Tunga tankar kräver lätt språk

För att illustrera en av vetenskapsvärldens växande absurditeter publicerade en stilsäker forskare nyligen ett diagram där en stapel för 2017 sköt i topp – tio gånger högre än andra år – och därmed visade att det var ett för honom karriärmässigt fantastiskt år: nästan 120 meriterande citeringar!

Insatsen som renderade poängståndet var emellertid ytterst marginell – han hade ihop med en massa andra forskare ”satt sitt namn” på ett par artiklar antagna i ”rätt”, det vill säga karriärmeriterande, publikationer – och stapeln återspeglade på intet sätt vare sig produktivitet eller någon betydande forskarinsats: ”Det är bara siffror som oroväckande ofta misstas för det. Om jag däremot ägnar ett antal år åt att forska och skriva en diger bok syns det knappt ens som en krusning i statistiken. Vad ska detta vara bra för?”

Så kallad bibliometri – automatiserade analyser av vetenskapliga publiceringar och citeringar eller, som någon annan kallade det, ”den helt misslyckade incitamentsstrukturen inom forskningen” – var en del av det problem Uppsala universitet förde till ytan när man i somras bröt ny intellektuell mark genom att anställa en ”husförfattare” och med detta ville påminna om framför allt två saker: varje nytt vetenskapligt resultat är i sig en berättelse, en story, och slutprodukten för varje betydande forskningsprocess är en text.

Kombinationen – den berättande texten – har således stått i centrum för det uppdrag jag utsågs att leda i syfte att stimulera akademiker till mer kreativt skrivande, och satsningens bakgrund var just det lustfyllda berättandets hädanfärd i den expanderande vetenskapsproduktionens allt smalare, mer standardiserade och idag närmast industriellt mallade karriärbelöningssystem. Ett snabbt växande berg av ofta toppintressanta men väldigt otillgängliga forskningsrön läses numera av i stort sett ingen alls. Och av de texter som genererar de hett eftertraktade meriteringspoängen, helt avgörande för unga forskares möjligheter att nå jobb och lön, är nästan alla skrivna med direkt adress till en ytterst liten klick smalt skolade proffs – på engelska.

Många som disputerar i dag kommer aldrig att skriva någon mer bok än avhandlingen och numera finns till och med professorer som utöver sin avhandling inte har skrivit en enda bok, en omöjlighet för bara något decennium sedan. Eller som Frans Lundgren, idéhistoriker vid universitetet och en av projektets initiativtagare, uttryckt det: ”I alla subkulturer uppstår ett eget språk eller stil som blir naturlig för den gruppen, men upplevs som främmande för dem som står utanför. Man har en oförmåga att se sina texter utifrån och är inte van vid att föreställa sig hur ens text uppfattas av andra.”

Satsningens huvudman är just institutionen för idé- och lärdomshistoria – en intellektuellt nydanande miljö som själv inte har mycket att skämmas för i frågan, några av landets mest briljanta sakprosastilister har fötts här – och givetvis föreställer sig ingen att ett enstaka initiativ kan rå på den globala vetenskapsordningens tilltagande språkmonotoni, men på marginalen finns mycket att göra. För att inte säga massor. Och i bästa fall blir det ringar på vattnet. Allt fler författare anställda vid allt fler universitet för att stimulera allt fler akademiker att omfamna i stället för rädas det breda berättandet, helst i bokform, med dess potentiella storpublik.

Nu i februari avslutas den halvårslånga punktinsatsen – ett slags försök att bidra till ett trendbrott – och man kan konstateras att den bitvis handlat om att röja bland förutfattade meningar och missförstånd. Ett gäller den konservativa begåvningsromantik som omgärdar författande enligt vilken vissa bara ”har” det andra saknar, att berättartalang likt bollkänsla eller musikalitet är något man mer eller mindre föds med. Det finns säkert fläckar av sanning i sådan tro, men mycket mer säkert är att det levande språket och det effektiva berättandet är en färdighet de allra flesta kan erövra – skaffa sig – via mystikens motsats; hårt arbete, systematisk träning och stark vilja.

Ett annat men besläktat problem handlar om att det hos många akademiker finns en överdriven och lite gammaldags respekt för det skrivna ordet som på ett onödigt sätt hämmar den kreativa, prövande, kritiska, normbrytande och i grunden mycket roliga konkretisering av teorier, fakta och tankar som textproduktion bör vara. Väldigt mycket ångest och låsningar – ibland förödande för självkänslan – springer ur allt för högtidliga föreställningar om skrivandets regelverk varför många workshops hittills handlat om vikten av att vårda vissa sömmar i den vetenskapliga kostymen men hämningslöst spräcka andra; vara tydlig men fräck, exemplifiera korrekt men slagkraftigt, sammanfatta effektivt utan att bli tjatig, undvika monotoni, öka spännvidd i meningsbyggnad, renodla teser. Men framför allt: skala av. Helt enkelt kommunicera kanske halsbrytande slutsatser utan för många ängsliga garderingar. Många texter, även akademiska, kan på tvärs med vad många tror renodlas på ett poängförhöjande sätt utan att därmed bli ovetenskapliga eller förljugna.

Saklig framställning är med andra ord allt annat än synonymt med torr framställning. Även vetenskapliga artiklar och böcker – kanske särskilt de – kan och bör precis som annan text byggas med en strategiskt genomtänkt berättarteknik som rör både läsarens hjärna och kropp. Som inte bara får henne att se tillvaron med skarpare intellektuella glasögon utan också känna något. Skratta, gråta, äcklas, oroas, bli arg, hoppfull, rädd eller något annat. Med rätt blandad mix av det livliga berättandets beståndsdelar – kittlande start, överraskande fakta, snabba perspektivskiften, originell analys och skön rytm – skapas det som även akademiska texter måste leverera för att inte tända av sin läsare: rörelse. Intellektuell förändring. Aha-upplevelser.

En seglivad idé inom delar av akademin är att det inte skulle gå att formulera spetsig framkantsforskning på ett sätt som inkluderar en bred allmänhet, att kraven på precision och transparens omöjliggör ovan skissade premisser för dynamisk text. Det är i vissa fall sant, främst kanske inom naturvetenskapen, men betydligt oftare en falsk motsättning eftersom kraven på att kunna klä sina rön i en för alla tilltalande berättelsekostym tvingar forskaren att spegla resultaten med en ”annan blick”, en reflexiv process som i själva verket svarvar tanken till nya såväl utom- som inomvetenskapliga höjder. Det hela liknar i mångt och mycket spetsvetenskapens relation till undervisning; de akademiker som helt befrias från undervisning blir liksom de som befrias från krav på begripligt skrivande inte bättre, utan sämre, forskare.

I DN:s aktuella debatt om faktaresistens och kunskapsmotstånd konstaterar tre professorer (14/2) att den framväxande kunskapsfientliga populismen dessvärre kantas av undersökningar som visar på minskande förtroende för vetenskapen, och det är ett problem som givetvis har många rötter men kanske delvis hänger samman med just bibliometrins irrationella krafter; en struktur vars rent materiella drifter, lön och fast jobb, pressar forskare mot självbekräftande subkulturer – platser där inte bara ”språk och stil” utan ibland även innehåll bara fungerar i ”den egna gruppen” – snarare än mot berättardräkter som fungerar även på andra vetenskapsfält och i samhället i stort.

Man får hoppas att den skrivlaborerande innovationen i Uppsala leder till en liten men växande vågrörelse mot ett livligare berättande som på sikt påverkar även andra delar av den akademiska världen, ett estetisk kliv i vilket den stumt mallade vetenskapsartikeln inte försvinner men allt oftare berikas av den rikt gestaltade essän. Eller som Sara Danius, en gång ung och stilistiskt famlande doktorand i litteraturvetenskap och nu Svenska Akademins ständiga sekreterare, vid ett tillfälle formulerade sig om hur forskning och essäform inte inte står i motsats till utan tvärtom förutsätter varandra: ”Det är bara det att den goda essän bär den ansamlade kunskapen med lätt hand. Inte så att tyngden ska portförbjudas, men den ska inte mer än anas.”

Magnus Linton

Magnus Linton har som writer-in-residence vid Uppsala universitet i vinter givit workshops och seminarier i kreativt skrivande för akademiker och kommer nästa år ut med boken Sant, rätt, skönt – vetenskapen och berättandets kraft (Natur & Kultur).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s