När årets upplaga av Hay Festivalen i colombianska Cartagena – ett av Latinamerikas viktigaste kulturevent – i helgen inleddes av skådespelarikonen Gael García Bernal, storartad gestaltare av bland andra Ernesto Guevara i Motorcycle Diaries, skedde det mot en politisk fond som kom att prägla många panelsamtal: södra Amerika är i dag den enda region i världen där ekonomiska klyftor minskar och där någon typ av socialism, trots det kubanska fiaskot, står på dagordningen.

Mer än två tredjedelar av Latinamerikas befolkning styrs nu av vänsterregeringar och en majoritet av invånarna på den historiska machokontinenten har idag en revolutionär eller reformistisk kvinna som president. Men trots inseglade storheter och självdeklarerade vänsterprofiler som Jon Lee Anderson, författare till en magnifik tvåbandsbiografi om Che Guevara, Maria Jimena Duzán, mordhotad storavslöjare av kontinental knarkmaffia, Anabel Hernández, Mexikos Jan Guillou och författare till en av världens just nu mest uppmärksammade antikorruptionsböcker, och Ignacio Ramonet, Le Monde Diplomatique-redaktör aktuell med en ny bok som vill ärerädda Hugo Chávez, hann inte mycket intressant sägas om den latinamerikanska vänsterns friska och sjuka element förrän showen stals av Yoani Sánchez; den kubanska bloggaren som så elegant dragit brallorna av bröderna Castro att skuggor nu också faller över de stora delar av kontinentens vänsterpartier som framhärdar i en så sorglig – men till synes odödlig – vördnad för Havannas patriarker.

Jon Lee Anderson, Sánchez intervjuare, kunde inte låta bli att referera ett mejl han fått av en vän som pratade om la bloguera som "Kubas framtida president", något hon skrattade avvisande åt samtidigt som hon – ur ett närmast historiematerialistiskt perspektiv – meddelade sin övertygelse om att stora saker verkligen är på gång på ön: "El Castrismo är död. Det kan ta fem tio år, inte mer. Den har inget kvar att erbjuda. Robin Hoods säck är slut. Det finns inga pengar kvar att dela ut. Den stora risken nu är bara att vi faller för en ny populism, en ny illusion."

Den demokratiska vänsterns enorma framgångar i Latinamerika har gjort stort intryck på Farc-gerillan i Colombia – tillsammans med bröderna Castro och den gamla högern de enda överlevande demokratiföraktarna av betydelse – och vänstervågen har varit helt avgörande för att vapnen med all sannolikhet läggs ner i vår och att ett av världens längsta och mest förödande krig därmed tar slut. Det är, som Maria Jimena Duzán uttryckte det, ett historiskt ögonblick i denna del av världen. Att även den kubanska regimen tagit intryck av de fria valens överlägsna potential för den som vill göra revolution är mindre sannolikt, och enligt Yoani Sánchez tyder inget på det: "Det mest patetiska med den kubanska revolutionen är ju att det som en gång var ett uppror guidat av rättviseideal idag är en revolution vägledd av blodsband och släktträd."

Sánchez stjärnstatus i den liberala människorättsrörelsen påminner på många sätt om Naomi Kleins position i den globala rättvisrörelsen för femton år sedan – också det ett fenomen startat i Latinamerika – med en tydlig skillnad: Klein lät aldrig som en politiker. Sánchez sätt att på en och samma gång vara utstuderat uppkäftig och passionerat pragmatisk signalerar däremot en briljant politiker in spe, och få av alla djupt imponerade åhörare som efteråt klev ut i Karibiens solgass gjorde det utan övertygelsen att ha hört en framtida president tala. Men de tog, insisterade hon, fel: "Politiken är cynismens väg. Jag är inte cyniker."

Magnus Linton