Spruckna sömmar

BUENOS AIRES. Varje botten har sina nivåer – och varje plats sin botten. En debatt om Paris bostadspolitik börjar inte förrän ett härbärge brinner ner och nyhetskonsumenter dagen därpå upptäcker att alla 24 offer hade samma hudfärg. Och en debatt om Buenos Aires slavar börjar inte förrän några av dem brinner upp.

Så nu är det dags. När en underjordisk textilfabrik nyss exploderade avtäcktes en värld alla kände till men ingen orkat prata om: de sex offren var samtliga bolivianer, fick 600 kronor i månaden för 90-timmarsvecka, sov vid sina symaskiner för att vinna tid och ingick i en svart storindustri som omsätter 1,2 miljarder dollar årligen. Nu gör tidningarna kartläggningar och en laddad debatt om ”slavarbete” rasar sen verksamhetens förutsättningen nått ytan: rasismen.

Bolivianer är indianer och om såna somnar på tom mage och med spillbitar som kudde är inte så upprörande som om nationsbröder gör det – så länge de inte dör.
Men alla debatter har sina förlorare. Sen den otäcka nyheten gav medelklassen insyn i nollnolltalets realiteter har saken dragits i medierna och eftersom ”slaveri” är en term som får politiker att agera har 63 verkstäder redan stängts av polis, varpå ingen blivit mer upprörd än bolivianerna själva. Tre av fyra av Buenos Aires 50 000 bolivianer jobbar i rättslöst tillstånd och då riktiga jobb saknas både hemma och i postkrisens Argentina demonstrerar nu tusentals hungriga för rätten till en beteckning som blivit deras enda chans att rädda sin nivå från utrotning: ”Vi är arbetare – inga slavar!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s