Svensk remake

När en lång rad regeringar och organisationer för några år sedan utnämnde 2016 till det narkotikapolitiskt mest ödesdigra året på många decennier – kanske någonsin – var det ingen överdrift. En historisk urladdning på drogfrågans globala nivå, FN, har länge varit under uppenbar uppsegling och nu på tisdag börjar det infekterade event alla väntat på: UNGASS on drugs 2016, världssamfundets möte om världen, narkotikan och framtiden.

Redan i måndags meddelade emellertid den svenska regeringens delegation vad som är svårt att uppfatta som annat än en totalomvändning från den nolltoleranslinje Sverige i fyrtio år missionerat i världen. ”Jag tror”, sade folkhälsominister Gabriel Wikström, ”att det kommer uppfattas som att vi nu helt lägger om vår narkotikapolitik.” Sverige blir från och med nu, i likhet med övriga EU, en aktiv förespråkare för harm reduction – skadelindring, i svensk retorik tidigare avfärdat som ”knarkliberalism” – inte bara som självklar praktik utan också som ett dominerande narkotikapolitiskt perspektiv som förs in i policydokument och strategier. Sprutbyten, överdosprevention, läkemedelsbehandling och rådgivning från aktiva narkomaner ska vara bärande delar av politiken och inte längre kunna avvisas med hänvisning till visioner om det narkotikafria samhället. ”Vi har tidigare målat in oss i ett hörn och uppfattats som extremister”, sade Wikström och meddelade att Sverige i och med UNGASS nu ”inlett ett arbete för att ta oss ur detta hörn.”

För 18 år sedan, när FN senast samlades kring narkotikafrågan på så här hög nivå, var Sverige och USA den demokratiska världens starkaste försvarare av nolltolerans och fortsatt ”krig mot narkotikan” – själva motsatsen till skadelindring – och Hans Lundborg, Sveriges förhandlingsledare i UNGASS både då och nu, konstaterade i måndags att ”1998 var det kontrollpolitik i kubik. Det var en amerikansk syn på det här. Detta har nu totalt förändrats.” Mest betydande för den svenska omvändelsen är emellertid att ordet ”restriktiv” – den term som sedan den svenska nolltoleranspolitikens etablering i slutet av 1970-talet, då riksdagen slog fast att narkotika är ”främmande för svensk kultur”, helt dominerat svensk linje – raderas ur regeringens internationella strategidokument. ”Det ordet har bara uppfattats som ’repressiv’”, meddelar nu Wikströms stab, ”vi behöver det inte.”

Idén om att via förbud och kontrollpolitik göra samhällen – i detta fall hela världen – fria från narkotika fyllde nyligen 100 år och på födelsedagen såg bokslutet förfärligt ut: 17 miljoner människor, fler än någonsin, använde heroin och opium, lika många tog kokain, 160 miljoner rökte cannabis och jämfört med bara tio år tidigare var det en uppgång med 35, 27 respektive 9 procent. Enligt FN:s egen återhållsamma bedömning använder i dag över 250 miljoner människor illegala droger och ett kanske lika stort antal miljoner är involverade i odling, produktion och distribution. ”Vi kan helt enkelt inte”, menar Kofi Annan och flera regeringschefer som nu leder den tilltagande kritiken mot den globala kriminalisering som påbjuds i FN:s nuvarande narkotikakonventioner, ”behandla dem alla som brottslingar”.

När Annan – tillsammans med Norges förre utrikesminister Thorvald Stoltenberg, EU:s tidigare utrikespolitiske talesperson Javier Solana och tidigare statschefer i bland annat Mexiko, Brasilen, Colombia och Grekland – i en rapport 2011 ”kom ut” som förbudskritiker släppts en global opinion lös som länge mullrat under ytan och sedan dess är inget sig likt i den internationella drogdebatten. Aldrig tidigare har så många regeringar öppet ifrågasatt FN-konventionerna, aldrig tidigare har stödet för skadelindrande åtgärder varit större och, som Kofi Annan och ”war on drugs”-kritikerna utifrån sitt perspektiv sammanfattar det: ”UNGASS 2016 är en historisk möjlighet att sätta stopp för den katastrof det globala drogkriget lett till och i stället prioritera folkhälsa, mänskliga rättigheter och trygghet.” Senast i raden att ansluta sig till ett sådant perspektivet var FN:s Utvecklingsprogram UNDP som nu för första gången någonsin presenterat ”sin position i drogfrågan”. Det narkotikakontrollsystem som utan betydande justeringar nu gällt i 55 år har, enligt UNDP, lett till ”mycket större skador än dem de skapades för att hantera” och efterlämnat ”en förödelse av människorättskränkningar, mord, eskalerat våld, marginalisering av fattigbönder och missbrukare, fängelseexplosion, uteblivna hälsoinsatser, militarisering av samhällen, upplösta rättssystem, bestraffning av sjuka, miljökatastrofer, bland annat.”

Debatten om huruvida noll eller viss tolerans mot narkotika är en förutsättning för framtidens demokrati och välfärd är gammal, och det som marginaliserat Sverige de senaste åren är vad man kanske kan kalla ”det nya sällskapet”. Parallellt med Annan-rapporten, Barack Obamas policyskifte i USA och skadelindringens framgångar i EU har Sverige kommit att uppfattas som allt mer drogpolitiskt kuriöst och lierade med i bästa fall auktoritära länder som Ryssland och i sämsta fall religiösa diktaturer som Iran, där nolltoleransen – i form av frekvent praktiserat dödsstraff – varit absolut. I Storbritannien, där skadelindrande åtgärder sedan länge vidtagits, är 1,5 procent av landets injektionsnarkomaner hivpositiva medan antalet i Ryssland – där både underhållsbehandling och sprutbyten är förbjudet – ligger över 60 procent.

Att Gabriel Wikström vill skynda sig ur detta ”hörn” är begripligt, men lyfter man blicken och synar vad det på högre nivå är som just nu – även om några FN-konventioner knappast kommer skrivas om i år – tycks driva hela västvärlden bort från nolltolerans framträder många men kanske framför allt två aspekter, av vilka båda lär tas upp i nästa veckas tal i New York: den nya kostnadssituationen och de uteblivna katastroferna.

De 300 miljarder dollar om året, mer än de flesta länders BNP, som den illegala narkotikamarknaden genererar är pengar som förvandlat tidigare nationella knarkmaffior till globala militärkomplex med resurser att bedriva krig, kraft att tillsätta presidenter i olika delar av världen och på löpande band avrätta domare, åklagare, journalister, poliser, politiker och andra centrala spelare i en vital rättsstats upprätthållande. USA, världens mest knarkförtjusta land, har under lång tid spenderat runt 50 miljarder dollar om året på antidrogkriget – av vilket en betydande del går åt till att juridiskt hantera de cirka 650 000 amerikaner, oftast svarta, som varje år arresteras för mindre narkotikabrott – utan att efterfrågan på psykoaktiva substanser för den skull mattats av. Om det därtill stämmer, vilket forskning tyder på, att 90 procent av alla som använder narkotikaklassade droger inte har några betydande problem borde det ur reformivrarnas perspektiv gå att hitta mer kostnadseffektiva sätt att bedriva antidrogkampen – men det skulle dock förutsätta ett historiskt banbrytande fokusskifte; från total konsumtion till totala skador. Eller med en för svensk del omtumlande formulering från Kofi Annan och The Global Commission on Drugs, det mest uppmärksammade av alla dokument som på senare år kritiserat hur FN-konventionerna i praktiken fungerat: ”Narkotikapolitik och rättskipning bör inte koncentrera sig på att reducera drogmarknader per se, utan på att reducera de skador narkotika tillfogar individer, kulturer och samhällen.”

Favoritexemplet bland dem som nu lobbar för så kallad ”drug policy reform” – mindre kontroll, mer folkhälsa – är Portugal som avkriminaliserade eget bruk av alla droger 2001 för att satsa de resurser som tidigare slukades av polis och rättsväsende på prevention och behandling. Nolltoleransens anhängare, inte minst i Sverige, utlovade generaliserad drogmisär och fullständiga sociala katastrofer, men inget av det blev verklighet. Istället visade utvärderingarna omvänt omskakade siffror; efter tio år av inga straff alls använde portugiserna mindre droger än det europeiska genomsnittet, injektionsmissbruket hade halverats, antalet 15–16-åringar som använder cannabis hör till de lägsta i hela unionen och heroinmissbruket halverades. Sedan avkriminaliseringen genomfördes har landet haft fyra regeringar, två vänster och två höger. Samtliga har behållit reformen och i dag råder konsensus över hela det partipolitiska fältet – ingen vill gå tillbaka.

Under måndagens presentation av Sveriges narkotikapolitiska remake anslöt sig regeringen till den växande uppfattningen att kriget mot narkotika är, som Gabriel Wikström uttryckte det, ”ett misslyckande” men poängterade samtidigt att alla som nu kämpar för att ändra konventionerna i mer liberal riktning skjuter över målet eftersom i stort sett alla narkotikapolitiska modeller som idag praktiseras i världen – allt från dödsstraff för narkotikabrott som i Kina och Iran till Portugals vidsträckta avkriminaliseringar – medges inom ramen för nuvarande konventioner. Det senare gäller emellertid inte för de fullständiga legaliseringar av inte bara konsumtion utan även produktion av cannabis som genomförts i Uruguay och flera amerikanska delstater. Och det faktum att dessa flagranta konventionsbrott inte på något sätt straffats av FN:s tillsynsorgan öppnar i stället för ett helt annat framtidsproblem av enorma dimensioner som rimligen, medgav Wikström, borde diskuteras under UNGASS: att konventionerna blir obsoleta. Många menar att ett internationellt system som är så tandlöst att det varken förmår brännmärka dödsstraff för ringa narkotikabrott eller fullständiga legaliseringar av narkotikaproduktion löper stor risk att göra sig helt obrukbart som styrredskap – och därför, med tiden, faller sönder. En sådan risk är uppenbar, sade Wikström, och menade att ett annat mål för Sverige därför är att verka för att ”så mycket relevans finns kvar i konventionerna att så många som möjligt ska vilja sitta vid bordet.”

Vad det i praktiken betyder och om det finns några kvar i salen om, säg, 25 år är i dag oklart. Liksom om dagens avkriminaliseringar, som i Portugal, är rent bagatellartade eller snarast positiva i fråga om missbruksutveckling eller om de, som andra hävdar, på sikt kommer att bli lika förödande för global folkhälsa och dödlighet som 1950-talets tobaksbagatelliseringar blev – när den inledande naivitet till slut fick sitt pris.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s