Sex, droger och seriemördare

Nu på torsdag – som alla torsdagar – börjar tusentals brittiska bögar med bultande hjärtan skicka lätt krypterade sms för att säkra leverans av helgens triangel av sexuellt stimulerande kemikalier: några påsar ”meph”, en flaska ”G”, ett gram ”Tina”. Och så, mer för känslans längd än höjd, en karta Viagra.

Kort därefter slutar arbetsveckan och ett par efterlängtade och rakt igenom vakna dygn i en annan värld – the chemsex underworld – tar vid innan måndagsottan antyder att det blivit dags för en lugnande valium i övergången till jobbets långsammare tempo. Innan veckoslutet äntligen återkommer; pulshöj, kliv in i ”the app-world” – det muterande myllret av Grindr, Scruff och andra sex-, dejt- och hook-up-applikationer, alla väl använda även för drogförmedling – och så en ny helglång nedsänkning i ännu ett av smartphones och substanser väl designat ”chemmed-up sex party”.

Termen kemsex – vanligen använt som ett begrepp för sex mellan påtända män, ofta i grupp – nådde brittiska rubriker för några år sedan och nu har journalisten James Wharton, känd gayprofil och hängiven försvarare av ”the sex-drug culture” tills han själv låg nära döden, försökt ringa in det i alla meningar postmoderna fenomenet i boken Something for the Weekend – Life in the Chemsex Underworld. Internets fenomenala förmedlingskvaliteter har inte bara skapat en global heterosexuell mångmiljonpopulation av relationsstörda Tinder-knarkare, utan också öppnat för sofistikerad preferensförmedling på ett sätt som enligt Wharton nu är på väg att bli ett lika stort hot mot homosexuella män som en gång aidsepidemin.

Massor av preparat är i omlopp men vanligast just nu är de tre syntetiska drogerna mefedron (meph), GBL (G) och metamfetamin (Tina) som i lagom doser och rätta kombinationer fungerar sexsublimerande på ett himmelskt sätt men föga förvånande kommer med en rad mycket obehagliga efterräkningar. I USA lever många homosexuella män idag i ren misär efter nollnolltalets brutala ”Crystal Meth Crisis” – metamfetamin, crystal meth, är en extremt beroendeframkallande och personlighetsförändrande drog – och GBL, nära släkt med mer kända GHB, är ett fatalt preparat då det lätt överdoseras och nu avlivar en snabbt växande skara unga män. Varannan vecka dör enligt Wharton en homosexuell man i G-överdos. Bara i London.

Till eländet kommer att drogspetsade kroppsmöten såklart också sänker tröskeln för oskyddat sex vilket leder till ökad hiv- och hepatit C-spridning – det senare, liksom syfilis, i ökning i kemsexets kölvatten – men mångdubblar framför allt risken för övergrepp. Nyligen skakades London av två makabra mord som förde ljuset mot stadens kemsexscen och snart visade sig vara kalasstoff för Siewert Öholm-journalistik; seriemördaren Stephen Port, som brutalt sexmördat fyra unga män efter att ha lurat på dem GHB, men framför allt fallet Stefano Brizzi, ”the cannibal cop killer”. Brizzi, besatt av teveserien Breaking Bad, raggade via en app upp en polisman, ströp honom under ”extremt sex”, styckade kroppen, åt några bitar, dränkte återstoden i syra i hopp om att lemmarna skulle utraderas, men stanken avslöjade honom och när polisen kom erkände han direkt: ”Jag har försökt lösa upp kroppen … Jag har dödat en polisman. Jag träffade honom på Grindr och jag mördade honom. Satan gav mig order.”

Den 5 februari förra året begick Brizzi självmord i sin fängelsecell.

Att ritualmord och sexuella övergrepp var betydligt vanligare förr och att lejonparten av världens sexförbrytare är heterosexuella lär inte påverka det faktum att dagens kemsexvåg, eller epidemi som någon skulle kalla det, lätt kan passas in i ett klassiskt och allt mer aktuellt undergångstänkande om urbanitetens och den sekulära hedonismens degenererande beteendesmittor. Under 1980-talets hivpanik, vars svenska utsnitt fenomenalt dokumenteras i idéhistorikern David Thorséns avhandling Den svenska aidsepidemin (2013), skapade kopplingarna mellan aids och narkotika, sexualitet och beroende, en dramatisk mix som väckte liv i konservativa krafter inom både höger och vänster. Pat Buchanan, tongivande amerikansk republikan, välkomnade det smärtsamma reningsbad aids innebar – ”homosexuella har förklarat krig mot naturen och nu tar naturen sin fruktansvärda hämnd” – och i Sverige restes allt fler interneringskrav byggda på föreställningar om homosexuella män som beroende av sex, lika förslavade av sexet som narkomanen av narkotikan, på ett sätt som artskilde dem från heterosexuella. Sjuka måste skiljas från friska och alternativet till internering av hivsmittade var, som en läkare 1987 formulerade det i FiB/Kulturfront, ”slutet på en civilisation” medan riksdagsledamoten Marianne Karlsson (c) motionerade i riksdagen om etisk kontrarevolution: ”Den sexuella lössläpptheten, familjeupplösningen, narkotikan och den perversa utlevelsefilosofin har varit grogrunden för aidsepidemins spridning i USA och Västeuropa. För att åtgärderna mot aids skall få verkan måste det moraliska och kulturella förfallet bekämpas.”

Idén om en etisk utförslöpa ledd av homosexuella män fick sitt mest konkreta uttryck i just 1987 års Bastuklubbslag – upphävd 2004 – och idag, exakt 30 år senare, har apokalyptiska föreställningar åter högkonjunktur och det är ingen djärv gissning att kemsexet snart är en del av denna diskurs. Nynationalism, med växande inslag av ren fascism, är idag väl etablerad i europeiska parlament och på många håll, inte minst Sverige, står det ”normala” 1950-talet – hemmafruns och homofobins årtionde, som genusvetaren Jens Rydströms kallar decenniet – mytologisk modell; tiden då trygga familjer, stabila kulturer, sund sexualitet och solida nationer präglade världen och vetenskapen ännu inte förstörts av Michel Foucaults relativiserande teorismittor. Skräcken för homosexualitet, som den tog form i den kärnfamiljshyllande eran, handlade som Rydström visat inte så mycket om vad sexuella minoriteter ägnade sig åt, utan blommade fullt ut först med insikten att det ”inte fanns några säkra yttre kännetecken på vem som var homosexuell”. Relativiseringen av homosexualitet, liksom senare relativisering av missbruk, blev under 1900-talets andra hälft två tydliga speglingar av de solida normaliteternas svårigheter att överleva i det moderna; normbrytaren blev allt svårare att skilja från normbäraren.

Reaktionära överspel förhindrar emellertid inte att dagens kemsexexpansion, liksom hiv, också är ett stort och i allra högsta grad reellt hot – inte mot hela samhällen eller kulturer men likväl mot tiotusentals enskilda individer, främst ungdomar, varför rejäl upplysning och ett brett uppvaknande utan tvekan är på sin plats. Smittor och övergrepp är risktagandets omedelbara sida, medan den långsiktiga handlar om ödelagda sexliv; vanligaste utgången för den som vant sig vid kemiskt upphöjd tillvaro är inte ett liv med kanyler och heroin utan något många skulle kalla värre: förlorad förmåga att ha sex utan att vara påtänd, ett slags existentiellt sofistikerad impotens. Eller som Adrian, tidigare drogsexentusiast intervjuad på temat i senaste Ottar (3/17), uttrycker det: ”När man håller på med kemsex blir sex som en extremsport där alla gränser hela tiden måste sprängas” varför det tänjda livet vanligen slutar med att vännerna ”inte längre kunde ha sex utan droger.”

James Whartons sex n’ drugs-berättelse är dessvärre väldigt begränsad såväl i tid som geografi och kultur. Att Londons manliga partygoers började kalla narkotika för ”chems” – det ”låter inte så illa” – samtidigt som dejtingapparnas på samma gång eviga som omedelbara onlinematchning av näraliggande lustimpulser revolutionerade sexets möjligheter i hela världen betyder inte att kemsex vare sig är nytt eller begränsat till vissa underströmmar i det nya millenniets urbana bögkultur. Redan på 1960-talet, i en relativ småstad som dåtidens Stockholm, var sex och syntetisk hjärnpåverkan en helt central kombo i de subkulturer som enligt många forskare sådde fröet till vad som senare blev det svenska narkotikaproblemet. Jag får inget gjort, skrev Birgitta Stenberg, författaren som myntade begreppet ”knark”, i sin klassiker Rapport från 1969: ”Bara dränker hjärnan i dessa störtsjöar av amfetamin och samlag timme efter timme… Längtan efter vrålet genom kroppspulsådern, från bakhuvudet till lungorna där solfjädern öppnar sej med en stöt, sedan sanslösa yra ögonblick tills giftet når ner i skötet och sluter sitt heta och hårda grepp därinne… Det där ska jag nu lära mig att säga nej till. Vet du nån som lyckats?”

Både Stenberg och Wharton lyckades till slut kliva av kåthetskarusellen, men det som skiljer nu från då är teknologisk utveckling och Wharton gör så stor affär av smartphonerevolutionens betydelse för drogsexboomen – ”the AIDS of our generation” – att några invändande noteringar blir nödvändiga. Jämförelsen med aids är en grotesk devalvering av allvaret i hivepidemin, men sant är att varje sexpartys vitala inslag – kåta människor – idag kan hittas och adderas snabbt medan beställningar av olagliga preparat lätt görs via Grindr, snabbkrypteras i WhatsApp, levereras billigt via Uber och betalas med ett klick i Pingit/Swish – så länge mobilen inte laddar ur är allt inom minuters räckhåll och dessutom bara till hälften av priset för en fredagkväll på krogen bland våldsamt dyngraka dårar. Det är den fantastiska lätthet, the ease, med vilken all denna sofistikerade komplexitet idag hanteras som enligt Wharton gjort att ”the chemsex culture has boomed”. Lägg så till virtual reality-utvecklingens nya horisonter och återstående gränser överskrids. Who cares if it’s real or not? Och vad betyder förresten ”på riktigt”?

Den upplevelsemätta samtidsmänniskans möjligheter att lätt svajpa åt sig allt hen vill ha – med svårartade konsekvenser för långsiktigt menings- och relationsskapande – är säkert ett betydande skäl till tilltagande förtingligande av kroppar och själar, men det blir också en begränsad analys som inte ser skogen för träden. Att ett oändligt och fjäderlätt distribuerat utbud av sex och droger är en självklar del av moderniteten har sedan länge stått klart och innebär utan tvekan obehagliga och enorma utmaningar vad gäller blodsmittor, övergrepp, narkotikarelaterad dödlighet, barnporr, missbruksgenererad social misär och nya maktstrukturer. De flesta hbtq-personer är emellertid lika ointresserade av kemsexets loja monotoni som de flesta heterosexuella och när balansräkningen för apparnas revolution av mänsklighetens sexbeteende ska göras lär det positiva med råge överstiga det negativa. Webbens geografiskt finkalibrerade matchning av begär, lustar, impulser, längtan, önskningar, fantasier och kroppar har kortslutit tusenårigt traderade hämningar och punkterat hela registret av puritanska stolligheter, men också byggt en ny norm: ett aktivt sexliv bör inte bara vara en del av ett bra liv – utan kan också vara det. Att låta bli att ta för sig är fullt möjligt, men ett eget val.

Det är, i huvudsak, ett framsteg.

Magnus Linton

 

Litteratur:

James Wharton, Something for the Weekend – Life in the Chemsex Underworld (Biteback, 2017)
Björn Johnson mfl, Alkohol- och narkotikaproblem (Studentlitteratur, 2017)
David Thorséns, Den svenska aidsepidemin (Uppsala Universitet, 2013)
Jens Rydström, ”Hemmafruns och homofobins årtionde”, i Könspolitiska nyckeltexter, Makadam 2012)
Birgitta Stenberg, Rapport (Norstedt, 1969)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s