlig i den globaliserade ekonomins postnationella värld, och Therborn ställer därför frågan om det blir den nya medelklassen eller stor underklassen som kommer prägla framtidens ofrånkomliga kamp mot ekonomiska orättvisor. Oavsett vilket finns alla varianter väl representerade i dagens Latinamerika; från den brasilianska vänsterns ambition att göra megalandets hela befolkning till en apolitisk men storkonsumerande medelklass till Andernas etniska landsbygdrevolter och den venezolanska regimens tro på en andligt och via oljerikedomar syreförsedd urban underklass. Till skillnad från Europas industrikapitalistiska erfarenhet erbjuder Latinamerika, medger Therborn, själv en av världens ledande marxister, ingen omedelbar reformmodell som lätt kan exporteras till andra delar av världen: "Men om det blir några stora sociala förändringar i Syd den närmaste tiden så kommer de ske mer i linje med den senaste utvecklingen i Latinamerika än med 1900-talets reform- och revolutionsprojekt baserade på avlönad arbetarklass – en social aktör som bara utgör en liten minoritet av den arbetande befolkningen i både Asien och Afrika."

Chávez spelade utan tvekan stor roll för framväxten av denna mosaik av hopp för vad som återstår av en global, marxistisk vänster. Men som Guardian-korrespondenten Rory Carroll skriver i boken Comandante – Hugo Chávez's Venezuela, utgiven två dagar efter presidentens död, var chavismens fader en sorts politisk magiker, en illusionist, vars storverk – oavsett bäring på verkligheten – ingen kommer kunna upprepa. Ändå tyder mycket på att hans efterträdare Nicolás Maduro på söndag ges mandat att försöka. Om det, när personkulten klingat av och bara kalla realiteter återstår, slutar i en tydligare orientering mot diktaturens Kuba eller en anslutning till de reformistiska konsumtionsrevolutionerna i Argentina, Uruguay och Brasilien – eller om det blir något helt annat – får framtidens analyser, marxistiska eller ej, visa. Hur som är det svårt att inte se Hugo Chávez reträtt från scenen som en hård men nyttig möjlighet till tillnyktring för den bitvis svårt berusade oljepopulismen. I alla fall en potentiell sådan.

Magnus Linton