I kölvattnet av världens nyauktoritära vändning lurar ett möjligt och i så fall skrämmande skifte på ett moraliskt och kulturellt laddat fält: narkotikapolitiken.

Med EU:s kris, Trumps seger, den latinamerikanska vänstervågens slut, Putins framgångar och fascismens tillväxt i allt fler länder pekar mycket mot en global återkomst för drogpolitik som effektivt redskap i kulturchauvinistisk och inte sällan våldsam populism. President Dutartes makabra antidrogkampanj i Filippinerna – vid årsskiftet hade över 2 000 människor som ”befattat sig” med narkotika, många grava missbrukare, kallblodigt avrättats av polis – är givetvis ett extremfall även i en starkt högerorienterad värld, ändå bygger den på samma apokalyptiska idéer som under 1900-talets andra hälft dominerade även den demokratiska världens ”krig mot narkotika”.

Svartvita ondskebildsprojiceringar om droger som samhällets fiende nummer ett, synen på missbrukare som socialt smittsamma, övertygelsen om att det moderna narkotikaproblemet kan lösas med absolut praktiserad nolltolerans och inte minst föreställningen om marijuana som en nationsupplösande farsot med förödande konsekvenser för homogena folks ”moraliska halt” – mellan Richard Nixons uttalande 1972 om att ”varje svin som vill legalisera cannabis är jude” och Trumps justitieminister Jeff Sessions deklaration om att ”goda människor röker inte marijuana” går en röd tråd av kristen konservativism och cannabis har länge varit ett sätt att ragga röster genom en mobilisering av USAs upphöjda ”vi” mot ett mer diffust men moraliskt underlägset ”de”.

Det skadelindringsperspektiv på narkotikaproblem som de senaste decennierna dominerat stora delar av västvärlden – med Obama även USA och till slut också Sverige, båda länderna tidigare hårdnackade motståndare till harm reduction – har med sina pragmatiska och just avmoraliserande ambitioner stått i bjärt kontrast till ovanstående.

Skadelindring är ett paraplybegrepp för olika åtgärder för att minska de sociala, ekonomiska och hälsomässiga skador narkotikaanvändning leder till för individer och samhällen och kan sägas centrerat kring fyra utgångspunkter: narkotikapolitik ska baseras på vetenskap och således vara rörlig i relation till nya rön och inte fotas på ideologiska eller religiösa dogmer; droganvändning ska betraktas som moraliskt neutralt, i sig självt varken bra eller dåligt; narkotikapolitik ska respektera mänskliga rättigheter och, till exempel, rena sprutor ska därför inte kunna förvägras någon med hänvisning till ”kriget mot narkotikan” eller målet om ”ett narkotikafritt samhälle”; droganvändare är suveräna medborgare med egen agens, inga avvikande objekt för åtgärder.

Denna pragmatiska och av populism och kulturchauvinism nu hotade politik har varit samtida med och helt beroende av EU-projektets framväxt. Skadelindringsperspektivet slog igenom under 1980-talet då HIV-spridningen bland narkomaner gjorde det viktigare att hindra virusets spridning än att missbrukare skulle bli drogfria. Avgörande för synsättets uppsving under 1990-talet var att de åtgärder som på vissa håll då sattes in – sprutbyten, underhållsbehandling, avkriminalisering, överdosprevention, injektionsrum och heroinförskrivning – inte, som befarats, ledde till mer skador för det omgivande samhället i form av ökad nyrekrytering, ökat tungt missbruk eller ökad social utslagning.

Lika viktigt som EU:s framväxt har emellertid samma epoks ökade respekt för mänskliga rättigheter och mångfald på bekostnad av nationell suveränitet varit (det nyhögern kallar mångkulturalismens fiasko). Narkomaners mänskliga rättigheter lär bli det första som ryker om frågan nu återmoraliseras och nolltoleransidéer på nytt vinner mark. I Storbritannien, där skadelindring sedan länge praktiserats, är 1,5 procent av landets injektionsmissbrukare HIV-positiva medan antalet i nolltoleransens Ryssland – där både underhållsbehandling och sprutbyten är förbjudna – ligger över 60 procent.

Mest betydelsefullt för vad som väntar på narkotikafronten är som vanligt utvecklingen i USA – världens i särklass mest drogförtjusta land. De åtta åren med Obama har inneburit ett historiskt brott med Washingtons destruktiva ”war on drugs”. Det är ett steg framåt som nu riskerar följas av två bakåt. Mannen som just lämnat vita huset har mer än någon annan president arbetat för, som en analytiker uttryckte det, en ”fundamental reshaping in how America deals with drugs”. I korthet betyder det att USA under Obama övergivit den utbudsfixerade tough on crime-strategin som fyllt landets fängelser med svarta ungdomar utan att på något sätt minska efterfrågan. I stället har han, om än långsamt, utrikes och inrikes anslutit USA till just den harm reduction-politik som kommit att dominera i EU men som snart riskerar attackeras och på sikt kanske elimineras av en expanderande europeisk högerpopulism. Exakt vad Trump och Sessions kommer göra på narkotikafronten återstår att se, men att döma av vad som hittills sagts pekar allt rakt bort mot det ryska mörkret.

Magnus Linton