Detta är ett inlägg i en debatt om vänstervågen i Latinamerika som fördes i P1:s radioprogram OBS våren 06.

Diplomaten Peter Landelius för i sitt Obs-inlägg fram en rad enskilda klokheter – men var det Latinamerikas vänstervåg han spanade efter missade han tyvärr det mesta. Visst finns en ytlig i-landsvänster som ägnar sig åt fåniga hyllningar av ena dagen subcomandante Marcos och nästa Hugo Chávez – men det kan inte skyla det faktum att det givetvis finns klara linjer även i en disparat våg som den som i dag sveper över Latinamerika. Närmare bestämt tre: frigörelsen från USA, en ny ekonomisk orientering och de sociala rörelsernas, framför allt indianernas, enorma framgångar.

När Vita huset 2003 sökte stöd för invasionen av Irak fick man nej från 27 av de 34 länderna i Latinamerika och Karibien. Några av nejen – som Chiles – chockade Washington som sen länge vant sig vid att med ekonomisk makt regera världen. Och för dom som avfärdar all latinamerikansk kamp för ökad självständighet från USA som ”nationalism” var händelsen pinsam: av de sju länder som stödde Bush låg sex just då i handelsförhandlingar med USA, och den sjunde – det högerstyrda Colombia – får varje år 600 miljoner dollar i militärt bidrag från Washington.

För varje ny vänsterregering som röstas fram i Latinamerika ökar chansen att den sortens missförhållanden inte bara blir påpekade utan också åtgärdade. Washingtonlojala nickedockor har styrt länge nog i Latinamerika, och medan debattörer i Nord gör allt de kan för o skilja ut den moderata latinamerikanska vänstern från mer revolutionära figurer som Evo Morales och Hugo Chávez är det ett faktum att USA-kritiken växer generellt, även bland kontinentens medel- och överklass. Vänstervågen i Latinamerika har mycket starkt bidragit till en global trend: USA:s isolering. Om man tycker det är bra eller dåligt beror på om man sympatiserar eller ej med Vita husets brott mot internationell rätt, men helt klart är att det är få i Latinamerika som gör det: en ny undersökning av kontinentens eliter visade att 86 procent av dem tar avstånd från Washingtons sätt att hantera globala konflikter. Siffran från en bredare allmänhet är okänd, men givetvis större.

Ändå är det inte de politiska utan de ekonomiska tongångarna som är mest representativa för den nya latinamerikanska vänstern. På Hugo Chávez initiativ och med de andras gillande har ett omfattande energisamarbete inletts, en kontinental tevekanal har startats och en sydamerikansk utvecklingsbank föreslagits, men allt detta väger lätt i förhållande till den ekonomiska omorientering som nu sker. Ingen av de nya ledarna ifrågasätter i praktiken marknaden som all ekonomis motor, men är överens om att staten också har en uppgift i ett modernt samhälle. En gemensam ambition är att minska USA-beroendet genom ökad handel med i första hand varandra och i andra hand Asien. En historisk dag för de södra länderna var när Chiles import från Argentina 2003 passerade den från USA, och under de senaste sex åren har Kinas import från Latinamerika sexdubblats. USA kommer emellertid för överskådlig framtid o vara Latinamerikas viktigaste handelspartner och därför är dom nya koordinerade kraven på nedmontering av den nordamerikanska jordbruksprotektionismen så viktiga. Brasilien och Argentina, regionens största jordbruksexportörer, har också två av kontinentens starkaste vänsterledare och dom är på det hela taget överens med Bush om att ökad frihandel skulle gynna de fattiga. Problemet ligger inte där, utan i en korrumperad kongress. Peter Landelius hävdar att Latinamerikas problem är hemlagade, men det är ett påstående som knappast finner stöd i jordbruksproblematiken. Eller som Peter Hakim konstaterar i senaste numret av Foreign Affairs: det stora problemet är inte Vita huset, utan att mäktiga jordbruksproducenter och deras representanter i kongressen gjort viktiga handelsreformer omöjliga. Med framför allt Brasiliens Lula har Latinamerika emellertid fått en ny generation ledare som, precis som amerikanska magasinet Dissent nyligen konstaterade, vill använda handelsmakten kollektivt. Det är en strategi, eller ska vi säga ett politiskt initiativ, som redan givit – o med all sannolikhet kommer ge mer – resultat.

En analys av vad som väger tungt och lätt i den latinamerikanska vänstervågen kan inte heller blunda för den kanske allra största strukturella förändringen: folkrörelsernas genomslag.

Länder som Brasilien och Bolivia är så socialt efterblivna till följd av feodal ägarstruktur, brutal rasism o kristen fundamentalism att partipolitik inte kan göra mer än o skumma på ytan. Det verkligt progressiva arbetet utförs just nu av breda sociala rörelser. När socialisten Michele Bachelete nyligen svors in som Chiles första kvinnliga president var det förstås ingen slump att Clarín, Argentinas största tidning, ägnade en helsida åt de feministiska aspekterna av händelsen. Det är varken frihandel eller revolutionärer som gjort att kontinentens kvinnor och homosexuella nu står inför sina bästa år någonsin – utan aktivt folkrörelsearbete.

Evo Morales seger, för o ta det tredje exemplet, är bara ett litet litet resultat av ett enormt fotarbete som i total medieskugga förts av Andernas förtryckta indianer i flera decennier, men som först nu burit frukt. Att många tiotals miljoner människor i rask takt går från att vara självförnekare till självmedvetna o att denna väldiga process nu sätter avtryck i Andernas parlament är, som till och med Dagens Nyheter nu insett, det på sikt viktigaste benet i den latinamerikanska vänstervågen. Breddar man perspektivet o läser samman indianernas identitetspolitiska framgångar med de svartas i Brasilien, kvinnornas i Colombia eller de homosexuellas i Argentina får man syn på en social kamp för mänskliga rättigheter som har sina självklara rötter i vänstern och som har varit allt annat än betydelselös.

Jag tror även diplomater som Peter Landelius skulle kunna lära sig att se den, om de bara – någon gång – orkade föreställa sig politik som något mycket större än det partier sysslar med.