Identitetssnickeri

En dag kom en backpacker tillbaka till sitt hostel i kokainmetropolen Medellín, Colombias andra stad, uppeggad av vad han nyss åstadkommit: "Fatta vad jag gjort, jag har legat med min langares tjej – det betyder att han kommer mörda mig!"

Killens rumskamrat – svenskan Julia Svanberg – konstaterade utan förvåning att han inte alls var missnöjd med det fatala klavertrampet i en av världens våldsammaste städer utan tvärtom nöjd, nästan glad. Ännu en farlighetskick kunde noteras i erfarenhetsregistret. 

— Adrenalin, adrenalin, säger hon. Så mycket här handlar om det. Det sorgliga är att den där langaren aldrig skulle döda honom, för han är utlänning. Att döda en europé i Colombia är livsfarligt. Som utlänning riskerar man absolut ingenting.

Hon sitter under ett träd vars grenar börjat vika sig för de allt tyngre klasarna av mogna mangos medan de tre barnen – tvillingar på nio och en sexåring – klättrar omkring på havererade vw-bubblor på familjens spontanprunkande tomt sju timmars bilresa upp i bergen från huvudstaden Bogotá. Julian, Julias man, konsthantverkare uppvuxen i en av Bogotás mest ökända kåkstäder, står i köket och styr upp en pastasås. I veckan kommer hennes debutroman Varför kom du hit? ut, ett försök att penetrera det faktum att Colombia, det konfliktridna land som i dag har flest interflyktingar i världen, nu kommit att rankas som globens bästa resmål av så många av Europas identitetssnickrande backpackers. En städerska, en langare och en frihetstörstande colombiansk tjej får sina reellt dramatiska öden hopvävda med några resenärers sköna trippande i ett ungdomsdrama där fåtalets globaliserade rätt att konsumera verkligheten med pincett tar allt tydligare form.

— Särskilt platserna som på grund av konflikt och drogkrig är väldigt laddade för colombianer, som Medellín, blir paradoxalt nog paradis för utlänningar. Många tycker att gerillan är bra för den behåller landet "autentiskt", blir en konserverande kraft som utgör en slags garant för att landet inte kan turistexploateras på ett sätt de inte gillar. Samtidigt som gerillan förstås på många sätt är ett jätteproblem. Alla dessa bisarra möten mellan backpackerns önskemål och colombianernas önskemål är väldigt intressanta. Och fick mig att vilja skriva.

Själv kom hon hit som 19-åring för elva år sedan, blev gravid, och har sedan dess bara varit tillbaka i Sverige tre gånger. Till skillnad från det nästan nykoloniala liv som präglar många svenska biståndsarbetare, ingenjörer och människorättskonsulter som också lever här har Julia Svanbergs dryga decennium i landet utspelat sig längst ner på den sociala statusstegen; hos Julians familj i södra Bogotás framhankande underklass eller här bland landsbygdens sjukförsäkringslösa småbönder där barnens dagiskompisar dör av lunginflammationer.

— Som svenska är jag förstås också väldigt privilegierad, men när man bor här och lever så nära fattiga colombianer får man en annan blick på mycket, inte minst backpackerkulturen. Resandet här bygger så mycket på idén om Det Farliga Landet. Jag tycker det är intressant. Colombia är ju farligt, men inte för besökare utan för de som bor här. Särskilt de fattiga.

Skildringar av den faktiska eller imaginära farlighetens attraktioner i exotiserade miljöer finns i många böcker – som Karolina Ramqvists More Fire eller Lotta Lundbergs Ön – och Julia Svanberg säger att det framför allt var alla möten med interflyktingar och unga colombianska tjejer som gav lust att bygga ett slags dokumentär roman där rasistisk visumpolitik, slentriansexism och globala frihetsklyftor framträdde i kontrast till alla vanliga schabloner om Colombia.

Väldigt lite är påhittat. Och åtskilliga uppvaknanden ur egen naivitet har varit avgörande. En gång var hon och ett par kompisar på väg till en plats som ryktet sade var magiskt vacker, och innan de nått fram träffade de en kvinna som desperat flytt från en massaker i trakten. Hon hade lämnat allting hon hade, verkligen allt, för att ta sig hemifrån för hennes familj skulle dödas om de stannade kvar. Det visade sig vara precis den by Julia så länge suktat efter att åka till, och nu kom hon på sig själv att sitta och fråga ut en traumatiserad flykting om de exakta detaljerna för att ta sig till just denna plats.

— Hon hade gjort allt för att lämna en plats jag gjort allt för att få komma till. Det blev en väldigt talande paradox.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s