Efter storögd sträckläsning – varje detalj är häpnadsväckande och spännande – lägger jag ifrån mig Åsne Seierstads Två systrar med en märkligt paradoxal känsla: Har jag läst ett litterärt reportage i världsklass eller en berättelse där journalistikens vanliga varningsklockor tystats av en berusande vilja att bygga perfekt manus för våldsam actionfilm?

Mycket, framför allt i början, talar för det förra. Bokens raison d’être är den högaktuella frågan varför de norsk-somaliska tonårssystrarna Ayan och Leila, duktiga i skolan och till skillnad från föräldrarna rätt väl integrerade, under loppet av två år lägger undan jeans, snus och t-shrts för att först möta klasskamraterna i heltäckande niqab och sedan lämnar syskon, föräldrar, kompisar, hem, skola – allt – för att resa till Syrien och kämpa med IS.

De är som bekant inte ensamma – gott om européer finns numera i kalifatet – och med fantastisk research rekonstruerar Seierstad de unga kvinnornas värld så läsaren lär känna det dramatiska förloppets hela persongalleri. Här finns Aisha, islamistisk facebookare och norsk niqab-pionjär som efter resan till Syrien får sitt barn ihjälslaget av sin man, en sedermera youtube-känd jihadist som i sin tur själv blir avrättad efter att en shariadomstol dömt honom som barnamördare. Här finns Mustafa, den ytligt moderate koranläraren som charmar systrarnas mamma och i praktiken fungerar som intellektuell sluss till den våldsbejakande extremismen. Här finns rektorn, läraren och skolbibliotekarien som alla både imponeras djupt och prövas hårt av systrarnas övertygande och knivskarpt formulerade krav på att få utöva sin tro och klä sig som de vill. Tänk kritiskt, sök självständigt information, bygg en egen uppfattning, var dig själv – så lyder ju det moderna skandinaviska skolidealet, men hur förhålla sig när flickorna gjort just detta och kommit till att det materiellt fullpumpade norska samhället med sina fåniga skidspår och spritdränkta helger är så existentiellt barnsligt att de hellre går i krig med det än blir en del av det?

Men här finns framför allt familjen Juma: förutom systrarna pappa Sadiq, den tidigare barnsoldaten i Somalia och nu liberalt sinnade familjefadern som kom till Norge i slutet av 1990-talet; den djupt troende mamma Sara som trots alla år i det nya hemlandet inte lär sig norska och ihop med utanförskapets muslimska väninnor sjunger Mustafas lov och därmed bidrar till flickornas radikalisering; de två småbröderna och så Ismael, den större brodern som i ålder ligger mellan Ayan och Leila och med samma bakgrund som dem utvecklas till genomtänkt ateist och välformulerad religionskritiker. Systrarnas ordväxlingar – Seierstad har fått tillgång till en stor mängd loggar från mejl och chatappar – med den tillika reflekterande och intellektuellt drivne Ismael ger fantastiska inblickar i flickornas radikaliseringsprocess.

Till den tragiska berättelsen om 2010-talet, väl speglad i alla dessa chattåtergivningar, hör att allt mer av det egentligen är demokratiskt hälsosamma krav på att ett radikalt annorlunda samhälle måste vara möjligt kommit att mynna ut i fascism eller religiös fanatism. Sedan såväl socialdemokrati som liberal tillväxtentusiasm slutat formulera mål om något helt annat än det som är har Gud och nationen snabbt återkommit med sina attraktiva och allt mer unika erbjudanden om ett kvalitativt helt annorlunda samhälle. Trygghet och mening – livets kärnvärden – behöver inte nödvändigtvis materiell grund och när det postmoderna marknadssamhället inte levererar vare sig det ena eller andra växer de irrationella och kostnadsfria men likväl meningsbyggande masspsykoserna kring Gud, himmel, harmoni, kultur, folk eller nation.

Medan IS lanserar sina makabra halshuggningsvideos på webben chattar Ayan och Ismael, hon i Raqqa och han i Oslo, om varför människan över huvud taget finns till. Ismael har länge ett glimrande övertag och konstaterar att det står ”en del fint i Koranen” men att ”Gud verkar så begränsad” och svarar ”just det” när systern konstaterar att han är ateist. Men så ställer hon den troendes standardfråga – ”Vad är en ateists slutliga svar på existensen?” –  varpå hans världsbild förlorar sitt livsbejakande glimmer av sekulär frigörelse och plötsligt framstår lika spännande som en blöt bussbiljett hem till den socialbidragsfinansierade lägenhetens ödsliga väggar en norsk novemberkväll: ”Jag tar det som det kommer”, blir hans färglösa svar på den stora frågan. ”Jag gillar att basera mitt liv på fakta.”

Seierstads fenomenalt skrivna bok ger fler svar på hur än varför religiös radikalisering sker och lär bli högläst av den sorts segervissa högerpopulister, i tisdags globalt ryggdunkade av Trumps seger, som nyligen hade gala på Grand Hotel. Jihadismens och kontrajihadismens mobiliserande mytbilder är allt mer sammanfallande – religioner kan inte samexistera, det mångkulturella samhället är ett fiasko, motståndaren är krigisk till sin natur, om vi inte förintar dem förintar de oss – och då boken sällan zoomar ut till större historiska och ekonomiska perspektiv finns gott om detaljer för den som vill exempeldekorera berättelsen om den värderingsförvirrade välfärdsstaten på det sluttande planet; barnbidrag går till koranlärare, i Oslos moskéer slås kvinnor till döds medan blåögda multikultiakademiker relativiserar bort alla möjligheter att sätta ner foten och varje gång skolan gör en eftergift för att Ayan och Leila faktiskt ska få praktisera sin tro möts rektorn av nya krav. Och nya. Tills en räcka kontokortsbedrägerier ger dem ekonomisk luft under vingarna som bär dem hela vägen till Raqqa.

Reportaget är öppet skrivet och erbjuder även tolkningar motsatta radikalhögerns, men halvvägs in i boken händer något märkligt. När Seierstad startade projektet utgick både hon och pappa Sadiq, berättelsens huvudkälla, från att döttrarna i princip var kidnappade och förr eller senare skulle komma hem på eget initiativ eller ”räddas” ur helvetet av sin far och sedan bidra med sin egen historia om ”vägen ut”. Så blev det aldrig, eftersom de aldrig ångrade sig. Det är möjligt, om de fortfarande lever, att det nu inledda slaget om Raqqa – Trump har därtill lovat ”bomba skiten ur IS” – får dem på andra tankar men så länge boken varar är de till föräldrarnas begripliga förtvivlan nöjda med den nya tillvaron som barnalstrande hemmafruar till kompromisslösa krigare i trygg förvissning om att de står på tröskeln till nästa liv hos Gud.

Systrarnas frånvaro – de besvarar aldrig Seierstads försök att få kontakt – hade inte varit något problem om boken fortsatt att med andra källor lägga pussel och analysera deras bevekelsegrunder, men i istället begravs de allt mer av utbroderade actionscener om pappans cliffhangervänliga men i grunden obegripliga räddningsmissioner till Syrien. Det bombas, skjuts, halshuggs, misshandlas, sprängs och vapendras enligt new journalism-konstens alla regler och till slut sitter jag här och ropar efter Ayan och Leila som försvunnit i alla thrillerscener och Hollywood-perfekta replikskiften mellan mer eller mindre galna män och deras bisarra vålds- och räddaräventyr.

Seierstad är en extremt skicklig författare och man fattar viljan att leverera en rafflande story, men berättande journalistik är ett högt spel; scener rekonstruerade utifrån gedigen research och hård källkritik blir ofta laddad text – men säckar ihop till patetik så fort känslan sprider sig att delar av alla dramatiserande detaljer och häftiga oneliners är dikt. Några av denna boks vilda östern-scener tror jag aldrig har utspelats i sinnevärlden, men Seierstads djupa erfarenheter från Irak och Afghanistan och den noggranna dokumentation som präglar delarna om Norge gör att man litar på det mesta. Och det räcker långt. I det här fallet.

Magnus Linton