På fredag har det gått 30 år sedan Videlas brutala militärkupp. Magnus Linton rapporterar från ett land som ännu slickar sina öppna sår.

BUENOS AIRES. Sex tusen unga väller avenyn fram när en tjej sprayar den stora frågan över militäranläggningens hela entré: ”Var är våra föräldrar?” Flygblad yr som snö i skymningen, grönklädda har gömt sig, banderoller frågar ”Varför?” och sällan har en demonstration haft en så symbolisk destination: Avenida de Cabildo 639, plan fem, lgh A.

På fredag är det 30 år sen Jorge Rafael Videla – nu 80, nästan blind, men fortfarande vid liv och husarresterad på femte våning i en vit fastighet här i norra Buenos Aires – med de flestas gillande installerade vad som sen utvecklades till en av världens blodigaste regimer. Av de 30 000 som ”försvann” under åren som följde innan Falklandskriget satte punkt för den argentinska diktaturen 1976-1983 var majoriteten inga väpnade gerillakrigare utan bara det slags folk som håller demokratin levande i varje civiliserat samhälle; fackligt förtroendevalda, radikala präster, revolutionära studenter, tongivande intellektuella. De som nu marscherar mot Videlas hem är deras barn, samlade i organisationen Hijos – som Mödrarna på Plaza de Mayo en av kontinentens mest framgångsrika rörelser för mänskliga rättigheter – och vad som snart ska ske är en escrache; en massiv offentlig förödmjukelse av någon som missbrukat makt.

Allt i Buenos Aires handlar dessa dagar om La Dictadura; nya böcker travas i bokhandlarna, tidningsbilagor trängs med vinklar, fotoutställningar kantar entréer, en ny helgdag har spikats och de populärkulturella magasinen gör vad de kan för att haka på årsdagen med lätt krystade rubriker som ”rock och diktatur”. Men vad argentinarna än gör för att hålla historien levande är det svårt att se det här samhället som för evigt vaccinerat och skälen är framför allt två: de enorma klyftorna och peronismens comeback.

Maristella Svampa, författare till en rad böcker om Argentina, menar i en ny essä att diktaturen framför allt var ett yxhugg i det sociala kontrakt mellan medel- och arbetarklass som varit typiskt för landet sen 1950-talet. Morden på fackliga ledare blev starten på en upplösning av organiserad arbetskraft som därefter aldrig hämtat sig, trots 22 år av demokrati. Skillnaden mellan diktatur och demokrati blev med den marknadsliberala eran, som i hela Latinamerika, allt mindre synlig för allt fler och häromåret gjordes en bred undersökning som visade att bara hälften av kontinentens folk i dag ser demokrati som det bästa sättet att styra ett land. De miljontals barn som sen krisen 2001 slickar sopor på Argentinas gator kommer inte ges chans att ta ställning, och den medelklass som förr månade om att inkludera dem har, menar Svampa, inte återvänt med demokratin.

Att respekten för politiska mänskliga rättigheter både stärkts och konsoliderats – också det en kontinental, men positiv, trend – står emellertid helt klart. Inte minst sen regeringen 2005 gav vika för krav från sociala rörelser som Hijos och de amnestilagar upphävdes som dittills skyddat militärer som ”bara lydde order” i tortyrkammare och under dödspatruller. Dagmar Hagelins far var en av tusentals som såg nytt ljus den dagen, och finns i dag ett hot mot den argentinska demokratin kommer det knappast från en stark militär – utan från det korporativa och närmast andliga fenomen vars ränder tycks omöjliga att skilja från de blå och vita: peronismen.

När argentinska utgåvan av Le Monde Diplomatique gör sitt tema kring årsdagen ligger även deras fokus på hur demokratin, eftersom den förlorade sin sociala sida, visat sig oförmögen att reparera den misstro mot alla institutioner diktaturen födde. Argentinare, skriver Carlos Gabetta, ser sig som mycket men ”ingen ser längre sig själv som medborgare.” I detta nationella identitetsvakuum har peronismen, till synes moraliskt bankrutt med kollapsen 2001, än en gång muterat sig och spelar nu åter en roll som hegemonisk kraft i Argentina. På bara några år har den säreget evolutionära rörelsen, född av Juan Domingo Peron på 1940-talet med rötter i italiensk fascism, bytt ansikte från extrem liberalism till korporativ socialdemokrati, återtagit presidentposten, avväpnat de flesta sociala rörelser, absorberat landets viktigaste tidning för undersökande journalistik och nu slutligen börjat rävspela med rättssystemet. Allt med en folkmajoritet i ryggen och en växande ekonomi som argument och så länge de som röstar får det bättre funkar förstås modellen – men sen? Det minsta, skriver Gabetta, man kan säga om utvecklingen är att den är ”oroande”.

Klockan sju har solen lagt sig och demonstrationen nått fram. En elektrisk bygghiss reser sig sakta mot femte våningen till ljudet av otäckt associativa knallskott och sen vecklas en tio meter lång kjol ut gjord av hundratals fotografier: de försvunna.

Diktatorns lägenhet är omsorgsfullt fördragen, kravallpolis skyddar entrén och när Hijos man på hissen nått rätt höjd lyfter han micken inför den sextusenhövdade publiken: ”Señor dictador. Vi har vandrat hit i dag för att se dig i ögonen, eftersom vi är inte är säkra på att du fullgör ditt straff i hemmet