Homonationalism

När Matthieu Chartraire 2015 utsågs till ”Mister Gay France” och sedan kom ut som hängiven supporter av högerextrema Front National – partiet som likt Geert Wilders i Nederländerna spås få sitt historiska genombrott i vårens val – blev det en stark bild av den nyauktoritära vågens mest mångbottnade fenomen: homonationalism. Ett år senare eldade Milo Yiannopoulos, fram till tisdagens brutal fall den organiserade xenofobins mest glimrande stjärna, massorna på ett ”Gays for Trump”-event där han enligt bekant mönster förklarade att den slutliga kulturstriden mellan västs varma ljus och restens kalla mörker bara kunde sammanfattas i de korta men tydliga orden ”we are at war”.

The magic of Milo låg såklart i att han sjöng högerns sång i fräckare ton än andra, men framför allt att han som gay representerade de realpolitiskt attraktiva drag av hotade framsteg som främlingsfientliga partier, framför allt i Europa, länge slagits för att knyta åt sig; om klassisk antisemitism hör till det för dagen – allt kan över natt ändras – minst gångbara i den muterande radikalhögerns utbudsportfölj hör den nyare idén om ett akut hot, framburet av massinvandring från kulturellt efterblivna länder, mot västs långa och raka tradition av sexuell demokrati till det senaste decenniets allra bäst fungerande.

För bara 25 år sedan blev demonstrerande flator och bögar i katolskt dominerade Limburg, Geert Wilders hemprovins och starka fäste, attackerade av vita nederländare med spottloskor och ”Stick hem till Amsterdam!”-skrik medan stödet för tvångssterilisering av transpersoner var öronbedövande i Sverige – och i andra delar av Europa var den strukturella homofobin så samhällsnormerande att samkönad kärlek i bästa fall resulterade ruinerade livsmöjligheter men inte sällan i mord eller självmord.

Sätten att tänka ”vi” och ”de” förnyas emellertid hela tiden och sedan dess har HBTQ-rörelsens frigörelsehistoria med imponerande resultat reviderats av partier och personer som inte var med, eller – som franska FN och svenska SD – har en lång och väl känd engagemangshistoria mot gay rights. Än mer fascinerande än extremhögerns ambition att begrava fascistiskt arv i regnbågsflaggor är mainstreampartiernas resa i ämnet sedan nationalismens pånyttfödelse för några år sedan började prägla hela Europa.

I From saving women to saving gays tecknar genusvetaren Sarah Bracke, en av de forskare som belyst frågan, bilden av vad hon kallar ”sekulär nostalgi”, ett fenomen som på ett intressant men paradoxalt sätt satt djupa samtidsspår i såväl konservativa och renodlat kristna som liberala och socialistiska rörelser under senare år. Via tanken att, säg, 1980-talets Malmö var ett paradis för homosexuella jämfört med dagens framträder en idé, underhållen av den sorts bifall från etablerade partier som dominerade sommarens Almedalsvecka, som den nya och allt mindre kyrkliga extremhögern vill etablera: den utomeuropeiska invandraren som inkräktare i ett sekulärt, men likväl heligt, moraliskt landskap som innan postmodernismen satte sin förrädiska dolkstöt i Upplysningen dominerades av en gemensam dröm om en enad, sekulär, modern och rakt igenom progressiv nation.

Förra årets franska förbud mot burkini var tankeriktningens hittills tydligaste uttryck, men även sexualpolitiken har nu blivit ett så effektivt redskap i nationellt identitetsbyggande att en lång och djup tradition av respekt för sexuella minoriteter framstår som den allra finaste kärnan i franska, nederländska eller andra kristna länders och inte minst Ebba Busch Thors, Jan Björklunds och Stefan Löfvéns svenska värderingar.

I vår utkommer svenska journalisten Anna-Maria Sörberg med boken Homonationalism, ett försök att inifrån – Sörberg är mångårig queeraktivist – och med reportagets hjälp beskriva de politiskt explosiva korskopplingarna mellan sexualitet, religion och kultur. Resan går från platser som Järva Pride, Sverigedemokraternas försök att bryta på fältet, till det konservativt styrda Israel där Benjamin Netanyahu sent men i helt rätt ögonblick såg att det var dags att sätta sig på gaytåget genom en statlig turistkampanj om den för homosexuella ”enda fria platsen i Mellanöstern”, över Frankrike där homonationalismen nu skördar enorma framgångar och 40 procent av landets urbana HBTQ-personer i dag sympatiserar med Front National, till den sekulära liberalismens symbolnation Nederländerna och berättelsen om Amsterdam; det frigjorda sexets hedonistiska ikonstad som fått sin skinande stjärna som ”gay capital of the world” bortrövad av marockanska pojkar.

Ingen nykter förnekar att samtida islam tar sig påfallande många djupt reaktionära och homofobiska uttryck eller ifrågasätter den rädsla en del homosexuella känner i den religiösa radikalseringens fotspår, men de studier av homonationalism som nu sätter avtryck i akademin – i alla fall om man får tro Sörberg och Paul Mepschen, en av fältets teoretiker, som häromveckan gästade Södertörns högskola tillsammans – är att studera sexualitetens förändrade roll i nationella identitetsbyggen. Termen myntades 2007 av queerteoretikern Jasbir Puar som efter 11/9 2001 helt korrekt förutsåg att ”gay rights” skulle bli en allt mer använd ”operativ teknologi” i extremhögerns akuta behov av ansiktslyftning i allmänhet och rättfärdigande av ställningstagande mot  muslimsk invandring i synnerhet. Sedan dess har Mepschen, själv bög med många års antirasistisk kamp i ryggen innan han doktorerade på sexualitetens etnifiering i Nederländerna, tagit frågorna vidare och konstaterat att ”homosexualiteten blivit vit”.

Ju mer kapitalstark homosexualiteten visat sig, desto normalare har den uppfattats – i Sverige var homosexuella ”sjuka” fram till 1979 – och parallellt med att de rosa pengarna imponerat har resan från ”de” till ”vi” fullbordats i land efter land medan samtidens allt mer etniskt upptagna politik etablerat en intressant rockad mellan norm och avvikelse: vår sexualitet är nu oförenlig med deras homofobi.

I Mepschens antropologiska källmaterial tar sig de glidande relationerna mellan sex, religion, kultur, hudfärg, plats och kapital hela tiden nya uttryck och trots att majoriteten av Amsterdams HBTQ-befolkning är lika kulturblandad som allt annat och lever sitt vardagsliv utanför den välbärgade innerstadskärnan framträder den kommersiellt gångbara ”gayness” med vilken staden säljer sig som en allt vitare affär. Sedan hoten mot landets sexuella demokrati, menar Mepchen, i linje med homonationalismens medialt gångbara krafter nästan uteslutande kommit att associeras med marockanskättade unga män uppfattas samkönat sex och tolerans allt mer som synonymt med ”whiteness and indeed with Dutchness”.

Ett annat fenomen, uppmärksammat i Sörberg berättelse om gayrörelsens resa från ”shame to success” – i grunden, givetvis, en fantastisk framgångssaga – är hur dagens östeuropeiska radikalhöger tycks bli allt mer heteronationalistisk medan den västeuropeiska vandrar i homonationalistisk riktning. Samtidigt som fransk, svensk eller nederländsk extremhöger allt mer artikulerar nationell överlägsenhet med gay rights sker motsatsen på många håll i öst, där en mer öppet praktiserad homosexualitet bekämpas och förföljs eftersom den enligt känt mönster bär fram dekadensen – liksom ett oåterkalleligt och besläktat undergrävande av nationell, etnisk eller religiös stabilitet.

Senare i år utkommer också The Oxford Handbook of the Radical Right, med vars hjälp samtidens kulturalisering av sexualitet kan läsas in i den större berättelsen om nationalismens eskalerande framgångar. Som introduktionsförfattaren, den svenske sociologen Jens Rydgren, konstaterar är det högerradikala avancemanget påfallande även i länder som Japan, Australien, Israel och inte minst högaktuella USA, men har varit som allra tydligast och mest ihållande i Europa där det inneburit en av ”de mest djupgående förändringarna av demokratiska stater på flera decennier.”

Inget generalsvar finns på varför radikalhögern växer i olika delar av världen, men inom forskningen råder numera rätt brett konsensus kring förloppets dominerande kraft. Efter internationellt etablerade inflationsmål, oberoende centralbanker och ekonomisk globalisering i allmänhet har politikens klassiska socio-ekonomiska dimension kraftigt reducerats eftersom möjligheterna att bedriva oberoende nationell ekonomisk politik, på gott och ont, försvårats eller gjorts helt omöjlig. Därmed, menar Rydgren, upplever väljarna ingen riktigt betydande skillnad mellan socialdemokratiska, liberala eller konservativa partier på ekonomins område varför ideologiskt engagemang, särskiljande utspel och utopisk energi närmast med nödvändighet tvingats emigrera till politikens andra sfär, den socio-kulturella, där frågor om kultur, värderingar och identitet nu nästan helt tagit över dagordningen helt i linje med den radikala högerns mål. Eller grövre uttryckt: den som upplever det globala marknadssamhället som existentiellt torftigt och drömmer om en helt annorlunda ordning har snart bara den rasistiska eller religiösa extremismen enkla löften om trygghet och mening att vända sig till.

Homonationalismens försöka att saluföra en ny sexuell befrielsehistoria faller rakt in i denna utveckling. I det nyessentialistiska Europa, allt mer präglat av kreativt historiebruk, där allt fler och allts större partier nu letar bevis för islams inneboende efterblivenhet skrivs det som varit en kollektiv och historisk kamp för att ta sig relativa rättigheter om till ett individuellt val mellan färdiga kulturer i vilket absoluta rättigheter fås i den ena. Denna sexualisering av europeiska ideal, menar dess kritiker, spelar ingen progressiv roll för den angelägna uppgörelsen med heteronormativt förtryck, men för en rad nyauktoritära projekt med akut behov av förnyelse är sex, som kulturteoretikerna Alana Lentin och Gavan Titley uttryckt det, oslagbart som skapare av en ”diffus men tillfredsställande känsla av att befinna sig på rätt sida moderniteten”.

Att det i Milos fall var en hastig pedofilprovkation – inte antisemitism eller ihärdig rasism – som till slut gjorde måttet rågat och krafter han götts av plötsligt öppnade käften och åt honom levande är utan tvekan intressant, men kanske allra mest sorgligt. Eftersom det säger så mycket om hatets kommersialisering och varumärkesbyggande i hetsens tidevarv. En ung vit snygg gay som på beställning hatar på för stunden rätt sätt är en guldkalv, men blir obrukbar vid första felsteg i pengarnas heliga landskap. Pedofili och dollar har långt kvar till match, och medan näste Milo kliver upp på scenen flyttas ytterligare några koordinater på det gångbaras karta. Eller som den brittiska kolumnisten Laurie Penny, en av Milo-fenomentes flitigaste tecknare, konstaterade vid ett av hans framträdanden långt innan tisdagens fall: ”Det här kulturkriget förs i ond tro av dåliga skådespelare som drar fram utan manus. Och det har knappt börjat.”

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s