När Torbjörn Tännsjö, den svenska filosofins enfant terrible, under 1970-talets tidstypiska påbud – intellektuella får inte dra sig undan politiskt vardagsarbete – startade Vänsterpartiets blåsorkester inleddes ett mångårig gatumusicerande han senare tvingades ta hjälp av Stendahl för att försvara. Orkestern håller fortfarande takten på Första maj men dess i särklass vanligaste uppgift har, skriver han i sina bitvis sjukt roliga memoarer, varit att framföra revolutionära marscher av Hanns Eisler på torget i ”någon ödslig Stockholmsförort, som bakgrund till ett appelltal hållet av någon lokal politiker med en publik på kanske tre personer, varav två är kraftigt berusade och en rejält störande och där talaren trots omständigheterna mal på i vad som upplevs som en evighet. Eller då man iklädd tomteluva spelar i tunnelbanan i julruschen…”

Med marknadssamhällets återkommande förnedring av den mer religiösa marxismens utfästelser – Tännsjö, idag 69, har ett helt liv kämpat för en tydlig bodelning mellan vänster och marxism, en ”sekularisering av vänstern” – vände många generationskamrater kappan i kommande högervind men Tännsjö blev socialismen trogen, och har hållit humör och energi uppe med självdistans och analytisk filosofi. Samt Stendahls trösterika ord om att en passionerad individ är en som är så upptagen av en sak att hon inte bara är beredd att dö eller döda för den, utan att också ”göra sig löjlig för den”.

Alla som följt svensk idédebatt vet att det senare blev Tännsjös metod och melodi; en sorts strategiskt medveten barnslighet där ingen tanke är för dum, låg eller bisarr för att fördomsfritt prövas och när omgivningen, vanligen politisk eller kulturell elit, upprörts eller hånskrattat har det ändå oftast varit Tännsjö som skrattat sist. Alf Svensson krävde en gång att den skamlöse filosofen, efter att ha relativiserat människovärdet, skulle avsättas från sin docentur vid Stockholms universitet. Men det enda som på det temat hänt sedan dess är att även KD blivit abortförsvarare och slutligen också gayrättsviftande Pridedeltagare – och Torbjörn Tännsjö är idag landets främsta auktoritet i medicinsk etik. Några enkla krav på definition, distinktion och begriplig värdeteori – mer har sällan krävts för att avslöja att väldigt mycket av det som än idag högtravande sägs om ”moral och etik” är traderad makt och religiös tro klädd sekulära termer snarare än ett genuint kritiskt och från Gud frigjort tänkande.

I Vänsterdocenten, bokens titel och första delen i en tänkt memoarsvit, framträder detta nu pensionerade barn, som så ofta pekat och ropat när kejsaren stått naken, i en mer personlig form. På ont och gott. Texten är så pepprad med käcka utropstecken att man önskar en hårdare redaktör till nästa band, och vid några tillfällen driver det tännsjöiga trotset fram fånigt överdrivna påståenden, som att den digitala eran lett till att ”det är ett faktum att något privatliv inte längre existerar.”

Betydligt oftare är boken emellertid en självkritisk men underbart idérik och intellektuellt glasklar resa över barndom i kalla föräldrars händer, den vidriga sjuttiotalsvänsterns slitningar mellan maoism och stalinism, entrén i akademin och mötet med dåtidens filosofiska patriarker Harald Ofstad och Ingemar Hedenius – båda beskrivna som tidstypiska sexistiska svin, fullt ut svaghetsföraktande helt på tvärs med egna läror – vidare till arbetet med att som naiv men likväl tongivande ideolog skriva nytt program till ett förvirrat partis stapplande försök att röra sig från kommunism till feminism, för att sedan uppehålla sig vid den mer etablerade professorns gamla vanliga men ständigt uppdaterade ärende: missionera hedonistisk utilitarism.

Det senare är och förblir Tännsjös stora gärning – den ”sak” han funnit det värt att göra sig löjlig för – men ingen behöver köpa författarens övertygelse om kännande varelsers smärta och välbefinnande som unik grund för all moral för att hänga med eller roas. Boken är en stridsskrift mot falsk djupsinnighet, och på bara några korta kapitel levereras mer användbart tankematerial i heta samtids- och framtidsfrågor – religiös och politisk radikalisering, konservatismens attraktioner, övervakning, de allt mer exploaterade myterna om ”ondska”, marxismens svagheter – än andra författare får fram på tusentals sidor.

Det är rätt imponerande.

Magnus Linton