När Jimmie Åkesson intervjuades i SR:s valsatsning ”Mitt Sverige” – varje partiledare fick i en halvtimme prata om det politiska system hen vill verkställa – gick ett fantastiskt, men symtomatiskt för en ny normalitet helt oemotsagt, påstående ut i etern: ”ett mångkulturellt samhälle fungerar inte och har aldrig någonstans fungerat”.

Ren trivia förstås i den expanderande radikalhögerns världsbild men djupare analyserat en av tusentals samtidsillustrationer till det historikern Wolfgang Wippermann sökte ord för när han fyrtio år efter andra världskrigets slut konstaterade att med kollapsen av de fascistiska regimerna i Tyskland och Italien ”tog den fascistiska eran slut – men inte fascismens historia.” Om det finns skäl eller ej att tro att Sverigedemokraterna eller någon av de europeiska kusinerna skulle lämna ifrån sig makten i fria val om de skulle få den handlar inte längre mycket debatt. Inte heller om vad den etniska separatismen på sikt skulle betyda för ekonomisk tillväxt och välstånd. Finns det, till exempel, någon av Europas mest framgångsrika ekonomier som inte är en stat djupt präglad av kulturell mångfald?

Men bristen på motfrågor ska nog inte läsas som tecken på public services allmänna svaghet – intervjun gjordes av en av radions skarpaste programledare – utan som en mer integrerad del av den just nu pågående berättelsen om den största förändringen av demokratiska stater på många decennier; tiden då världens radikalhöger emigrerade från en hierarkisk och biologisk rasism till den ”jämlika” så kallade etnopluralismen – och, i skuggan av samma epoks dramatiska avpolitisering av ekonomiska frågor, gjorde succé i land efter land.

Allt – inte minst den svenska socialdemokratins aktuella panik – tyder på att denna nu väl etablerade kraft, besatt av idén att //en// etnisk grupp måste dominera ett territorium, kommer ha en betydande roll i världen för överskådlig framtid. Eller som det i avsnittet om Sverige formuleras i The Oxford Handbook of the Radical Right, en monumental och högaktuell forskarantologi i ämnet: som erfarenheten visar är de traditionella mitten-högerpartiernas principiella avvisande av allt samarbete med den nynationalistiska högern vanligen en kort retorisk affär, varefter en ”comfortable right-of-center majority” med radikalhögern i eller som formaliserat stöd till regering etableras. Utvecklingen präglar som bekant redan många länder och, meddelar antologins bidrag om Norden, att det kommer ske även i Sverige är inte längre en fråga om om utan när. Kanske, således, i september 2018.

Verkets förtjänster och svagheter ligger i det enorma greppet – här finns massor av högkvalitativ läsning om radikalhögerns ideologiska och geografiska utveckling i stora delar av världen (Japan, Ukraina, USA, Israel, Australien, Europa, etc) – och medan en del kapitel bara blir stelt skrivna forskningsöversikter går andra rejält på djupet. Många av 1900-talets modernistiska nationsforskare såg nationer och nationella identiteter som ett historiskt övergångsskede men har under de senaste decenniernas nationella renässans avslöjat sina begränsningar, och antologins redaktör – den svenske sociologen Jens Rydgren – menar att ”det centrala programmet” i dagens allt mer postmoderna högerradikalism måste förstås som en reaktion mot eroderingen av den ”etno-nationella dominans” som präglat så mycket av den moderna nationalstatens historia. Samtiden karakteriseras paradoxalt nog av både nationalstaternas minskade realpolitiska roll i den gränslösa marknadsekonomin och nationalismens ökade kulturella betydelse som historisk drivkraft, och om ekonomisk globalisering länge uppfattades som ett hinder för politiskt och kulturellt stärkta nationella identiteter tycks den i det nya seklet katalysera dem.

Etnopluralismen – i sig inte hierarkiskt ordnande av olika raser eller kulturer utan, som det nu heter, bara övertygad om att de är olika och oförenliga – är ett defensivt projekt som med ett slags kollektiv tvist på vänsterns individorienterade identitetspolitik säger sig strida för alla folks växande ”behov” av att försvara den egna kulturens ”rätt till olikhet” gentemot det växande molnet av övernationella hot; liberal demokrati, mångkultur, socialistisk nivellering, amerikanisering, ekonomisk globalisering, EU, en internationell ordning för mänskliga rättigheter och, mest förödande såklart, migration.

Mycket har redan skrivits om de identitära idéernas betydelse för radikalhögerns framgångar, men Hans-Georg Betz gör i ett av bokens bästa bidrag en intressant sammanflätning av olika utvecklingslinjer som på nya sätt klargör vägen från kuriöst utkantsfenomen med rötter i 1970-talets franska nouvelle droite till den mycket mer religiöst färgade etnopluralism som idag, med islam som sent anländ huvudfiende, är röstmobiliserande plattform för ”i stort sett alla radikalhögerpartier i hela västvärlden”.

Radikalhögerns initiala idé om invandring som samhällshot var materiell och sekulär, ekonomisk; dåtidens arbetskraftsinvandring skulle skapa massarbetslöshet och dränera välfärdsbudgetar, men när många regeringar sedan ströp inflödet påbörjades partiernas fokusförflyttning från ekonomi till kultur, från migration till integration – och de invandrargrupper som redan fanns i länderna ställdes på ett nytt sätt i politikens centrum. Detta skifte, menar Betz, erbjöd en mer outtömligt potential för populistisk mobilisering, särskilt som det sammanföll med att stora delar av dåtidens socialdemokrati rörde sig bort från krav på ekonomiska rättvisa för att i stället locka växande medelklasser med identitetsfrågor om kön, minoritetsrättigheter och mångkultur. Mycket i det senare har varit progressivt och förbättrat livet för miljontals människor, men som statsvetaren Wendy Brown belyst har denna identitetens politisering varit parallell med ekonomins avpolitisering på ett sätt som haft förödande konsekvenser för möjligheterna att driva generell välfärdspolitik. Filosofen Nancy Fraser menade redan 2000 att radikalhögerns då mer fläckvisa succé, sedan dess mångfaldigad i stora delar av världen, på ett avgörande sätt också förstärktes av att socialdemokratin övergav de ekonomiska rättvisefrågorna under just den tid då en snabbt intensifierad ekonomisk globalisering drastiskt förstärkte inkomstklyftor.

När de traditionella partiernas trängsel strax till höger om mitten på högervänsterskalan ökade, en känd process Chantal Mouffe kallat ”the growing consensus of the centre”, och den nationella politikens manöverutrymme starkt begränsades av övernationella arrangemang som stabilitetspakter, EU och frihandelsavtal kunde radikalhögern, som det enda politiska alternativet för människor som på allvar önskade ett //annat// samhälle, effektivt positionera sig med ickemateria – religion, nation, tradition, identitet. Men, menar Betz, kanske än mer avgörande för etnopluralismens framgångsrika re-brandingkampanj var att mainstreampartiernas deklarerade vurm för mångfald och ”rätten till identitet” gav radikalhögern ett effektivt retoriskt redskap med vilket anklagelser om xenofobi, rasism och extremism lättare kunde motas och ibland också avfärdas med det nya och nästan vänsterklingande narrativet: ”vi är alla jämlika, men olika.”

Huruvida etnopluralismen i sig är fascistisk är en lång tvist mellan forskare, och Jens Rydgren är en av flera som anmäler en ”medelväg”. Radikalhögerns strävan efter etnisk renhet, kulturell homogenitet och organisk ordning – avgörande idéer för Peter Mangs, Anders Behring Breiviks, John Ausonius och många andras politiska verkställande – placerar dem tydligt i den fascistiska traditionen, men även om deras eftersträvade ”etnokrati” tycks oförenlig med den liberalademokratins grundläggande pluralism är bevisningen svag, menar många forskare, för att de partier som nu befolkar både parlament och regeringar strävar efter den framåt- och överskridande ”återfödelse av nationen” som enligt den klassiska fascismen i modernistisk anda ska ersätta demokratin med en helt ny ordning. Snarare, menar Rydgren, navigerar de mot ett (föreställt) ”status quo ante”.

Mer upplysande än att stoppa partierna i exakta idéhistoriska fack vore emellertid, påpekar Betz, en mycket mer seriös granskning av radikalhögerpartiernas sociala och ekonomiska program. Redan den ytligaste studie, menar han, skulle avslöja dess totala brist på hållbara åtgärder för dagens och morgondagens politiska utmaningar; finansmarknadernas enorma makt, dramatiskt växande ojämlikhet, pensionssystemens stabilitet över generationer, klimatkrisen. Likväl var det de traditionella partiernas oförmåga att hantera exakt dessa problem som drev fram den atmosfär av oro och misstänksamhet som visat sig vara etnopluralismens perfekta väderlek, och häri ligger förstås en djup politisk tragik.

När Åkesson intervjuades i ”Mitt Sverige” lyste som vanligt frågorna om ekonomi, arbete, tillväxt och klimat med sin frånvaro medan all tid åts upp av ”kultur” och ”värderingar”. Denna mediala, vetenskapliga och kanske framför allt politiska brist på exponering av radikalhögerns socioekonomiska program är emellertid inte förvånande, menar till exempel den franske författaren Jack Dion, eftersom den enkla svartmålningen – fascist!, rasist!, nazist! – tjänat som smärtstillande avledning från ett mycket mer existentiellt plågsamt faktum inom de etablerade ideologierna, kanske som tydligast avspeglat i den breda underlåtelsen att politisera EU: de traditionella partiernas ”oförmåga (eller ovilja) att regera i en tid av övermäktig ekonomisk och finansiell globalisering.”

Magnus Linton