Gissar att de flesta redan läst Åsa Linderborgs lysande svar till alla dessa bisarra krav från allt från Janne Josefsson till Lena Andersson om att "ta debatten". Håller med om varenda ord utom det märkliga förslaget att låta Khemiris text "triumfera i eget majestät" eftersom DN då, enligt Linderborg, skulle kunna ha visat att "det här är vår linje". I radions OBS pågår en intressant metadebatt om svensk idédebatt och jag försökte i ett inlägg sätta fingret på problemet med att kulturredaktörer idag alltför sällan gör det jobb Linderborg korrekt spaltar upp som det man borde gjort med Selimovic, men att därifrån gå till att helt renodla en politisk linje är ju att på sikt dränera en kultursida. Även Khemiris extremt viktiga text går förstås att resonera kritiskt kring, som Alejandro Leiva Wenger tex gjorde i Expressen.  

I två essäer till relativismens försvar – en i Arena o en i DN – försökte jag förra året reda ut några av alla dessa missförstånd som gör att Josefsson och Andersson och alla andra absolutister bisarrt nog framstår som rimliga när de kräver att man "alltid" ska ta debatten eller att det är "sjukt" att Tintin-böcker flyttas från en hylla till en annan i ett bibliotek. Som Linderborg snyggt visar bygger sådana resonemang på en irrationell idé om att det aldrig görs några urval gällande vilka debatter som tas eller ej och att alla bibliotek alltid tillhandahåller alla världens böcker – vilket givetvis är fel. Urval sker alltid och relativa förhållningssätt till vad som är viktigt, bra, gott, intressant eller rätt är ofrånkomligt för varje tänkande människa. Hatet mot relativismen, som jag försökte poängtera i båda texterna, är i dag en konstituerande del i den europeiska främligsfientligheten, ett slags reaktionärt nyandlig frustration över modernitetens glidande tillstånd som dessvärre är mycket väl representerad långt utanför Sverigedemokraterna och fascismen. Faktiskt nästan överallt i kulturlandskapet.