Narcos vs Escobar

När Steve Murhpy och Javier Peña – DEA-agenterna vars historia tog plats i världens vardagsrum med Netflixsuccén Narcos – på onsdag besöker Stockholm för att berätta ”the true story of Pablo Escobar” kommer många colombianer att sucka. Igen.

Ända sedan Escobar, världens mest filmatiserade knarkkung, sköts ihjäl 1993 och Medellínkartellen demonterades har colombianska politiker slitit sitt hår över att så få utanför landet klarat att säga Colombia utan att bums tänka kokain och krig varför presidenter, borgmästare, fotbollspelare och andra ambassadörer det senaste decenniet avlöst varandra i sisyfosarbetet att måla om ”bilden av landet”. Varje gång man glatt sig åt framgång har emellertid någon plötsligt kommit sprejat pulver och blod över alltihop – och vips har man varit tillbaka på ruta ett igen. Inte i verkligheten, men bildmässigt.

Just när landets imponerande fredsprocess började ge resultat, gerillan meddelat eldupphör, storstäderna uppmärksammats som urbana framgångsmodeller och läckra kokosnötstränder gjorde entré i europeiska resemagasin lanserades Netflix megasatsning och snart satt hela världen och knarkade knarkdrivet pangpang filmat med USA-filter och Colombia och dess traumatiska historia som perfekt projektionsduk.

Nu är de två första säsongerna sedan länge släppta och sedda och just som det var dags att börja rulla det mediala stenblocket uppför berget igen har en ny katastrof klivit in på scenen: Popeye, kokainepokens mest kallblodiga massmördare och ”Medellínkartellens ende överlevare”, som nu återuppstått som youtube-stjärna.

Historien om Popeye, Escobars flitigaste hit-man, börjar lite varstans i historien beroende på vem som berättar men

liknar i sina detaljer ingenting annat. Efter att själv ha haft ihjäl över 300 människor och beordrat underlydande att mörda ytterligare 3000, de flesta poliser, under 1980- och 90-talens kokainkrig sattes han i fängelse 1992 men släpptes 2014 under stor uppståndelse efter 22 år bakom galler, en juridisk process han hyllar i sin nu omtvistade självbiografi – också den, till mångas förfäran, snart Netflixserie i Amerika och valda delar av Europa: ”När man bryter mot lagen får man staten emot sig, men när man som jag återanpassar sig och betalar sina skulder till samhället tas man om hand av staten och skyddas av den”.

Om John Jairo Velásquez, alias Popeye, kan anses ha sonat sina brott eller ej råder det delade meningar, men det som just nu upprör är inte frigivningen i sig utan hans aktuella roll i vad kritikerna menar har blivit en sorgligt självreproducerande bild av Colombia och knarkvåldet. Popeye är inte bara dömd för mordet på presidentkandidaten Luis Carlos Galán 1989 utan har också erkänt sin roll i bombningen av ett plan där 110 människor dog, och med sitt nyvunna kändisskap som tvetydigt ångerfull antivåldsprofet och magstarkt missionerande youtuber – tiotals miljoner har sett hans videos – kittlar han allmänhetens voyeuristiska dragning till kriminalitet på ett sätt som i bästa fall, menar många, bara är komiskt men oftare direkt tragiskt.

När Popeye en kväll mötte småtjuvar i Medellíns centrum och den omvände massmördaren i nykonservativ anda ondgjorde sig över urspårad ungdomskriminalitet och bristande poliskontroll dånade sarkasmerna på twitter, men när Air Panama i ett försök att surfa på svallvågorna från Netflix dollarmobiliserande miljardsuccéer lanserade resepaketet ”Medellín Narcos Tour” reagerade stadens borgmästare med kraft och lyckades, något förvånande, få flygbolaget att inte bara dra tillbaka sin tour utan också framföra en ursäkt. Det var två månader efter att en resebyrå i Puerto Rico marknadsfört en liknande resa men med ett mer säljande klimax: en exklusiv middag med Pablo Escobars alldeles egen och livs levande hit-man – John Jairo Velásquez, alias Popeye.

Det senare visade sig, givet villkoren i Velasquez frigivning, olagligt varpå colombianska myndigheter kunde få saken avstyrd. När den Netflixkontrakterade teveserien Alias JJ, baserad på Popeyes bok, nyligen började sändas spelade emellertid varken oroliga borgmästare eller det faktum att anhöriga till de tusentals mördade uppmanat till bojkott och kallade produktionen ”ett hån mot offren” någon roll. Den toppade som väntat alla tittarmätningar och tros bli en av årets pankontinentala seriesuccéer.

Senaste tillskottet på den lukrativa marknaden för alla som spelat en eller annan roll i berättelse om Pablo är Pablo Escobar, In fraganit – Lo que mi padre nunca me contó, en ny bok författad av kokainkungens egen son, i vilken han bland mycket annat hävdar att Narcos ”kränker ett hel nation”.

Utan att förminska faderns massmord vill Juan Pablo Escobar, idag arkitekten Sebastián Marroquín, putta tillbaka skulden, flytta den pulverstänkta mediebilden om man så vill, till USA. Att 70 procent av alla pengar som generas av kokainproduktion stannar på konsumtionsmarknaderna, primärt USA och Europa, och att mycket större delar av drogkomplexet skulle kunna monteras ner om världen bara satte västs bankirer i stället för Colombias kokaodlare i fängelse är ingen nyhet. Inte heller att det är Nordamerikas omättliga hunger på psykoaktiva substanser, själva efterfrågan, som är de drogrelaterade blodbadens egentliga generator. Men i boken hävdar Escobar jr i linje med en bekant genre konspirationsteoretiska utbroderingar också att CIA varit mycket mer direkt inblandat i kokainproduktion än tidigare känt. Iran-Contras-affären 1986 – då USA betalade ut 48 miljoner dollar till terroristgruppen Contras vars krig mot Nicaraguas Sandinister bland annat finansierades med kokainhandel – är ett väl dokumenterat faktum, liksom det förhållande Narcos andra säsong på ett trots allt rätt trovärdigt sätt gestaltar: gränsen mellan onda och goda i knarkproduktionens halvsekellånga pro- och kontrakrig är väldigt suddig. Stater, militärer, poliser, ambassader och underrättelsetjänster har påfallande ofta gått i allians med knarkmaffia med förödande konsekvenser. I sin bok hävdar emellertid Juan Pablo Escobar att hans far i stort sett var anställd av CIA, en anklagelse USA inte lär ha några problem att avfärda.

Mer solid är en annan av författarens poänger. För varje ny manuskreatör som kåtar upp sig och vill köra The Escobar Story en vända till växer behovet av att å ena sidan göra anspråk på att basera det hela på fakta och å andra sidan göra berättelsen mycket sexigare än den var – med en tilltagandeglorifiering av epoken som följd. Poolerna, kåkarna, dollarhögarna, bilarna och cigarrerna växer och växer, de inblandade kvinnorna blir allt snyggare och mer stereotypt behagande och i de fall verkligheten inte lever upp till ackumulerade förväntningar på makalös och magiskt realistisk dramatik sminkas det dokumentära upp till det fantastiska. När fotojournalisten James Mollison, upphovsman till den helt lysande boken The Memory of Escobar, en av de bästa dokumentationer av historien som gjorts, för ett drygt decennium sedan fattade intresse för epoken hade han först tänkt göra ett fotoprojekt om den ”Narcotecture” han så mycket hört talas om; alla stora mansions, de extravaganta nattklubbarna, lyxvåningarna med pooler på balkongerna som skapats i de nyrika men estetiskt over-the-top-präglade knarksmugglarnas kölvatten – men när han väl börjat söka upp en efter en av de emblematiska platserna tvingades han som alla andra som gjort samma resa konstatera: ”All turned out to be visually disappointing.”

Han fick göra ett helt annat projekt, som liksom Juan Pablo Escobars nya bok – och även Javier Peñas och Steve Murphys nu ambulerande talkshow om ”the true story” – på olika och bitvis totalt motsägelsefulla sätt bidrar till den allt nödvändigare verklighetskorrigeringen av epoken Escobar.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s