Kommenterade just det venezolanska presidentvalets dramatsikt jämna resultat i SVT:s morgonsoffa men vi fastnade i en del nyhetsdetaljer så det blev kanske inte så mycket sagt av bestående värde. Hur som helst tror jag den extremt knappa valsegern för Maduro var ett rätt önskat resultat även för oppositionen eftersom en högervinst i detta val hade gjort landet omöjligt att regera;  alla institutioner har politiserats under Hugo Chávez långa tid vid makten och Capriles skulle ha haft en kongress emot sig, en hel statsförvaltning emot sig, en militär emot sig och inte minst blivit tvungen att hantera ett statligt oljebolag – helt avgörande för ekonomin – som idag är i händerna på Chávez-lojala chefer. Det hade aldrig gått.

Nu kan högern i stället, efter sitt bästa val sedan Hugo Chávez kom till makten, anklaga Maduro för att sakna legitimitet och sedan lugnt hoppas på att chavismen successivt undergräver sig själv i korruption, ineffektivitet, expanderande kriminalitet och till slut imploderar av inre strider i skuggan av den samlande gestaltens frånvaro. Om det är ett sannolikt scenario är emellertid väldigt oklart. Som jag skrev i denna DN-krönika kan Maduros bristande kompetens och karisma i stället leda till en chavistisk tillnyktring på alla plan. De närmaste dagarna kommer tidningar i hela världen som vanligt att producera en massa illa underbyggda åsikter om vad som pågår i Venezuela och jag uppmanar alla att läsa denna text på BBC Mundos webbsida. Ser den bara på spanska men den finns säkert även på engelska för den som hinner leta. Ger en balanserad bild av de ekonomiska utmaningar Maduro nu står inför och sorterar rätt bra falsk och sant i fråga om alla myter om det land Hugo Chávez så hårt präglat. Men först, som jag sa i SVT, blir det nog en rätt lång tids turbulens – kanske våldsam och demokratiskt obehaglig – om det här inte alls klara valresultatet.

Strax före Hugo Chávez död publicerade The New Yorker John Lee Andersons text Slumlord, ett på många sätt fantastiskt reportage som ger en mängd – rätt sanna tror jag – inifrånbilder av det som utan tvekan är ett av alla stora problem Maduro nu måste hantera: kriminaliteten och otryggheten. Finns att läsa här. Men jag delar också en del av den kritik som framförs mot reportaget i denna text. Inte så mycket på grund av de sakfel kritiken hänger upp sig på utan att Anderson, i grunden en vänsterperson, skriver utifrån ett så folkföraktande borgerligt – i estetisk mening – perspektiv. Att till exempel kalla Petare, en klassisk arbetarklasstadsdel i Caracas, för "slum" säger mer om betraktarens blick än om verkligheten. Den här föreställningen om folk i största allmänhet som "slum" är i själva verket ett jätteproblem i de rapporter i väst som förfasar sig över hur Hugo Chávez "förfulat" och "förstört" Venezuela. En flashig skyskrapa som står övergiven och öde p g a spekulationshaverier är, i alla fall i min värld, en mycket fulare och mer dekadent plats än om samma fastighet övertagits av hemlösa som börjat leva där under kaotiska men ändå fungerande former. Därmed inte sagt att reportaget inte innehåller väldigt mycket information som i en mer sann mening är skrämmande och frilägger strukturer som på sikt inte är hållbara. Denna både formalisering och informalisering av Venezuela har också behandlats på djupet i den spanske journalisten Antonio Salas bok El Palestino som jag för en tid sedan recenserade i P1:s OBS. Den som läser både Andersons och Naureckas texter och drar en del egna kritiska slutsatser får en rätt bra bild av läget i det land som nu, på ett eller annat sätt, ska regeras av Nicolás Maduro.