Den 8 november, i skuggan av presidentvalet, röstade invånarna i Kalifornien, Maine, Nevada och Massachusetts för att legalisera marijuana och den senaste cannabisvågen i USA var bara ett i raden av dråpslag mot svensk narkotikapolitik.

I fyrtio år har Sverige och USA varit världens självskrivna radarpar i kampen för narkotikafria samhällen, men sedan medicinsk marijuana blivit tillåtet i en majoritet av de 50 delstaterna – och nu helt lagligt i åtta – har Washington tappat all legitimitet som nolltoleransens fanbärare i världen, en utveckling som fått enorma idékonsekvenser för svensk drogpolicy.

Men den svenska nyordningen inleddes faktiskt redan i våras, innan gräsets legala spridning tog sitt jättekliv på valdagen i USA. Inför UNGASS i april – FN:s stora möte om världen, narkotikan och framtiden – slog folkhälsominister Gabriel Wikström  för svensk räkning fast att ”vi har målat in oss i ett hörn och uppfattats som extremister” varpå ett på många sätt häpnadsväckande förändringsarbete tog sin början och det står nu klart att det partipolitiska konsensus som gällt i fyrtio år är på väg att helt krackelera.

Ett första steg var att Sverige lade sig i linje med övriga EU och nu ska bli en aktiv förespråkare för skadelindring – inte bara som självklar praktik utan som tydligt narkotikapolitiskt perspektiv i allt från policydokument och strategier: sprutbyten, överdosprevention, läkemedelsbehandling och rådgivning från aktiva narkomaner ska vara bärande delar i politiken och inte längre kunna avvisas med hänvisning till högre mål som det narkotikafria samhället.

Sedan dess har kommunerna berövats rätten att vägra sprutbyte. Krav på utredning av kriminaliseringen av eget bruk reses i allt fler partier. Stockholm Stad lämnar den nolltoleranspräglade organisationen European Cities Against Drugs som för tjugo år sedan grundades på initiativ från just Stockholm.

Mest slående är emellertid att ordet ”restriktiv” – den term som sedan nolltoleransens etablering i slutet av 1970-talet helt dominerat svensk linje – raderas ur regeringens internationella strategidokument. ”Det ordet har bara uppfattats som ‘repressiv'”, meddelar nu Wikströms stab, ”vi behöver det inte.”

Det är en stor förändring. Eller som folkhälsominister Gabriel Wikström, med en självkritisk blick på Sveriges drogideologiska historia, själv konstaterade: ”Det kommer uppfattas som att vi nu helt lägger om vår narkotikapolitik.”

Redan på 1990-talet menade den brittiske sociologen Arthur Gould att Sveriges ambition att helt utrota narkotikafenomenet hade totalitära renhetsideal. Det är ett tema som sedan gått igen i flera studier inte minst i ”Att tysta skriket” (2016), den brittiske journalisten Johann Haris bästsäljande bok om global narkotikapolitik.

Efter att ha slagit fast att ”en narkoman i Sverige löper trettio gånger så stor risk att dö av en överdos som en narkoman i Portugal” konstaterar Hari att svenska politiker valt att ansluta landet till ”de mest reaktionära krafterna det globala narkotikakriget kan frammana”.

Det ligger en del i denna kritik, men den som går igenom batteriet av utländska rapporter om svensk narkotikapolitik slås också av historielösheten och bristen på kunskaper om den svenska välfärdsmodellens funktionssätt och långa tradition av demokratiskt sanktionerad paternalism på rusmedelsfältet.

Nästan alla punkter som omvärlden förvånas, ofta förfasas, över – puritanismen, konsensus, statens enorma befogenheter, självbilden av att leda världen mot modernitetens ljus – är på gott och ont väl integrerade delar av svensk politisk historia. Många har funnit det märkligt att landet som under 1960-talets sexuella frigörelse gjorde sig känt som den liberalt radikala hedonismens plats på jorden också kom att utveckla västvärldens mest drakoniska droglagar. Men det är en förvåning byggd på en fatal sammanblandning: rus har alltid varit något helt annat än sex i den svenska välfärdens framväxt.

Ända sedan folkrörelserna via sitt påbud om ett slags rationell men andlig resning räddade den svenska arbetarklassen från att supa ihjäl sig kring förrförra sekelskiftet har ett tyglande av rusets lockelser varit en grundpelare i den folkhemstanke som än idag betyder så mycket för myter och sanningar om ”det svenska”. Bara tanken på alkoholmonopol framstår som människofientlig i många samhällen, men är fullständigt okontroversiell i Sverige.

Vad många utländska bedömare systematiskt missar är att denna väl etablerade tradition av att inskränka individuella friheter i folkhälsans namn inte bara gäller än tydligare på narkotikafronten, utan därtill varit massivt folkligt stödd. Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh har i ”Är svensken människa?” sökt förklaringar till Sveriges ”oförsonliga krig mot droger” och ser det som en mer eller mindre begriplig konsekvens av ”den starkt puritanska tendens som sedan länge kännetecknat det svenska samhället”.  Alf W. Johansson går i i antologin ”Vad är Sverige?” längre och menar att i fråga om folkhälsa har ett ”puritanskt etos” inte bara uppfattats som, utan också varit, en disciplinerande kraft av genomgripande betydelse för det svenska samhällets utveckling. Klasskampen, i den patriarkalt auktoritära men välmenande socialdemokratiska reformismens skepnad, har helt enkelt i mycket varit en moralkamp. Sedan 1980-talet har dock postmodernism, globalisering, kommunikationsrevolution och det så kallade systemskiftet försvagat Sveriges puritanska samhällsetos med betydande konsekvenser för det narkotikaideologiska skifte som nu tycks stå för dörren.

Det här är en kunskapsmässig pusselbit till varför klyftan i svensk drogpolitik idag går mellan generationer snarare än mellan partier och det faktum att majoriteten av dagens ungdomsförbund menar att skadelindring bör vara övergripande mål i stället för ett narkotikafritt samhälle medan det omvända gäller bland moderpartierna kan nog delvis förklaras av olika förhållande till det svenska 1900-talets folkhälsohistoria.

Poängen här är inte att driva historielektion utan bara påpeka att en av de slutsatser som nu sprider sig bland svenska, framför allt yngre, politiker – att eftersom drogpolitiska revolutioner som den portugisiska haft så goda konsekvenser bör de repriseras överallt, inklusive Sverige – mycket väl kan vara fel. Precis som systembolag funkar bra i vissa länder men skulle vara helt ogenomförbara i andra, kan en cannabislegalisering vara bra för Uruguay samtidigt som den kan vara förödande för ett så traditionellt folkhälsopaternalistisk samhälle som det svenska.

Kritiker av svensk nolltolerans utropar ofta att ”människor som använder narkotika behöver vård, inte fängelse” på ett sätt som frammanar bilden av en totalitär stat som kastar utslagna människor i iskalla celler istället för att erbjuda adekvat vård. Det är inte en helt osann bild – stenhård stigmatisering, närmast en avhumanisering av ”knarkare”, har länge varit en grundpelare i svensk narkotikaideologi – men resonemanget använder också offerlogiken på ett sätt som döljer ett mycket relevant faktum som länge legat dolt under den svenska debattens neurotiska förhållande till detta med bruk och missbruk: de allra flesta människor som använt eller använder narkotika har inga problem. Är inte beroende. Inga offer. Kan välja. Och den svenska narkotikapolitiken – konstruerad inom nationalstatens ram för ett knappt halvsekel sedan på rekordårens efterlämnade självförtroende – har i första hand aldrig vänt sig till människor med missbruksproblem utan alla andra. De som, oavsett om de använt narkotika eller ej, kan välja.

De hårda straffen, den svartvita propagandan, skräcken för skadelindring, ihopbuntningen av cannabis och heroin, statligt underblåst narkofobi – allt syftade till att med hård stigmatisering bygga en fast och extremt tydlig norm som skulle få alla som inte av fri vilja solidariserade sig med det narkotikafria målet att tvingas till det. Men som var och varannan ministerutnämning numera visar – halva regeringen tycks ha ”rökt hasch” – ställde inte ens samhällets mest förtroendestarka personer upp på de solidaritetskrav som var det narkotikafria samhällets yttersta förutsättning.

Lejonparten av alla illegala droger konsumeras inte – vilket en del debattörer låtsas – av beroende människor som måste ta preparaten, utan människor som vill ta dem. Som, likt så många av riksdagens ledamöter, varit beredda att bryta mot lagen för att få dem.

Vilka slutsatser som ska dras av dessa något smärtsamma insikter är inte helt klart, men ska samtalet bli fullt ut rationellt måste den sortens distinktioner upp till ytan. Även i Sverige. Annars går den narkotikapolitiska skutan snart på grund. Igen.

 

Magnus Linton

Fakta:

Magnus Linton är journalist och författare till bland annat två böcker om narkotika: Cocaina (2010) och Knark – en svensk historia (2015). Båda nominerades till Augustpriset för årets bästa fackbok.