Därför misslyckades drogkriget

När Sveriges drottning Silvia 2014 öppnade ”The 4th World Forum Against Drugs" slog hon fast att 2016 kommer bli världshistoriens mest ödesdigra år för global narkotikapolitik, och i centrum för majestätets oroliga – närmaste skakade – anförande stod nästa veckas FN-konferens på temat: UNGASS 2016.

–– Utgången av det mötet kommer dana framtiden.

Det var en överdrift i linje med den undergångsalarmism som i drygt hundra år kantat drogfrågan, men drottningen hade rätt i att FN:s narkotikakonventioner, grunden för svensk nolltolerans, just nu befinner sig i en historisk legitimitetskris med betydande framtidskonsekvenser; aldrig tidigare har så många regeringar ifrågasatt kriget mot narkotikan, aldrig tidigare har så många öppet brutit mot konventionerna och aldrig tidigare har stödet för skadelindrande insatser – länge avfärdat som ”knarkliberalism” – varit större. I förra veckan publicerades därtill ett öppet brev till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i vilket en lång rad före detta presidenter, forskare och kulturpersonligheter som Gael Garcia Bernal och Peter Gabriel menar att framför allt kriminaliseringen av eget bruk lett till mycket mer skada än nytta och att ”mänskligheten under 2000-talet inte råd med en narkotikapolitik som är så ineffektiv och destruktiv som den vi haft under förra seklet."

John Collins, chef för The Drug Policy Project vid London School of Economics, sammanfattade nyligen utvecklingen utifrån den nya rapporten After the Drug Wars: ”Det är idag väldigt svårt att hitta någon större lust någonstans att fortsätta drogkriget, varken inom FN-organen eller bland regeringar. Man kan nog säga att vi redan trätt in i en ’post war on drugs era’. Så hur lämnar vi den tröttsamma dikotomin att man antingen är ’för droger’ eller ’emot droger’, antingen för ’intensifierat krig’ eller för att ’legalisera allt’ – hur gör vi för att påverka narkotikapolitik i en mer rationell riktning?”

Ett imponerande bidrag till denna nödvändiga rationalisering är den brittiske journalisten Johann Haris uppmärksammade bok i ärendet Att tysta skriket – början och slutet på kriget mot narkotikan, som just kommit på svenska.

Hari, vid två tillfällen utsedd till årets journalist av Amnesty International UK, griper efter mycket, mister ibland sitt stycke, är stundtals naiv, vid något tillfälle patetisk, men levererar på det hela taget en sekellång och fenomenalt researchad berättelse om det globala drogkrigets födelse och successiva utveckling till dagens fullständigt fiasko. Vad är det som hänt?

Svaren är fler och mer komplexa än Hari medger, men på de 400 sidorna lyckas han lägga ytterligare ljus på det redan kända – de moderna maffiornas drogberoende, narkoiseringen av rättsväsendet, kontrollsystemets rasistiska historia och utfall, etc – men framför allt penetrera två av ämnets mindre exponerade fenomen; de etablerade villfarelserna om vad beroende egentligen är och vad man kanske kan kalla de drogpolitiska alternativens oväntade succé.

Det globala kriget mot narkotikan inleddes 1914 med USA:s så kallade Harrison Act, vars anda senare vidareutvecklades i FN:s konventioner, och i takt med förbudskomplexets internationella expansion har en enkel och attraktiv idé om missbruk och beroende allt mer etablerat sig; att det väsentligen är en kemisk affär, att drogerna fäller sina offer genom att ”kidnappa hjärnor”.

Det är i hög grad sant för preparat som heroin och metamfetamin men i mycket lägre grad, oftast inte alls, för mindre potenta produkter som cannabis eller exstasy. Idén om beroende som kidnappade hjärnor har under den sekelgamla förbudsepoken, menar Hari, varit så enormt attraktiv eftersom den så bra faller in i vad han kallar ”the old drug war story”: om vi bara eliminerar preparaten – flygbesprutningar, förbud, beslag – så gör vi oss också kvitt problemen. Eländet är skapat av narkotikan, inte av människor.

Detta psykologiskt begripliga hopp – alla gillar enkla lösningar – om att beroendegåtans kärna är byggd av preparaten i sig har också dirigerat forskningen ditåt med förödande konsekvenser för ”alternativa”, läs samhällsvetenskapliga, perspektiv. Av all forskning om illegala droger som pågår i världen är 90 procent finansierad av amerikanska National Institute on Drug Abuse, NIDA, en institution som betytt mer än någon annan för fortlevnaden av idén om kemiskt slaveri och kidnappade hjärnor, och med rätt obehaglig tydlighet visar Hari hur naturvetenskapens forskare med allt tyngre pengapåsar flyttat längre och längre in i självkonstruerade bubblor. Ofta helt isolerade från samhället i övrigt och renons på vetenskapsteoretisk skolning eller medicinhistorisk elementa som lätt kan förklara varför det som var sjukt och straffbart igår är friskt och uppmuntrat idag och omvänt. Bögen och flatan, tabuhistoriska släktingar till knarkaren, är bara några exempel.

Av större betydelse för prohibitionismens aktuella devalvering är emellertid  de omtumlande alternativ till förbud som nu prövas på olika håll i världen. När avkriminaliseringar och i ett fåtal fall rena legaliseringar av cannabis efter millennieskiftet aviserades i några välfärdsambitiösa delar av Europa och Amerika lovade kritiker att utgången var given; ökat missbruk, generaliserad drogmisär, fullständiga sociala katastrofer. Läsaren får därför följa med till Kanada, Colorado, Washington, Schweiz och Uruguay men framför allt Portugal, mest känt av alla länder som på senare år skrotat betydande delar av sina förbudskomplex.

När Portugal 2001 avkriminaliserade eget bruk av alla droger – även heroin – för att satsa alla resurser som tidigare gick till polis och rättsväsende på prevention och behandling skedde det under stora protester, men inga av katastroferna blev verklighet. Istället visade ett antal utvärderingar samstämmiga men omvänt överraskande siffror; efter tio år av inga straff alls använde portugiserna mindre droger än det europeiska genomsnittet, injektionsmissbruket hade halverats, antalet 15–16-åringar som röker cannabis hörde till de lägsta i hela unionen och heroinmissbruket hade sjunkit till hälften. Sedan den drogpolitiska revolutionen genomfördes har landet haft fyra regeringar, två vänster och två höger. Alla har behållit reformen och i dag råder konsensus över hela det partipolitiska fältet – ingen vill gå tillbaka.

Haris bok har med rätta hyllats av en rad vänsterintellektuella med Naomi Klein i spetsen, men väjer också för några centrala trender i samtida narkotikadebatt. Dels är forskningen inte fullt så biologistiskt besatt som Haris väl vinklade framställning hävdar och efter en lång epok av moralpanik följt av ett decennium av övertro på medicinska lösningar talar nu allt för de sociala och ekonomiska perspektivens återkomst på fältet. Inte heller i denna fråga kommer naturvetenskapen särskilt långt utan avstämning mot inte bara samhällsvetenskap utan också humaniora; filosofi, historia, antropologi och inte minst genusvetenskap framstår idag som allt viktigare komplement till sociologi, biologi och psykologi för att fullt ut förstå alla sofistikerade nivåer i framtidens drogdrama.

Dels bygger hela idén om drogkriget som ett fullskaligt fiasko på att en annan politik hade lett till mindre usla resultat, vilket Haris alternativuppställning förvisso tydligt pekar på – men i ett längre perspektiv är det för tidigt att säga. Förbudsförsvararna är, även om enskilda exempel säger annat, övertygade om att världens totala drogproblem hade varit än mycket djupare idag om det inte varit för just den internationellt koordinerade kriminaliseringspolitik som förts. Och mäter man elände bara i konsumtionsledet är det förvisso korrekt att de två droger som det senaste seklet orsakat i särklass mest död och skada är de lagliga alkohol och tobak; det sista världen behöver, lyder argumentet, är att fler skadliga preparat som via laglig reglering skänks tobakens förstörelsepotential.

En annan aspekt Hari rundar gäller hur själva övertygelsen om drogkrigets misslyckande uppstått. Att kassakistorna hos dagens knarkmaffia fylls på med 300 miljarder dollar om året – antiprohibitionismens starkaste argument – är förvisso sant, men varför har ingen jagat pengarna? Under förbudseran har missbrukare, odlare, smugglare och drogbaroner dödats och fängslats i hundratusental medan den rika världens banksystem, helt centralt för verksamheten, gått fritt. När det stod klart att en av USA:s största banker – Wachovia Bank, i dag en del av Wells Fargo – mellan 2004 och 2007 hade tvättat 378 miljarder dollar åt mexikansk drogmaffia fick banken böter som inte ens nådde upp till en procent av dess årliga vinst och ledningen fick inget som helst straff. Likadant har det sett ut vid andra skandaler: Citibank, HSBC, Deutsche Bank. Hade den globala förbudsapparaten använts för att på allvar sätta dit kriminella aktörer på den nivån i stället för gatulangare och kokaodlare hade drogkriget haft mycket större legitimitet idag. Och då hade inte heller den rörelse för så kallad ”drug reform” som Hari tillhör och som nu skrämmer skiten ur drottning Silvia och andra kunnat växa sig så stark som nu skett.

Men det är, delvis, en annan historia.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s