Mer än ofta är golvet skevt; som om reporterns utgångspunkt var fotad på en snabb idé om majoritetens uppfattning snarare än ett samlat tänk. Bra journalistik ska givetvis gräva djupt och med effektiv research välta missförhållanden, men ibland känns det som om medierna skulle kunna svämma över av tunga scoop bara en kurs i värdeteori lades till landets journalistutbildningar. När banaliteter som ”män är djur”, ”poliser ljuger” eller ”staten bjuder på knark” levereras i trygg förvissning om att motsatsen är ordningens rätta tillstånd önskar man att fler orkade para fakta med etik i stället för att bara surfa på kristet traderade värderingar. För att stanna vid det sista: varje regering som inte då och då bjöd sina medborgare på knark skulle snabbt röstas bort i ett demokratiskt samhälle – tack och lov.

När ett religiöst uppror mot modern relativism nu drar över världen – i såväl kristna som andra samhällen – vore det förödande om journalistiken nöjde sig med idogt dokumentgrävande utan att avslöja de etiska haverier som präglar många debatter och ställningstaganden, främst de om liv och död. Några viktiga förhållanden har äntligen fått ljus – som att hemmet är farligaste platsen för kvinnan, att tusentals missbrukare dödats av svensk narkotikapolitik och att plågsamma djurförsök är en moralisk bagatell jämfört med den köttindustri alla stödjer – men ännu återstår massor. Dödshjälp, genteknik och selektiv abort är frågor som får medierna att köra ut löp byggda på indignerade skrik om ”fascism” från förmenta humanister medan en hednisk läkarkår tvingas driva en civiliserad praktik under ytan och utan offentligt redovisat stöd; i Sverige ges sen länge passiv dödshjälp åt både barn och vuxna av ett och endast ett skäl: motsatsen vore etiskt barbari.

En del redaktörer hävdar att moralfilosofiska dilemman inte lämpar sig för vardagsjournalistik utan bör stanna i akademin, men det är verkligen missriktad paternalism – ungefär som att hävda att en ministers olagliga lägenhetsaffär inte ska avslöjas för att det spär på ett ohälsosamt politikerförakt. I det återkristnande av offentlig debatt som nu pågår vore det utan tvekan en välgärning om någon på ett effektivt sätt blottlade – krävs bara att man låter kända fakta om aktuell medicinsk praktik krocka med förljugen politikerretorik – vår tids kanske största myt: den om ”alla människors lika värde”. Begreppet ”människovärde” är det politiska språkets mest exploaterade floskel. Alla använder det, ingen vet vad det betyder. Liv väljs och väljs bort varje dag och det skrämmande är inte att det sker utan att så få tycks känna till det och ännu färre orka prata om det. Just därför är det hög tid att inte bara filosofer utan även reportrar skickar frågan om fascism tillbaka till de iskalla hjärnor som i sin kamp mot stamcellsforskning och dödshjälp begår en semantisk våldtäkt på begreppet ”humanism”. Det är ett angeläget demokratiarbete och vad som krävs är bara några poäng värdeteori, ett par redan kända fakta – plus journalistisk hunger.