Extreme cities

När det nyligen gick upp för några liberaler att delar av jorden är döende i klimatförslitning – ohämmat flygande är en av de största bovarna, planetens 7 procent rikaste orsakar 50 procent av världens alla koldioxidutsläpp, fyra av fem människor har aldrig suttit i ett flygplan – var den givna åtgärden inte att gå med i en organisation som mobiliserar för ett rättviseradikalt ekonomiskt systemskifte, förespråka mångdubblade miljöskattehöjningar eller opinionsbilda för lätt övervakade beteendeförbud utan att sluta flyga. Själv. I hopp om att det livsstilsrevolutionära beslutet ska tända en upplysningens brand som i sin tur tar mänskligheten in i en ny historisk dimension: det ekologiskt hållbara marknadssamhället.

Det var äppelkindat, men som konstateras av Shora Esmailian – sedan decennier mer kollektivt engagerad i frågan och författare till Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld – är planetens prekära läge nu så allvarligt att det inte finns tid att vare sig avfärda eller raljera över blåögd individualism eller senkomna uppvaknanden. All radikalisering i klimatfrågan är, menar hon, välkommen. Marxister, liberaler, konservativa – varje enskild spridare av flygskam är viktig. Och med tanke på systemkritikens och de organiserade reformernas hittills fatala kraftlöshet i klimatfrågan är en kombo av kollektiv och privat moral – politisk stormobilisering och individuella livsstilsbeslut – det enda rimliga: ”I tider där haven höjs, orkaner utplånar hela länder och torka leder till svält – då flygs det mer än någonsin. Det är en samhällelig patologi. För att förstå den räcker det inte att uppdatera de klassiska marxistiska motsatsparen och skylla allt på en liten utsugarklick” (Sydsvenskan 12/2).

Patologin – det svårt onyktra tillståndet – får i den nya boken Extreme Cities – The Peril and Promise of Urban Life in the Age of Climate Change ett urbant ansikte när den amerikanske professorn Ashley Dawson stämmer av klimatkrisen mot helt nya frågor om just individ, kollektiv, makt och global rättvisa. Sedan 2010 har bara lilla Arlanda haft en ökning i passagerarantal från 17 till 26 miljoner och under förra året, samtidigt som krismedvetenhet bredde ut sig, startades 33 nya utrikeslinjer. Varpå Jonas Abrahamsson, vd på Arlandas ägare Swedavia, kunde slå fast att ”vi har ett fantastiskt år bakom oss” eftersom ”passagerartillväxten sker i en otrolig takt”. Därefter lovade han nya miljardsatsningar med enastående resultat: ”Ökad kapacitet, mer shopping och restauranger, fler hotell- och kongressmöjligheter och fler destinationer.”

Lyfter man blicken från Sverige och flyget – Dawsons studieobjekt är världen i allmänhet och städer i synnerhet – framträder utvecklingen i olika skepnader, varav en är vad kulturteoretikern Rob Nixon kallar ”ett långsamt våld” som blir synligt först när ofrånkomliga fakta förs samman i en diskussion om system och struktur. Bara under 2012, ett väldokumenterat år, tvingades 32 miljoner människor permanent eller temporärt fly sina hem på grund av extrema väderförhållanden och under 2015 fördrevs 19,2 miljoner människor av naturkatastrofer, mer än dubbelt så många som flydde krig och väpnade konflikter. Och den vanligaste uppsamlingsplatsen för dessa jagade familjer är inte svenska förorter eller tältläger vid Europas gränser utan de snabbt svällande fattigdomsbälten som idag ringar in nästan alla Syds megastäder.

Vid ett FN-möte 2016 slog Frankrikes dåvarande miljöminister Ségolène Royal fast att den globala uppvärmningen vid nästa sekelskifte kommer ha drivit ”hundreds of millions of climate change migrants” från sina hem och en av framtidens största frågor är vart de ska ta vägen. Redan idag är två tredjedelar av alla städer med mer än fem miljoner invånare till betydande delar belägna i lågt liggande kustregioner, två miljarder människor bor i befolkningskoncentrat där risken för katastrofala översvämningar är påtaglig och enligt klimatologen James Hansen är det ”troligt” att havsnivåerna kommer höjas ”flera meter” inom 50 till 150 år. Och som Royal är långt ifrån ensam om att se är översvämningarna bara en första katalysator av komplicerade sociala processer av mer våldsam art: ”Klimatförändringar leder till konflikt.”

Medan flygen går som skottspolar mellan världens städer fortsätter begreppet eko att sprida sig som en tragikomisk snuttefilt – i DN uppmanades läsaren nyligen bidra till planetens överlevnad via den ”ekologiska trenden” att köpa ”gröna drinkar” – och det långsamma våldets kännetecken är just att förövaren blir så behagligt diffus, framför allt för sig själv men också för andra; den postmoderna hyperkonsumismen må vara intill patetik dekadent men det finns likväl, menar Dawson, inget sätt för framtida generationer att värja sig mot dess konkreta konsekvenser, ingen möjlighet för naturen att meddela när gränspassagerna blivit oåterkalleliga och inga medel för klimatflyktingarna att välta ordningen – av det enkla skälet att de tre kategorierna inte har någon röst, saknar makt.

Under 1900-talet sågs ”staden” – eller snarare de framväxande metropolerna, elegant genomlysta i Göran Therborns aktuella Cities of Power – som mänsklighetens fullbordade kontroll över naturen, men idag framstår de urbana noderna allt mer som okontrollerbara brännpunkter i en ny tid av klimatdriven vulnerabilitet. Floder, hav och de mjuka markerna vid dessas möten – deltan – har i tusentals år och av givna skäl spelat avgörande roll i civilisationernas historia, men lika klart är att dagens mer extrema koncentration till globens flodmynningar är en direkt konsekvens av de senaste århundradenas industrikapitalism. Över 80 procent av världens deltan har drabbats av allvarliga översvämningar det senaste decenniet och en lång rad andra urbana regioner är enligt Dawson byggda direkt på några av planetens mest komplexa, rika och ömtåliga ekosystem. Indonesiens huvudstad Jakarta, för att ta ett av många exempel, är inte bara kärnan i världens andra största urbana region – över trettio miljoner människor – utan också en av världens snabbast sjunkande städer; platsen går ner sig med 7,5 centimeter per år, 40 procent av staden ligger redan under havsnivån och om bara 15 år kommer den siffran ha dubblats.

Dawson glider ibland bort i en för klimatdebatten typisk apokalyptisk retorik – kanske vanligast bland skolboksmarxister som ett helt liv sökt bevis för kapitalismens ohållbarhet och efter alla nederlag nu funnit ett övertygande case – men frilägger oftare intressanta skärningspunkter i tematriangeln klimat, orättvisa, urbanisering. I stället för ”antropocen”, den nya epok i jordens historia då människan är den dominerande geologiska förändringskraften, bör vi enligt Dawson tala om ”urbocen” eller ännu bättre ”oligantropocen”; tiden då en privilegierad del av mänskligheten gav sig själv rätten att exploatera och förstöra planetens sköra ekosystem. De allra flesta antropos – människor – är ju oskyldiga, och denna kategori sammanfaller i hög grad med de 82 procent av jordens befolkning som aldrig suttit i ett flygplan.

När Trump meddelade att hans ”America first”-policy mycket bestod av en mur mot Mexiko och att lämna Parisavtalet fick klimatfrågans långsamma våld en lite överraskande tydlig konkretion, men Dawson ställer USA:s och Europas aktuella meddelanden om att man inte ”klarar av att ta emot fler flyktingar” mot mycket mer strukturella förskjutningar i dagens ”urban humanity”. Allt större bostadsytor står tomma eftersom en snabbt växande del av alla bostäder som byggs i dagens storstäder inte är avsedda som hem för människor utan för kapital; en fjärdedel av alla lägenheter i New York, Hong Kong och London – siffrorna är än större i många andra metropoler med urban ikonstatus – är idag inte förstahandsbostäder utan ”second or third homes”, resursslukande boendeytor som i väntan på ytterligare värdeökning nästan alltid står tomma.

Att stora ekonomiska muskler på ren impuls gör sig ännu större är normal marknadslogik, men Dawsons poäng är att allt större delar av politiken – världens samlade borgmästare – i dag sitter fast i en identitetskosmetisk ”urban greenwashing” och ”environmental gentrification”. Alla städer måste göra sig attraktiva för den globala real estate-marknadens kapital. Och precis som dagens frekvent flygande klasser ekohandlar och ekopratar flitigast av alla ligger en liknande dynamik inbyggd i mycket stadsplanering och dess relation till dagens urbanisering. Eko, hållbart, rent, naturligt, långsamt, återvunnet, miljövänligt, klimatsmart, zero waste och gröna drinkar – antalet etiketter avsedda att signalera ansvar för planeten är oändligt och i alla sammanhang välkomna så länge konsulterna inte antyder att en mindre infantil grön vision för till exempel en flygplats vore att halvera istället för fördubbla antalet avgångar eller, än mer tabu, en långsiktigt planerad reträtt från snarare än ytterligare exploatering av väldigt många ”ocean views”.

Den internationella bostadsmarknaden är lika vatten- som utsiktsbesatt och till estetiska ideal och dominerande bildflöden helt inriktad på den procent av jordens befolkning för vilken ett liv präglat av fri global mobilitet är en självklarhet, varför många initiativ för att skapa hållbara städer – även om många satsningar i stora delar är viktiga – hamnar i en större struktur där kommersiellt gångbara föreställningar om grön livsstil mer blir en strategi för att attrahera en viss sorts ”medvetna” men framför allt kapitalstarka människor till ”smarta” nyproduktionsområden. Och där, menar Dawson, har ”environmental urbanism” ofta spelat en betydande roll för snabbt eskalerande bostads- och fastighetspriser ”snarare än bidragit till hållbar stadsutveckling eller klimaträttvisa för en majoritet av befolkningen.”

Mer än hälften av jordens befolkning bor idag i städer belägna vid floder, deltan eller kuster och the city – mänsklighetens kanske mest imponerande artefakt – är paradoxalt nog, menar Dawson, såväl en av klimatförändringarnas primära drivkrafter som dess allra mest utsatta offer. Platser där tusentals människor kommer dö. Snart. Att Miami och Jakarta står kvar om hundra år bedömer många som osannolikt, och dagens ”global moment in urban history” tycks just nu ligga utsträckt över ekonomi och natur med en ideologisk övertygelse i var ände; å ena sidan en marxistisk analys säker på att den senmoderna kapitalismen – helt beroende av permanent expansion – kommer driva kalaset vidare tills naturen själv drar ur kontakten och tar demokratin och kanske hela mänskligheten med sig in i evigt mörker, och å andra sidan en marknadsentusiasm övertygad om att systemets enorma dynamik än en gång kommer överträffa sig själv och driva såväl megastäder som mänsklighet och natur genom klimatkrisen och få alltihop att trivas och frodas i en hetare framtid. När kapitalet segrat överallt, som den liberale ekonomen Hernando de Soto skriver i Kapitalets mysterier, kommer mänskligheten kunna överskrida den fysiska världens alla gränser och ”glidflyga in i framtiden.”

Länge var känslan att det mellan dessa ytterligheter fanns en tredje väg, men sedan en tid tycks läget mer binärt. Som att en av de två kommer få rätt. Helt.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s