I skuggan fågelinfluensans otäcka härjningar vilar en stor moralifilosofisk fråga, skriver Magnus Linton.

När fågelinfluensan drog in i EU blev det som vanligt fart på cynismen; masslakt av kycklingar och export till tredje världen. Igen. Lika lite hänsyn till hur marknader fungerar denna gång som när Arla för några år sen slog ut tusentals fattigbönder i Dominikanska Republiken genom att dumpa 15 000 ton mjölkpulver i landet och samtidigt hösta in 160 miljoner kronor i exportbidrag från EU.

Unionens kommissionär för hälso- och konsumentskyddsfrågor Markos Kyprianou har försökt stilla de oroliga genom måndagens uttalande om att ”det finns ingen anledning för europeiska medborgare att inte konsumera kycklingkött” och det är kanske sant i ett snävt hälsoperspektiv. Men lyfter man blicken över historien ser man lätt epidemierna komma och gå i den allt sjukare köttindustrin, och det var inte länge sen BSE fick eldarna att brinna i flera veckor runt om i Europa och galna kor tog de utställda löften med sig i ugnarna.

Lämnar man den eurocentriska ekonomiblicken och i stället funderar en stund över modern sekulär etik finns verkligen all anledning ”för europeiska medborgare att inte konsumera kycklingkött”. Och inte bara för europeiska, utan för alla medborgare: av den storskaliga misshandel som pågår i den globala köttindustrin hör den av fågel till den värsta. Av de 70 miljoner kycklingar som avlas bara i Sverige har mer än hälften ben som ”växer fel” och flera miljoner upplever inget annat än lidande under sina liv.

I nobelpristagaren JM Coetzees bok ”The Lives of Animals” (på svenska Djurens liv, Nya Doxa) resonerar Elisabeth Costello om ondskan i människans hantering av djur och konstaterar: ”Det finns människor som har förmåga att föreställa sig själva som någon annan, det finns människor som inte har någon sådan förmåga (när bristen är stor kallar vi dem psykopater), och det finns människor som har förmågan men väljer att inte använda den.” Och så är det: allt för lite av människans etiska kapacitet läggs på andra arter.

En fågel är ingen människa, men en fågel som alla djur ett intresse hon delar med alla människor; intresset av att inte utsättas för onödigt lidande. Influensa eller ej – skälen att stödja industriellt producerad smärta har aldrig varit färre. Och sämre.