Verkligt pris

I filmen The Pervert’s Guide to Ideology synar filosofen Slavoj Zizek en av samtidens mest expansiva marknader: handeln med samveten. Om etiskt oförsvarlig högkonsumtion tidigare självrättfärdigats med allmosor i en separat välgörenhetssektor lever vi nu i en tid då det rena samvetet så att säga är inkluderat i varans pris. Klimatkompenserat flyg, hållbart mode, ekologiskt kött, grön bensin, kravmärkt porr – för att den underbara köpfrossan i västs övermogna ekonomier inte ska ta slut måste varje ny spendering, redan vid köptillfället, agnas med gott samvete. Typ.

Ekomatens enorma genomslag i väst har inte räddat många kycklingar från misshandel men fått många människor att sova bättre, och på tur som ”nästa stora ekogrej” står – enligt flera nya böcker på temat – en svårgranskad frizonsindustri som bakom stängda dörrar sysselsätter 25 miljoner människor i fattiga länder: mode.

Eller bättre, tror jag: kläder.

Att såväl Gunilla Ander i Den lilla svarta – modeindustrins mörka baksida som Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom i Modeslavar – den globala jakten på billigare kläder använder termen ”mode” framför ”kläder” är i deras annars glasklara rapporter oklart men kan ha flera förklaringar. En är att sedan varumärkesjättar som svenska H&M, spanska Zara och amerikanska Nike revolutionerade världens klädindustri med filosofin om ”mode åt alla” har all klädproduktion som inte självidentifierar sig som mode, om någon sådan någonsin funnits, fallit bort. Bara i Sverige har textilkonsumtionen ökat med 30 procent  sedan millennieskiftet, varje svensk köper runt 13 kilo textiler om året, slänger 8 kilo rakt i soporna och medan snittpriset på varor och tjänster tredubblats har priset på kläder i princip stått still. Aldrig någonsin har kläder varit billigare. Så även den som stilignorant bara söker billigast möjliga jeans och t-tröja – under 2015 öppnade H&M mer än en ny butik per dag  – köper ”mode”.

En sorgligare förklaring till modetermens företräde är att författarna såklart vet att sakprosa idag är mycket svårsålt om ämnet inte på ett eller annat sätt appellerar till den övre medelklassens självmedvetna idévärld. Fackböcker kan, även kritiskt, handla om mat, möbler, kaffe, kök, vin, konst, resor, träning, terapi, droger, odling eller något annat av alla konsumtionsrelaterade teman som har plats i de bokköpande skiktens föreställningsvärldar – men fungerar sämre utan sådan koppling. Och i det avseendet gör ”mode” jobbet bättre än ”kläder” – skiljer den kategori som shoppar från dem som handlar. Bara de förra har behov av att göra bot, eller som Gunilla Ander utrycker det, vill ”betala en extra premie för att få shoppingförlåtelse.”

När Naomi Kleins No Logo kom 1999 kändes bokens kampanjentusiastiska perspektiv amerikanskt – politiskt light – för ett Europa vant att organisera demokratisk makt kring arbete, inte konsumtion. Sedan dess har emellertid det postpolitiska tillståndet brett ut sig och idag har även den äldre skolans marxister fått acceptera att i väntan på globala partier och fackföreningar – eller åtminstone ett fungerande EU – är informerade köpval i sin fatala futtighet ibland det enda sättet att påverka planetens och mänsklighetens öde, och som allmän skolning för den som vill handla bättre fungerar båda de här böckerna bra.

Gunilla Ander tar läsaren till ”T-shirt Capital”, indiska Tirupur – ett kluster av syfabriker som står för 90 procent av Indiens hela export av stickade plagg i bomullstrikå – och gör en välskriven granskning av slogans som fashion without guilt, the future will be circular, clean fashion och Mother Nature’s own choice (bomull). Det blir en skräckfärd. Sedan det billiga modets big bang – 2005, då den globala handeln med textilier till sist släpptes helt fri – har uppförandekoder, varumärkessanering, rena kläder-kampanjer, viss miljöreglering och minimilönslagstiftning förvisso inneburit fläckvisa förbättringar, men förutsättningen för det sjukt låga priset på galleriornas tröjor och juniorjeans är fortfarande att de ofta produceras av en flicka någonstans i Asien som jobbar 72 timmar i veckan för 700 kronor i månaden. Och att vidhängande färgerier och blekerier kostnadsfritt kan, eller åtminstone har kunnat, släppa ut kemikalieavfall i flod och jord som dödat livsbetingelser för hundratusentals människor vars röst alla andra skulle förlora på att bry sig om.

Efter ett besök i ett av utsläpp ödelagt landskap ber Ander en person från Tirupur sammanfatta de senaste tjugo årens utveckling. På miljöfronten har det efter några hårda miljödomar och ny teknik blivit bättre och platsen är nu återlanserad som ”grön”, men i fråga om arbetsvillkor har det gått utför: ”Trots allt tal om hållbarhet är kränkningar av arbetsrätten och de mänskliga rättigheterna vardag i fabrikerna. Snarare har utvecklingen på senare år gått bakåt.”

Frågan om hur priset på kläder inte bara står still utan faktiskt sjunker är huvudfrågan även i Kärnstrand/Åkerblom geografiskt mer ambitiösa försök att följa pengarna. I kölvattnet av framför allt svenska företags produktion – H&M, Gina Tricot, JC, Blåkläder – reser de till Kina, Kambodja, Burma, Bangladesh och till och med till Stefan Perssons nya privatimperium i södra England, varpå de lyckas belysa en rad nya aspekter av det svar som annars inte överraskar: så länge världens arbetskraft är oorganiserad kommer marknaden alltid hitta någon som är villig att sy billigare än någon annan. Svensk tekoindustri kollapsade efter att portugisiska sömmerskor på 1960-talet visade sig villiga att jobba för en tiondel av de svenska lönerna, sedan höjde demokratin priset på deras arbete varpå produktionen drog till Kina och när lönerna även där rörde sig uppåt blev andra delar av Asien självklara val och för tillfället har Burma, som med frizoner och extrema skattelättnader nu behöver öppna sig för världen, intagit platsen som den globala klädindustrins senaste frontlinje.

Att en fattig kvinna långt borta betalar vår kläder med underbetalt arbete är ett faktum, men den som drabbas av dåligt samvete över sådant kan lätt att trösta sig enligt gängse marknadsekonomisk relativism; hennes alternativ hade kanske varit ännu sämre. H&M, Zara, Nike, Gina Tricot och andra har skapat miljontals arbetstillfällen i Syd och vilket besvärande avslöjande Kärnstrand och Åkerblom än kommer upp med  – barnarbete, miljöförstöring, dålig säkerhet, våld mot fackligt aktiva – kan företagen alltid lova bättring, presentera sin uppförandekod och säga som en av Gina Tricots chefer när företaget ställs mot väggen: ”Vi är en del av lösningen, vi är inte problemet.”

När Savar Building – ett åttavåningskomplex packat med syfabriker i Bangladeshs huvudstad Dhaka –  kollapsade den 24 april 2013 ställdes den cyniska jakten på billiga kläder ut till beskådan på ett sätt som chockade hela världen. Byggnaden hade besiktigats och skulle ha varit utrymd, men stora beställningar från västs hungrande klädjättar höll arbetarna kvar. Över tusen människor dog och i rasmassorna plockades lik fram bland flera stora märkens logotyper. Benetton kämpade in i det sista för att rentvå sig men överbevisades till slut.

Liksom många andra.

Katastrofen blev starten på en nödvändig sanering av branschen och i slutet av båda böckerna ställer sig författarna den givna frågan vad en vanlig svensk konsument konkret kan göra för att inte delta i det race som – trots alla förbättringar – har en inneboende systemlogik som för eller senare kommer sluta med ännu en katastrof av Savars snitt.

Det oproblematiserade svaret är rakt och enkelt: köp mindre, köp kvalitet, köp second hand. Och laga. De stora klädåtervinningsprogrammen – som H&M:s Garment Collecting och World Recycle Week – är än så länge mest greenwashing, smart marknadsförd skönmålning av i grunden miljöskadlig verksamhet. Problemet med återhållsamhetsrådet är såklart bara att även det lätt lånar sig till relativisering: Hur ska Burma och andra fattiga länder få ekonomi och demokrati på fötter och dess sömmerskor mat på bordet om vi slutar handla?

Den som lever på rätt sida av klotet kan inte bara shoppa tröjor för 49 kronor.

Hen kan också fritt shoppa argument. Välja resonemang. Och bara fortsätta. Med omplåstrat samvete.

Vad kallar man sånt?

Makt, kanske.

 

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s