När jag för en tid sedan gjorde research till en text om drogmissbruk stötte jag på en läkarstudent som gick utbildningens sista år som undrade vad jag sysslade med. Försöker ta reda på hur det vi nu kallar knark och hur de som använder det – idag sjukförklarade – uppfattats i olika tider, svarade jag.

Hon blev fågelholk.

Sedan visade det sig till min stigande panik att den svenska läkarlinjen inte påbjuder ett enda poäng medicinhistoria. Hon hade inte läst en rad om att fenomen och beteenden som i vissa tider var sjuka – homosexualitet är bara ett – sedan blivit friska och omvänt och att hela idén om vad som är sjukt är lika relativ, elastisk, kulturbunden, politiskt laddad och beroende av makt och majoriteter som nästan allt annat.

I samma veva hade jag ett samtal med en annan svensk som flyttat hem efter att ha levt hela sitt vuxna liv i Schweiz och när jag bad henne sätta fingret på den främsta skillnaden mellan att leva där och här svarade hon något överraskande läkarna. Där kunde de resonera, här var de träbockar. I alla fall alla hon mött. Kunde hantera benbrott och cancersvulster enligt manual men så fort hon hade behövt stämma av kroppens beteenden i relation till någon mer existentiell undran sinade resurserna på en millisekund.

Episoderna poppar upp i skallen vid läsningen av Daniel Bergs avhandling Giftets värde – apotekares förståelse av opium i Sverige 1870–1925 – en imponerande bildningsresa skriven ur det nynietzscheanska perspektiv som tycks omfatta allt fler av samtidens mer radikalt tänkande akademiker. Det var en gång ett land, börjar Berg, där människorna kunde köpa hur mycket narkotika de ville från privatägda butiker utan att det uppstod någon missbruksepidemi av modernt slag: ”Landet var Sverige, narkotikan var opium, tiden var seklen före 1900-talets två världskrig.”

Sedan följer en teoretiskt hisnande färd över ett källmaterial – främst den undersökta tidens editioner av Svensk farmaceutisk tidskrift – som Berg använder för att belysa några frågor och dilemmen som idag blivit brännande aktuella igen. Vi befinner oss på gott och ont i ett slags ny farmaceutisk revolution; heroin ordineras på recept till opiatberoende i allt fler länder, amfetaminutskrivningen till barn med adhd har exploderat i hela västvärlden, över hälften av alla delstater i USA har nu legaliserat marijuana för medicinskt bruk och nyligen kom en rad vetenskapliga genombrott som visar att psykedeliska preparat som LSD framgångsrikt kan användas i behandling av depression. Mest intressant är emellertid Uruguay – avhandlingen är skriven i ekonomisk historia – där cannabis fått en laglig reglering på ett handelsrevolutionärt sätt som ger Berg möjligheter att dra intressanta paralleller till den tid i Sverige då apotekare sålde opium över disk.

Det var en epok som utspelade sig innan det moderna narkotikaproblemet tagit form och där apotekarna – vars vetenskap handlar om farmaka, droger i bredare mening, även som gift – kunde agera utan dagens inblandning från vare sig läkare eller polis men framför allt var det en tid innan den internationella farmaceutiska storindustrin hade blommat ut. Om de senaste hundra åren i mycket dominerats av ett krig mot narkotika har samma tid, konstaterar Berg, kanske än mer präglats av ett krig för vissa specifika droger och en viss sorts sinnesstämningar, avspeglat i det faktum att många väl marknadsförda men starkt psykoaktiva substanser, som Prozac, idag konsumeras dagligen av miljontals människor. Att de olika drogernas juridiska öden under 1900-talet hänger nära samman med deras kraft att förbättra eller försämra vår produktiva kapacitet inom det moderna industrisamhällets ekonomiska modell är ingen nyhet, men här korskopplar Berg tankegångar och föreställningar på ett väldigt spännande sätt. När svenska apotekare vid förrförra sekelskiftet sålde opium för en mängd olika ändamål hade inte den ”binära modell” kommit på fötter som idag strikt sorterar droger utanför medicinen som antingen olaglig narkotika – i Sverige narkotikaklassades över hundra ämnen bara under 2015 – eller som varumärkesskyddade konsumtionsvaror., och det är på denna punkt han ser Uruguays drogideologiska uppror som idéhistoriskt användbart material till studier av ”vetandets former, medicinens mirakel och maktens natur.”

Helt avgörande i Uruguay – där marijuana nu kan köpas fritt på just apotek – är att cannabis till skillnad från i USA inte ska saluföras med någon som helst reklam, en sorts antikapitalistisk folkhälsopolitik som ligger helt i linje med landets parallella försök att ta varumärket ur drogen tobak, så kallad ”plain packaging”, cigaretter sålda utan varumärkeslogotyper, något som lett till att Uruguay stämts av USA:s tobaksbolag i WTO och nu krävs på stora skadestånd för förlorade varumärkesvärden.

Det socialdemokratiskt styrda landets försök att lyfta vissa droger ur den binära modellen är, menar Berg med sin parallel till Sverige och tiden ”innan opium blev knark”, bara ett exempel på hur den professionella (legala) farmaceutiska vetenskapen utanför läkemedelsindustrin står inför utmaningen att finna en ny uppgift i det moderna samhällets hantering av farmaka: ”Apoteken i Uruguay glimmar både av något gammalt föråldrat och något verkligt nytt, något som varken fortsatta förbud med allt strängare straff eller licensierade butiker med varumärkta och reklamförda droger i mina ögon förmår frambringa: de glimmar av ett radikalt annorlunda sätt att tala om droger.”

Flera av bokens bitvis svindlande kapitel kan med fördel läsas av alla men borde omedelbart sättas i händerna på svenska läkarstudenter, och man kan bara hoppas att medicinhistoria snart blir obligatoriskt för alla blivande doktorer. Om inte annat för att Sveriges överideologiserade narkotikapolitik i kombination med en läkarkår där långt ifrån alla, men vissa, läkare aktivt har puttat ”knarkare” i döden som följd av bisarra socialpolitiska renhetsideal och en bristande förmåga att kontextusalisera sin egen verksamhet.

Magnus Linton