Immigrationsdebatten är glödhet i USA. I veckan demonstrerade miljontals latinos över hela landet i protest mot den politiska alarmismen. Budskapet: ge de illegala arbetarna medborgarskap. Magnus Linton ser en ny medborgarrättsrörelse ta form i Los Angeles.

Hollywoods nattliv har tystnat när morgonens daglönare samlas på parkeringen och Clemente, en av dem, sammanfattar vad han sa i gårdagens samtal hem till Mexiko.

— Allt möjligt, men inget som är sant.

Han är 26 år och en av de elva miljoner ekonomiska flyktingar USA både älskar och hatar och som nu – efter att administration och kongress blundat i decennier – fått den politiska laddning alla begrep att de till slut skulle få. När George Bush för en tid sen sa att ”av USA:s alla relationer är den med Mexiko den viktigaste” skakade många på huvudet men slutade snart; i måndags marscherade miljoner människor över hela USA i protest mot nyvaknad xenofobi och de senaste åren har rapporterna duggat tätt om hur beroende den amerikanska ekonomin är av de illegala. Var fjärde jobb i jordbruket görs i dag av papperslösa, nästan alla från Latinamerika, och i andra branscher ser det snart likadant ut; var sjätte städjobb, var åttonde byggjobb och var tjugonde av alla jobb i USA utförs i dag av den underjordiska arbetskraft som växer med en halv miljon om året. Kalifornien, de flestas destination, genomlever just nu ett migrationsfenomen unikt i modern historia – den största demografiska omvandlingen på 150 år – och Los Angeles är i dag vad New York var för mer än ett sekel sen: ingången till USA, staden där en ny värld tar form.

Södra Kalifornien, som andra delar av USA, har förvandlats till en samling urbana amöbor i snabb rörelse och det produktiva tempot sprider en bokstavlig doft av dollar. USA:s finslipade tvåtredjedelssamhälle må vara brutalt, men det är aktivt; här finns över 8 miljoner arbetsgivare och när Clemente kom för två år sen och ställde sig på en trottoar i Hollywood trodde han han hamnat i paradiset.

— Jag fick jobb samma dag jag kom. Tio dollar i timmen för att hantlanga på ett bygge. Jag jobbade hela veckan och på fredagen tänkte jag bara: ”Herregud – har jag hamnat i paradiset?” Jag mådde skitbra då.

Clementes historia ser ut som mångas, men saknar den amerikanska drömmens lyckliga slut; efter att ha gripits en gång vid gränsen försökte han igen och lyckades, tog sen buss till Los Angeles, sökte upp en bror som redan var här, fick lite hjälp, tog in på ett härbärge, började jobba, ringde hem till fru och barn och sa att allt gick fint och att han snart skulle komma hem – bara han jobbat ihop pengar att betala smugglaren som tagit honom över gränsen och sparat tillräckligt för det som var äventyrets syfte: ett hus åt familjen.

— Min fru ville inte att jag skulle åka. Hon tyckte vi hade allt vi behövde, men jag ville ha något mer. Något bra. Jag var trött på att sitta i ett pappskjul och skämmas inför mina barn.

Men det samhälle som första veckorna visade sig från sin bästa sida bytte snart skepnad. En period kom då utbudet av arbetskraft med råge översteg efterfrågan och Los Angeles trottoarer började digna av mexikanskt trasproletariat. Clemente hade ingen buffert, och när botten är nådd har den laglöse lite att förlora på laglöshet; han började sälja crack, stötte på fel grabbar, blev svårt misshandlad.

— Får man inte jobb bryts man ner. Jag hade aldrig rånat någon, aldrig tagit droger, aldrig sålt knark innan jag kom hit. Jag har bara varit här i två år och nu har jag gjort allt det där. Ibland har det hänt att jag stannat upp och tittat på mig själv utifrån och sagt: Herregud Clemente – vad är det som hänt dig?

~

Ingenstans står den rika och fattiga världen och glor varann i vitögat så konkret som vid de karga markerna mellan El Paso och Tijuana; hela städer har poppat upp för att svara mot den efterfrågan människoflödet genererar och det geografiska och juridiska gränslandet har blivit en postkolonial cirkus som allt mer tär på politikers samveten.

Med 11/9 och det xenofoba klimat som följde tilltog militariseringen av gränsen – det senaste förslaget är en 130 mil lång mur – utan att på minsta sätt minska inflödet. Enda konsekvensen, menar Peter Laufer, författare till boken Wetback Nation, är att priset på smugglarnas tjänster skjutit i höjden och flyktingarnas tid i livegenskap förlängts; för tio år sen kunde man ta sig över för 500 dollar, i dag kostar det åtskilliga tusen, de fattiga tvingas till allt större risker och dödsfallen i öknen – nu runt 400 om året – har mångdubblats, stora karteller har bildats som efter modell från droghandeln tagit över den kommers gränsregionen skapat och ”The U.S. Border Patrol” har nu vuxit till en hel armé.

För latinamerikanerna är det paradoxala att de kommer illegalt – men alltid är välkomna. Överallt står arbetsgivare med öppna armar och både regering och opposition vet att klappjakten vid gränsen mest är ett spel för galleriet: amerikansk ekonomi skulle kollapsa utan de papperslösa.

Därför var det framför allt näringslivet som jublade när ett omdebatterat lagförslag som skulle ha reglerat situationen kollapsade i senaten i fredags. Initiativet, en kompromiss mellan båda partierna, hade blivit ett historiskt genombrott som skulle gjort en stor del av USA:s papperslösa lagliga och därmed givit mänskliga rättigheter till flera miljoner som i dag jobbar i konstant skräck för att upptäckas. Nu är det oklart när frågan lyfts igen, och tills dess är läget som förr: amerikanska företagare har fri tillgång till elva miljoner rättslösa, för att stilla en rasistisk opinion avsätts mer pengar till militariseringen av södern – och så länge fattiga har det ännu värre i Mexiko fortsätter strömmen.

Den stora nyheten i USA – och skälet till att Los Angeles, nu allmänt känd som the immigration capital of the world, lagt sig i debattens centrum – är högerpopulismens hastiga avancemang. När republikanen Bob Beauprez, försvarare av massdeportering, nyligen sa att om invandrarna inte hårt och tydligt avvisas är USA snart ”världens största magnet, en gigantisk gong-gong som meddelar