För en tid sedan skickade en mexikansk utpressare, Sergio Ortíz, en video till en kidnappad kvinnas familj i vilken hon i väntan på lösensumman utsattes för sexuella övergrepp. Kort därefter kunde familjen öppna en försändelse med hennes avskurna öron. Efter ytterligare en tid – när begärda 5 miljoner dollar samlats ihop och överlämnats – fick familjen tillbaka hennes huvud. 

Ortíz lukrativa kidnappningsverksamhet var en del av Mexikos – sannolikt världens – mest framgångsrika drogkartell, El Cartel de Sinaloa, som leds av de på fri fot fortfarande agerande knarkkungarna El Chapo Guzmán och El Mayo Zambada. Den senare har smugglat droger i fyra decennier utan att någonsin ha suttit i fängelse och den förre kunde lätt fly från en högsäkerhetscell 2001 och har sedan dess mördat och mutat så effektivt att han enligt magasinet Forbes årliga listning av världens tio rikaste personer nu är god för en miljard dollar. Myntens, eller snarare sedlarnas, andra sida är väl känd; under president Felipe Calderóns sex år vid makten dödades 80 000 människor i Mexikos drogkrig, 200 000 fördrevs från sina hem, 20 000 "försvann" – och idag ger Calderón lektioner i statsmannaskap vid Harvard, hans för narkotikaaffärer anklagade säkerhetschef sippar lugnt drinkar i Miami och PRI, den 70-åriga semidiktaturens gamla parti som en gång lade grunden för landets unika modell för korruption och skydd av knarkkungar, är tillbaka vid makten.

Hur är detta möjligt?

Problemet med nästan allt som publicerats om Mexikos knarkkrig det senaste decenniet är att så mycket inte bara väcker fler frågor än det besvarar utan att staplandet av makabra detaljer ofta står i omvänd proportion till förklaringsvärdet, ett förhållande som tyvärr också färgar stora delar av Zero, zero, zero, Roberto Savianos aktuella bidrag i kokainkrigargenren; ju mer obegripligt allt framstår, desto mer utkavlade scener med lemlästade kroppar. Som om blod kunde kompensera för outrätade frågetecken. Men vad det globala debatten om knarkets våldsamma roll i världens växande sociala sprickor behöver är inte fler detaljer om bowlingkvällar med halshuggna skallar eller avklippta fingrar tryckta i skvallrares munnar, utan berättelser som fokuserar helheter i stället för delar. Som förklarar. Eller som Anabel Hernández – författare till Narcoland, en uppmärksammad bok som gör just det – uttryckt det: "Man kan inte demontera en struktur man inte förstår. Det går inte. Då återkommer bara blodbaden." Eller som Ioan Grillo – författare till El Narco – The Bloody Rise of Mexican Drug Cartels, också den en aktuell och helt lysande bok som uppehåller sig vid förklaringar istället för spektakulärt våld – formulerar det: "Förvirrade av det till synes obegripliga är det inte konstigt att många idag ger upp och slår fast att v inte kan förstå. Men vi måste."

Hernández tes – bitvis delad av Grillo – är lika enkel som skrämmande; vad världen sedan Calderón 2006 deklarerade sitt "war on drugs" tagit del av med Mexiko som scen är inte ett krig mot narkotika eller narkotikakarteller, utan ett krig mellan knarkkarteller med regeringen som aktiv part på ena sidan. Med DEA och CIA i ryggen har Calderóns polischefer, utåt sett ansvariga för kampen mot knarkmaffian, tagit emot enorma summor från El Chapo och El Mayo och som motprestation slagit armkrog med Sinaloa-kartellen i deras brutala krig mot rivaliserande maffiagrupper. Hernández bygger sina oerhörda anklagelser på fem års research och en uppsjö källor vars trovärdighet det är svårt för utomstående att värdera, och idag är hon enligt egen utsago själv mordhotad av Felipe Calderóns dåvarande säkerhetschef – men helt klart är att det inte är fråga om en extremvänstern konspirationsteoretiker; hon är en av landets mest respekterade grävande journalister och medarbetare på Reforma och Proceso, Mexikos mest prestigefyllda dagstidning respektive magasin.
⇥

Kärnan i Hernández budskap är att när delar av den organiserade brottsligheten, särskilt om den är fullpumpad med kokainmiljoner, vet att staten, alltså de rättsvårdande myndigheterna med hela sitt våldsmonopol, aktivt samarbetar med motståndardelen av knarkmaffian så rasar alla spärrar och allt – verkligen allt – blir tillåtet. Utvecklingen är inte ny i drogkrigets historia och på denna som på andra punkter är dagens Mexiko en repris på 1990-talets Colombia; det var när colombiansk militär, polis, regering, CIA och DEA gick samman med Cali-kartellen för att utrota Medellín-kartellen som Pablo Escobar utvecklade ett industriellt sätt att mörda människor, en dynamik landet ännu inte hämtat sig från och som än i dag får Mexikos förvisso fasansfulla mordfrekvenser att blekna i jämförelse med Colombia.
⇥

Anabel Hernández menar alltså att Mexikos verkliga señores del narco – bokens spanska originaltitel – inte finns utanför utan innanför statsapparaten och att landets nuvarande narkokrati håller på att smitta av sig på hela regionen. De enorma arméerna av outbildade beväpnade män som i brist på annat att livnära sig på tar värvning som kanonmat i knarkkriget är, menar hon, en sekundär del av problemet jämfört med de politiker, polischefer och affärsmän som hjälper El Chapo och El Mayo och en handfull andra utvalda mafiosos att hålla igång narkotikanavets eviga utslungade av mutor och investeringar.

Om så bara en bråkdel av Hernández anklagelseakt mot staten och landets tre senaste regeringar, inklusive den som tog plats förra året, är korrekt innebär det att en lösning på Mexikos, för att inte tala om Latinamerikas och världens, narkotikarelaterade problem ligger längre bort än någonsin och just som en kritisk läsare börjar ifrågasätta källmaterialet redovisas en händelse som i ljuset av vad som sedan dess skett ter sig ytterst obehaglig, på strukturell nivå. Boken gavs just ut på engelska men kom på spanska 2010, och i en intervju med Edgardo Buscaglia, en av världens ledande experter på organiserad brottslighet och ekonomisk utveckling, diskuteras spridningsrisken; i till exempel Paraguay, säger Buscaglia, har drogmaffian redan infiltrerat kongressen och stora delar av näringslivet: "De har också finansierat försök att fälla Fernando Lugo för att placera en marionett i hans ställe." Detta sades i februari 2010. Drygt två år senare, i juni 2012, drevs vänsterns Fernando Lugo under kuppliknande former bort från makten av en då högerdominerad kongress. Och häromveckan, den 21 november 2013, kom en ny rapport som sade att El Chapo Guzmán uppehåller sig i Honduras – det enda andra land i Latinamerika där högern kupp senaste decenniet och tagit makten med militär.

Ioan Grillo, brittisk journalist bosatt i Mexiko sedan 2000, är inte lika övertygad som Hernandez om ett så medvetet och långsiktigt samarbete mellan de mexikanska regeringarna och Sinaloa-kartellen, utan ansluter sig till den tes som är brett representerad i dagens mexikanska korruptions- och konfliktforskning; det våldsamma knarkkriget är ett direkt resultat av landets demokratisering. Precis som Sovjetunionens sammanbrott innebar en explosion av maffiakapitalism innebar PRI:s fall 2000 att en rad mexikanska specialförband blev legoknektar åt organiserad brottslighet, att affärsmän vana att köpa hjälp av byråkratins mutkolvar istället fick beställa tjänster av gangsters och att lokala polisstyrkor – pressade av helt nya och allt smutsigare regionala lojaliteter – hamnade i öppet krig med varandra. När Calderon sedan blev president 2006 sände han ut militären för att stilla blodbadet, men då var det för sent; statens väpnade grenar visade sig helt underlägsna knarkmaffiornas egna – i de fall kategorierna inte sammanföll. Mer än en köpt politiker, menar Grillo, var Calderon en usel politiker. Han lämnade 80 000 dödade och en chockad befolkning efter sig.

Och där står landet idag. Efter tolv år av svag demokrati, ett drygt decennium under vilket dollarstinna krigsherrar övertagit delar av staten, valde de traumatiserade mexikanerna förra året att återföra den "perfekta diktaturens parti" till makten. Genom sin klassiska mix av korruption, auktoritärt styre och tillväxt hade PRI hållit den organiserade brottsligheten under relativ kontroll i sju decennier och nu, skriver Grillo, hoppas en utmattad majoritet i Mexiko att det på nytt ska ta fram sin stav och trolla fram en magisk fred för det kommande århundradet. Det är tragiskt, men begripligt.

Magnus Linton

Litteratur:
Anabel Hernández, Narcoland – The Mexican Drug Lords and Their Godfathers, Verso.
Ioan Grillo, El Narco – The Bloody Rise of Mexican Drug Cartels, Bloomsbury.