Gårdagens världsnyhet från Colombia – en uppgörelse mellan Farc-gerillan och den colombianska regeringen har nåtts om en jordreform – är i sanning historisk; det är första gången på trettio år som de två motpolerna via dialog kommer överens om ett stot gemensamt politiskt kliv. Ingen av de fredsförhandlingar som sedan dess påbörjats har lett till ett avtal om någon väsentlig och konkret politisk framtidsfråga, än mindre har det någonsin handlat om något så grundläggande för den colombianska landsbygden som jorden och dess fördelning och bruk.

Det är emellertid inte svårt att se en hel rad problem som kantar överenskommelsen. För det första är det bara en delöverenskommelse – regeringen och gerillan förhandlar om fem ”teman” av vilka jorden bara är ett – och faller det på någon annan punkt kommer hela förhandlingsinitiativet falla och av fred blir det då intet. Det andra är att det är svårt att veta vilken förankring och seriositet detta egentligen har hos parterna. Sedan förhandlingarna började i november har de inte resulterat i någonting konkret och stödet för fredsprocessen och förtroendet för president Juan Manuel Santos har rasat i botten, vilket skapat en situation där förhandlarna varit mycket pressade att komma upp med någonting om inte hela processen skulle rasa samman i brist på stöd. Om detta är en desperat men strategiskt levererad nyhet för att vinna lite mer tid och bättra på stödet för processen i allmänhet och presidenten i synnerhet eller om det finns en genuin vilja bakom formuleringarna återstår att se.

Det tredje problemet är mer relaterat till överenskommelsens faktiska innehåll. Ett slags markfond ska bildas för utdelning av jord till jordlösa, en lagstiftning skapas som juridiskt säkrar transformeringen och en stor satsning på utbildning, hälsovård och infrastruktur göras i de regioner som idag bebos av de småbönder som i ett halvt sekel jagats runt i landet och vars fattigdom den förödande kokainproduktionen varit helt beroende av. Allt det är toppen, men problemet är att det finns ett våldsamt väl organiserat jordägarintresse i Colombia – samlat kring den förre högerpresidenten Alvaro Uribe – som länge gjort allt för att döda fredsprocessen, och därmed alla tankar på reformer. Gårdagens besked provocerar förstås skiten ur dessa jordägare med sina knarkdrivna privatarméer, och den stora frågan blir vad de nu kommer ta sig till; modernisering, tillnyktring och självkritik – eller det gamla reaktionära våldet.