Om ett nytt konservativt block tar makten i nästa val lär framgången delvis bygga på den berättelse som för tillfället segrar i stora delar av världen: en förrädisk ”genusideologi”, på tvärs med natur och sunt förnuft, började på 1960-talet sippra ut från europeiska universitet och har med sitt upplösande idévirus nu gjort män, vetenskap, familjer, folk och nationer ekonomiskt impotenta. Med förödande konsekvenser för ”våra” möjligheter att tävla om framtidens frukter mot mer robusta kulturer som haft vett att respektera Gud eller åtminstone natur.

Frågan om vilken lagom plastisk idé som skulle kunna gifta ihop världens traditionella höger, vanligen byggd på religiösa värderingar, med den mer sekulärt orienterade extremhögern var länge öppen, men tycks nu få allt tydligare form. ”’Gender ideology’: big, bogus and coming to a fear campaign near you” konstaterade nyligen The Guardians Gillian Kane i en utblick över stater och regioner som redan möblerats om efter val eller protester genomförda under ”hotet från genusideologin”: Polen, Frankrike, Italien, Colombia, Spanien, USA, Costa Rica, Brasilien, Ryssland, Ukraina, Ungern.

I Latinamerikas religiöst präglade länder har ”la ideología de género” uppfattats som en kulturfrämmande import från Europa, medan den i europeisk nyfascism ses som en logisk följd av av en allt mer degenererad liberalism. Bland religiösa hotar den mänskligheten, bland nationalisterna det egna folket. Lika intressant är emellertid idéernas spridning bortom höger-vänsterskalan, främst kanske inom nyateismen, där genusstudier allt oftare porträtteras som poststrukturalismens mest bisarra utväxt; en farlig ”genderism” som under mångkulturalismens galna kvartssekel gjorde normkritik till överideologi och nu hotar upplysningsarv, vetenskap och yttrandefrihet.

I The Oxford handbook of the radical right, förra årets stora forskarantologi om radikalhögerns muteringar, konstateras att de traditionella mitten-högerpartiernas principiella avvisande av samarbete med nynationalismen oftast är en kort retorisk affär, varefter en ”bekväm högermajoritet” etableras. Dynamiken präglar redan många länder och att något liknande blir verklighet även i Sverige är, menar författarna till bokens avsnitt om de nordiska länderna, mer en fråga om när än om.

En annan trend, diskuterad i kapitlet ”Gender and the radical right”, är att kvinnor som globalt kollektiv deltar allt mer i politiska processer, blir allt mer liberalt och mottagligt för feministiska idéer. Och att denna utveckling påverkar högerns rörelser i alla länder. Exakt vilken roll en föreställd genusideologi kommer spela i ett nytt svenskt högerblock återstår att se, men oavsett utgång finns några noteringar att göra både i nationellt och globalt perspektiv.

En handlar om Sveriges lite udda relation till fenomenet. Å ena sidan har idéer om en kosmopolitisk genusmakt haft svårt att finna plats i Norden, och för att spelplanen ska förändras krävs sannolikt att någon riktigt etablerad organisation tar bollen. SD är för nya och KD för små. Att högerkantens tankesmedjor just nu ivrigt passar i nyhetsvindens alla pustar tycks ha marginell betydelse så länge ingen större kropp ger sig in. Mats Wingborg, författare till ”Den blåbruna röran”, menar att antigenusrörelsens genombrott i Sverige skulle bli verklighet först om och i så fall när Moderaterna, Svenska kyrkan eller någon liknande bred kraft svarar på ropen.

Å andra sidan är Sverige enligt stora delar av den globala högern redan världens mest genusideologiskt nedgångna land, med Margot Wallströms feministiska utrikespolitik som kuriöst signum. När Colombias konservativa krafter mobiliserade för ett nej i folkomröstningen om landets fredsavtal 2016 stod både Sverige och genusideologin i centrum, vilket avgjorde utgången. Dokumentet som skulle sätta punkt för ett av världens mest utdragna krig innehöll några sekulära skrivningar om fredens behov av reformerade könsroller vilket räckte för att frammana hotet. ”La ideología de género”, deklarerade kyrkan med den partipolitiska högerns stöd, skulle grundlagsfästa en oåterkallelig normupplösning om avtalet gick igenom – varpå colombianerna röstade nej.

Begreppet genusideologi dök först upp i Vatikanen i mitten av 90-talet efter att reproduktiva rättigheter formellt erkänts av FN, och formuleringar om ”gender equality” och ”gender based violence” började ta plats i organisationens språk. Katolska kyrkan läste utvecklingen som ett hot mot den biologiska kärnfamiljen ställning som kulturbärare och heterosexualiteten som juridiskt skyddad norm – men framför allt som socialkonstruktivismens definitiva genombrott på världsarenan. Kort därefter kom en rad böcker som hävdade att FN-dokumentens semantiska justeringar till ”genus” visade hur världssamfundet kidnappats av postmodern feminism, och efter millennieskiftet började en mer solid global antigenusrörelse ta form. Några år senare, 2013, sjösatte så en grupp polska biskopar en kampanj som slog fast att ”genusideologin är ett större hot än nazismen och kommunismen tillsammans”.

Sedan dess har Polen, som flera andra europeiska länder, möblerats om i radikalkonservativ riktning och även om det väldiga Brasilien med sina 210 miljoner invånare idag framstår som udda i sin extrema högerradikalism är politisk mobilisering mot ”familjefobi”, ”genusflum” och ”könsexperiment”  nu ett vardagligt kitt mellan nynationalistisk och traditionell höger i många delar av världen.

En annan förändring med relevans gäller det enorma genomslaget för storytelling i politiken. Redan för två decennier sedan konstaterade framsynta spinndoktorer att fakta, forskning och ideal är betydelselösa för den som vill ta makten; allt som spelar roll är vilken berättelse om verkligheten som presenteras. Det gångbara narrativet behöver inte ha något med en undersökt verklighet att göra men det måste verka verkligt, innehålla igenkännbara detaljer för så många väljare som möjligt. Och det måste, som Per Schlingmann uttryckt det, ”nå in i människors konversationer.” Först när en verklighetsbeskrivning, oavsett sanningshalt, blir pratad får den kraft. Att genusideologin – liksom mångkulturalismens misslyckande – är en bra berättelse med stor pratpotential har på global nivå visat sig, men tycks även i Sverige stå klart.

En tredje aspekt handlar om socialkonstruktivismens ställning. 70 år har nu gått sedan Simone de Beauvoir skrev sitt berömda ”man föds inte till kvinna, man blir det” och 50 år sedan den moderna gayrörelsen såg dagens ljus i och med Stonewall-revolten. Det är utan tvekan intressant att jubileerna sammanfaller med en global trend som uppfattar den sociala konstruktivismens budskap som destruktivt, indoktrinerande och som en förnekelse av biologiskt kön. Judith Butler, själva symbolen för ”genusideologin” vars porträtt nu skändas på extremhögerns demonstrationer, såg sig nyligen nödd att återigen upprepa den till synes självklara poängen: att någon fötts som kvinna eller man säger inget om meningen med den personens liv. Ett livsäventyr byggs av biologi, egna val och de sociala och juridiska krav omvärlden ställer på den kropp man fått: ”Kön och genus är alltså ’konstruerade’ på ett sätt som varken är fullt ut förutbestämt eller fullt ut valt, utan resultatet av en återkommande spänning mellan determinism och frihet.”

För att ett fenomen ska få liv som civilisationshot krävs vanligen också en koppling till ungdom, den oskyldiga kategori som inom sig bär framtidens samhälle. I alla länder som sett mobiliseringar eller juridiska åtgärder mot ”genusideologi” har barn och tonåringar stått i centrum under slogans som ”No Gender” och ”Protect kids”, ofta framförda på engelska för att understryka idéernas främmande ursprung. Genuspedagogik, jämställdhetsupplysning och sexualundervisning blir i den konservativa återupprättelsen ett slags kontranormativ indoktrinering av ungdomar – statliga påbud där ”ytterligheter görs till ny norm.” Upplysningar om manlig föräldraledighet, kvinnlig onani eller samkönat sex uppfattas inte som neutral information utan som institutionella krav på att man som ung bör, eller till och med måste, göra detta – med moraliskt förfall som följd.

Att den empiriskt mest väldokumenterade av alla sociala ordning – män kontrollerar världen – skulle vara på väg att falla i något enda av klotets 200 länder lär vara lika svårt att visa som att män och kvinnor på någon plats i världen skulle vara hotade av en normkritisk revolution. Ändå är tron på en globalt avancerande genusideologi med enorm makt inte längre det aparta spöke det var när Vatikanen familjeråd 2004 varnade för hotet från ”genusteorin”, utan en politisk realitet. En potent berättelse. En verklighetsbeskrivning som verkar tillräckligt verklig för att bära nya regeringar till makten och avsätta andra. Störst avtryck tycks den hittills ha satt i Brasilien, där Jair Bolsonaro nådde makten med hjälp av antigenusmobilisering och en känd tv-präst nyligen hävdade att unga människor i länder som Sverige indoktrineras via ”ett utbildningsprogram som kallas ’genusideologi’”.

I Sverige framställdes påståendet som galen osanning framförd av en virrpanna, men utsagan är ju egentligen korrekt – beroende på perspektiv och kontext. Och säger en del om den nya berättelsemaktens sätt att fungera. Som filosofen Åsa Wikforss, författare till boken ”Alternativa fakta”, noterat kan man ”berätta en hel berättelse där varje sak man säger är sann men det man kommunicerar är falskt” – och i en trång religiös världsbild är det förstås korrekt att sekulär utbildning med basal sexualundervisning utan något större våld på sanningen kan framställas som både ett ”program” och en ”ideologi”. Men det säger kanske mer om vilket ”program” och ”ideologi” som normerar avsändarens sanningar än någon annans. Och med den relativiserande konstruktivismens eliminering från landets politiska scen kunde Bolsonaros kvinnominister, Damares Alves, belåtet utropa: ”En ny era har börjat i Brasilien. Pojkar klär sig i blått och flickor i rosa.”

Hur många nya sådana eror det blir i världen det kommande decenniet återstår att se. Liksom vilka nationer som blir deras arenor.

Magnus Linton