Rätt och fel om Santos

Sedd som ansträngning har få fredspris varit så väl förtjänta som det som under fredagen tilldelads Colombias liberale president Juan Manuel Santos. Mannen har intill självutplåning vänt ut och in på sig själv för att Latinamerikas sista stora väpnade konflikt – ett femtio år långt helvete med 6 miljoner offer – inte bara ska få ett slut utan ett hållbart slut, med allt vad det innebär av ett uppriktigt och insiktsfullt hänsynstagande till krigets sociala, patriarkala, ekonomiska och rasistiska rötter och till synes självgående våldscykler.

Det avtal han och gerillan under fyra år förhandlat fram – med extremt knapp marginal nedröstat i söndagens folkomröstning men fortfarande det enda dokument som finns på bordet – är i grund och botten ett försök att modernisera ett samhälle där våld och makt kommit att sammanflätas med en systematik som sträcker sig långt utöver de väpnande parternas ömsesidiga vidrigheter. Just det faktum att avtalets fokus inte ligger på att avsluta krig utan på att bygga fred – det är, som någon uttryckte det, ett framtidsdokument – gjorde det omöjligt att utelämna frågor om jordreform, patriarkala mönster, politisk representation, drogernas ekonomi och annat som låst fast Colombia i det förgångna.

Sett som resultat är Santos gärning mycket mindre imponerande. Priset kommer mitt i den storm av iskalla vindar som nu drar fram över Colombia och det fiasko för regeringen folkomröstningen innebar är Santos på många sätt själv skyldig till. Oklar kommunikation, bristande trovärdighet och ett otal strategiska misstag – hade det inte varit för att ja-kampanjen så tydligt kommit att förknippas med den politiskt impopuläre presidenten själv hade avtalet passerat urnorna och fredsbyggets första spadtag kunnat tas. Santos främste fiende var, paradoxalt nog, han själv.

Om fredspriset lyckas hjälpa landet ur det våldsamt hotfulla dödläge som sedan i söndags präglar råder – förvirring, uppgivenhet och oklara roller är situationens just nu enda riktigt tydliga drag – vore det utan tvekan välkommet, men det är svårt att se hur. Santos initiativ är trots allt nedröstat även om massiva demonstrationer håller fredshoppet vid liv, och på tröskeln till morgondagens omförhandlingar står det förgångnas militärt förtjusta företrädare. Klarnar inte läget snabbt väntar en ny epok av våld och fördrivning som någon gång i en avlägsen framtid också lär följas av ännu ett fredsinitiativ – men då lett av en helt annan president.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s