I ett drygt decennium har narkotikafrågan varit politiskt död – saknat kraft att generera röster – och givet Sveriges tidigare politiserade droghistoria har det varit lätt att förutse en återkomst och att vägen då skulle gå via miljonprogrammets förorter, vår tids samlingsplats för ideologiskt valda föreställningar om samhällets misslyckanden. Mångkulturens fiasko, marknadsekonomins urspårning, de svenska värderingarnas relativisering, alla-ska-med-samhällets sammanbrott, skolans förfall, polisens resursbrist.

När socialdemokraterna nu – det har skett förr – gör klasspolitik av narkotikafrågan blir några nya och gamla saker tydliga. ”De rikas knarkande göder gängkriminaliteten” förklarar Stefan Löfven i en stor intervju i Dagens Nyheter (14/8) under veckans lansering av regeringens nya men innehållsligt helt tomma åtgärdsplan mot narkotika, och även om påståendet är en halvsanning återstår en halv poäng som länge förtjänat större spridning. Precis som det är det välbeställda USA:s enorma drogförtjusning som trasat sönder Latinamerika är det i Sverige och andra länder bruket, inte missbruket, som genererar eländets lejonpart – eftersom förbuden gör narkotikamarknaden så sagolikt lukrativ. Med den organiserade brottslighetens utbredning, det största av alla narkotikarelaterade problem, som följd.

Att som Donald Trump skylla allt på invandrarna och bygga mur vid gränsen ”to keep the damn drugs out” är såklart en naivitet som inte anstår en svensk socialdemokrat, men behovet att linda narkotikafrågan i en vi och de-logik med ideologiskt användbara förtecken är utan tvekan intakt både här och där och nu som då. En och annan socialt sargad missbrukare finns förstås även i Djursholm, Långedrag och Höllviken men det är de rika partyknarkarna Löfven med viss rätt vill åt. De som kan, men inte vill, avstå. För att de har roligt. Och inte bryr sig. Inte behöver bry sig. Eftersom det är förortens barn, i socialdemokratins nya berättelse om knarket, som betalar verksamhetens alla sociala kostnader: skjutningarna, domarna, fängelsevistelserna, utslagningen.

Historikern Johan Edman, aktuell med boken Den nya berusningspolitiken (Makadam 2019), har kallat den svenska narkotikafrågan ”ett ideologiskt slagfält” och konstaterat att dess enda över tid fasta punkt är ”svenskheten”. Samtliga partier från höger till vänster har sedan 1970-talet varit överens om att förekomst av narkotika är något essentiellt osvenskt. Kulturellt främmande. Ibland för den svenska arbetarklassen. Ibland för det svenska folket. Ibland för nationen. Men framför allt alltid främmande för svenska värderingar. Oss. Eller som Löfven slog fast i onsdagens DN: ”Det hör inte hemma här.”

Den sanna berättelsen om Sverige och knarket är emellertid en ideologiskt osexig story ingen regering – ej heller sittande – kunnat använda politiskt och därför aldrig heller velat höra: narkotikaanvändningen är rätt jämnt fördelat mellan olika inkomstgrupper, varken mer eller mindre vanlig i över-, under- eller medelklass. Sverige har därtill ett större antal svårt åtgångna narkomaner än många andra EU-länder och en långt högre narkotikarelaterad dödlighet än de flesta. Fyra av fem personer som regelbundet använder narkotika kommer inte få några betydande problem medan en femtedel kommer få stora problem med inte sällan fruktansvärda konsekvenser för sig själva och anhöriga följt av enorma kostnader för samhället. Såväl bruk som missbruk av narkotika är sedan länge en del av moderniteten, sannolikt ofrånkomlig. Varken demokratier eller diktaturer kan inte bli narkotikafria samhällen. Cannabis är vanligare i de flesta andra delar av världen men tungt drogmissbruk och hög narkotikadödlighet är typiskt svenskt.

Om ett decennium eller två kommer även Sverige få en regering som lyssnar till denna tråkiga men viktiga historia om verkligheten istället för att trösta sig med kulturchauvinistiska sagor.

Och gör något.

 

Magnus Linton