Mollstämd murvel

En tidig lördagsmorgon på 1980-talet ringer Olof Palme hem till Yrsa Stenius, då politisk chefredaktör på Aftonbladet, och hinner artigt presentera sig varpå den senare svarar statsministern med ett finlandssvenskt morrande innan hon slänger på luren: ”Kyss fittan.”

Stenius, sömndrucken och felaktigt övertygad om att det är en vän som skämtar, skulle efter skotten på Sveavägen två år senare – hon hade då börjat fatta att tidens grabbiga murveljargong var reserverad för män – inleda ett yrkeslivslångt reflekterande kring varför ”allt det goda i ’den svenska mentaliteten’” ofelbart tycks slå bakut när landet drabbas av kollektiv sorg. Palmemord, Estonia, Anna Lindh, Tsunami – var gång svenskarna tillsammans ställs inför Den Stora Sorgen slutar det i offentliga storgräl, oläkta sår och infantil medial häxjakt på syndabockar, någon att skylla på, i stället för att som mer prövade folk söka ro och frid i det smärtsamma men potentiellt trösterika faktum att ödets obarmhärtiga slag ibland träffar många.

Med Orden i min makt levererar den nu sjuttioettåriga Stenius – sedermera sparkad chefredaktör och utskälld Pressombudsman, men också respekterad författare och kolumnist – en mollstämd memoar om ett hårt liv i svensk press, om att inte få fäste i en kvinnlig könsidentitet, en frustrerad längtan att få tillhöra männens livssfär av rikare möjligheter, medierevolutionens konsekvenser för pressetiken, de egna felsluten som makthavande opinionsbildare men framför allt just om  svenskarnas världsunika – om man får tro henne – förmåga att förvandla kollektiva tragedier till kollektiva konflikter.

Landet som annars är ”förnuftet och måttfullhetens hemvist på jorden” förvandlas vid gemensam sorg till ett träsk av irrationella knivkastare, uppjagade av förenklande medier som ”obekymrat surfar på indignationsvågornas skum i tron att de fullföljer ett demokratiskt uppdrag”, ofta assisterade av en konfrontativ parlamentarisk opposition och processen tar enligt Stenius inte slut förrän tydliga skurkar pekats ut, och i djupare mening inte heller då – eftersom nationens sår bara blev större och inget blev läkt. De två största katastroferna i det svenska civilsamhällets moderna historia, Estonia 1994 och tsunamin 2004 – Stenius var inblandad i eftervården av båda – uppvisar liknande mönster och i fråga om den senare fann medierna, menar hon, ett ”särskilt läckert villebråd” i statssekreterare Lars Danielsson som till slut också ”korsfästes”. Varför beter sig Sverige och svenskarna på detta vis?

Stenius något löpsedelsfixerade historieskrivning kan ifrågasättas, men i den nationalistiska yra som bröt ut under årets Almedalsvecka och dess efterfest av rusiga utfästelser om svenskhetens etiskt överlägsna essens kan boken bidra med några nyktrare perspektiv på ”det svenska”. Särpräglade av en unikt lång historia av fred och lugn, medan övriga Europa badat i blod, har svenskarna i mycket högre utsträckning än andra kommit att på allvar tro på att de har sitt öde i sina egna händer och blir inför de stora katastroferna därför ”näst intill tossiga när denna deras presumtion om livets villkor slås i bitar.” Därtill, menar Stenius, går det med idéhistorikern Ronny Ambjörnsson klassiska tes om den skötsamme arbetaren att urskilja ett eskalerande behov av kontroll inte bara över det egna livet utan också över samhällslivet, som bidragit till de usla sorgprocesserna. Tron att ett land går att styra, kontrollera, är förvisso en grundbult i en progressivt demokrati men kan vid överdrift också accentuera folkhemstankens mentala baksida; den dragningen åt trångsynt intolerans och moralism som lite paradoxalt frodats intill den normliberalism Sverige i andra sammanhang gjort sig känt för. Tankefiguren om den skötsamme arbetaren, parad med vad hon kallar den svenska journalistkårens unikt ”upphöjda självbild”, är med andra ord en huvudnyckel till förståelsen av varför tusentals anhöriga i katastrofernas kölvatten känt sig förrådda av rikets politiska ledning; den levde inte upp till ”sant svenska ideal: Ordning och reda! Kontroll!”

Det finns något elitistiskt och auktoritärt, nästan reaktionärt, över Yrsa Stenius ändlösa vilja att förklara och försvara den politiska makten när dess fel och brister blivit föremål för mediedrev och folkstorm – att hon blev omöjlig som både chefredaktör och pressetisk domare framstår som självklart – men i de ögonblick klarsyn tränger bort bitterhet bidrar hon med en del intressanta svar på den alltid aktuella frågan: Vad är Sverige?

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s