När Hugo Chávez dog riktades världens blickar än en gång – många barnsligt föraktfulla, lika många patetiskt beundrande – mot de så kallade vänsterprojekten i Latinamerika, det enda hörn av världen där ekonomiska klyftor just nu minskar. Som vanligt plockades den enklaste mallen fram och medierna kalkerade varandras redan rewritade rapporter om de två vänstervågorna; de revolutionära länderna uppviglade av Venezuela och de reformistiska länderna ledda av Brasilien.

Men varken Venezuelas nyandliga populism eller Brasiliens hysteriska neokonsumism hör till det riktigt intressanta som idag händer på kontinenten, i alla fall inte för den som är mer intresserad av hållbar ekonomisk och demokratisk utveckling än att hitta projektionsytor för egna politiska övertygelser. När en akademisk utvärdering av progressiviteten i de sociala experimenten i dagens Latinamerika samlades i boken Leftist Governments in Latin America – Successes and Shortcomings – var det ingen tvekan om att det land som nu styrs av "världens fattigaste president" överglänste alla andra på alla punkter: Uruguay.

Under 2010 tog ateisten och före detta gerillakrigaren José "Pepe" Mujica – han har suttit 14 år av sitt liv i fängelse – över presidentposten från den socialistiske abortmotståndaren Tabaré Vázquez och plötsligt kunde en för regionen väldigt radikal sekulär pragmatism befrukta den redan framgångsrika välfärdspolitik där fria marknader effektivt kombinerats med strategiska statliga monopol och aktiv offentlig sektor. I Uruguay har budgetdisciplin, respekt för institutioner, ökat politiskt deltagande, snabb fattigdomsbekämpning och ett totalt avvisande av populismens alla lockelser gått hand i hand, medan den förre presidentens patriarkala dogmatism i den viktigaste utvecklingsfrågan – kvinnors rätt till sina kroppar – länge frustrerat landets kvinnorörelser.

Men nu är även den tröskeln passerad. I höstas undertecknade Mujica det lagförslag om abort som Tabaré Vázquez i alla år envisats med att fälla med sitt veto. Uruguay är i dag ett av världens sexualpolitiskt mest vakna länder – samkönade par har rätt att adoptera barn och transpersoner kan registrera namn och kön efter fritt vald identitet – och när man nu blir första land i Sydamerika om att införa fri abort är ännu en reaktionär vägg forcerad. Latinamerika är den region i världen som har flest osäkra aborter i världen och även om den uruguayanska lagens slutliga form fick en rad begränsande tillägg är klivet framåt enormt.

Den radikala hedonismen går emellertid inte bara ut på att fördela rättvisare och rädda livet på de 30 000 kvinnor som årligen tvingas till olagliga aborter i landet, utan inkluderar också än mer blasfemiska projekt. Pepe Mujica – han har en samlad förmögenhet om några hektar mark, tre traktorer och två skraltiga VW-bubblor men skänker ändå 90 procent av sin lön till välgörenhet – har också föreslagit en generell legalisering av cannabis, även det i syfte att "rädda liv". Knarkrelaterade gängkrig dödar sedan länge långt fler människor i Latinamerika än knarket självt och förslaget lades, enligt presidenten, för att förhindra att den socialt accepterade marijuanan fungerar som kriminaliserande sluss till den juridiska och sociala kvicksand som breder ut sig kring de tyngre drogerna: "Det som skrämmer mig är knarkbrottsligheten, inte drogerna."

I förra numret av New Left Review, en akademisk arena för ny och gammal marxistisk teori, frågar sig Cambridge-professorn Göran Therborn, Sveriges internationellt mest kända samhällsvetare, om det blir medelklassen eller den svällande underklassen som kommer prägla det nya århundradets politiska kamp. En upprepning av 1900-talets europeiska erfarenhet – då ett organiserat och avlönat industriarbetareproletariat pressade fram allmän rösträtt och generell välfärd – kommer enligt Therborn aldrig att kunna upprepas i en postnationell värld men allt tyder på att Latinamerika blir de globala händelsernas första centrum. Om det blir i linje med Dilma Rousseffs ambition att göra Brasiliens hela megabefolkning till en apolitisk men storkonsumerande medelklass eller i linje med den venezolanska idén om en andligt politiserad underklass som helt andra samhällen träder fram låter Therborn vara osagt. Mer troligt, och kanske framför allt mer önskvärt, är att den pragmatiska realism som just nu uppdaterar tillvaro och tankar i Uruguay – landet som efter storsatsningar på förnybar energi också kan bli världsledande på vindkraft redan 2015 – får allt större genomslag; vägar till hållbar rättvisa som varken dyrkar Bibeln eller Bilen.

Magnus Linton