Magnus Linton kämpar förgäves mot sömnen i läsfåtöljen.

Ulf Kristofferson
Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen
Bonnier Fakta

När Bildt och Schyman försvann från svensk politik blev den olidlig; att Sverige var ett europeiskt Norrbotten och Stockholm ett Luleå – kall plats hundra mil åt fel håll – stod helt klart. Och det gjorde ont. Göran Persson var kommunfullmäktiges ende politiker – ensam om att kunna tala utan att sprida genans – och en lång tid gick i väntan på en motståndare.

Så kom han: Fredrik Reinfeldt. Jag minns hur glad jag blev när jag insåg att Sverige faktiskt fått en ny politiker. Äntligen. Två, igen. Schymans plats var fortfarande vakant men känslan av att landet var representerat av freaks mattades och en ny epok började. Så kom De nya moderaterna, Feministiskt initiativ, ett rest S och plötsligt såg allt intressant ut på nytt. Tydliga ärenden, tydliga gestalter.

Det där var för ett tag sen, innan jag läst en tragisk bok av journalisten Ulf Kristofferson: Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen, ett försök att ge svar på vem moderatledaren ”är” men som blir nåt helt annat: en enkelbiljett till Luleå.

Jag vet inte riktigt hur Kristofferson lyckades, men aldrig har jag läst en bok som så effektivt tar ner alla sammanhang den rör sig i; Reinfeldt förvandlas från intressant politiker till könlös hund, riksdagsjournalisterna framstår som om de gick på Mediegymnasiet och svensk politik i största allmänhet tar formen av en ren clownparad.

Kristoffersons ambition har varit den motsatta – boken kom till för att han är, liksom jag var, ”imponerad av Fredrik Reinfeldt” – men när han sida efter sida upprepar sin hopplösa fråga ”Vad brinner han för?” till folk i moderat miljö och får svaren ”För det han gör”, ”Att vara med och påverka”, ”För ett bättre Sverige” blir läsningen direkt plågsam. Vår nye toppolitiker framstår efter en snabbskissad uppväxt som en person som varit med om absolut ingenting utöver det konventionella, och nu är omgiven av en eller två kreativa hjärnor men mest bara personer som blev politiker för att det var för korkade för näringslivet och nu upptar riksdagsplats av ett enda skäl: Sverige är så litet att alternativa karriärer saknas. Några har ändå lyckats ta sig ut och sitter i dag i Stockholms konsultvärld på kontor de döpt till platser de skulle vilja vara på men dit kompetensen inte räckt: ”London”, ”New York”, ”Tokyo”. Om Fredrik Reinfeldt sägs inget av intresse. Ingen, förstår man, bryr sig. När Kristofferson intervjuat släkt, barndomsvänner, moderater, övriga partiledare och borgerliga pr-konsulter om Reinfeldts inre och moderaternas nya yttre – en story jag trodde var het – finns ingenting att berätta. Jag vet inte om det är författaren eller objektet det är fel på, men resultatet är kallt – stendött.

En förklaring till den bottenlösa tråkighet som omger allt boken rör skulle kunna vara att Reinfeldt egentligen inte velat medverka och ringt runt till sina kompisar och bett dem ge Kristoffersons så lite som möjligt i hopp om att bokprojektet skulle dö av materialbrist. Men den tesen håller inte, då Reinfeldt själv glatt ställt sitt eget fotoalbum till förfogande. Kanske, tänker jag en stund, är detta bara en genial pr-kupp från sossarnas kampanjhögkvarter. Men mer sannolikt är väl att det här – ve och fasa – bara är en väldigt sann beskrivning av svensk inrikespolitik; ingen vill egentligen vara med. Luleå är för litet. Ingen vill vara här. Inte ens statsministern. Varken sittande eller kommande.