BUENOS AIRES. Inget är som förr när EU och Latinamerika i dag toppmöts i Wien. Om nån trodde att den för några år sen så omskrivna vänstervind som drog över södra Amerika snart skulle avta och allt bli som vanligt hade hon fel; efter Evo Morales seger i Bolivia, socialdemokratins konsolidering i Chile, höstens sannolika omval av Brasiliens Lula och Venezuelas Chávez och med frihandelskritiker på tröskeln till presidentposterna i Peru och Mexiko står, som argentinska Pagina 12 nyss konstaterade, två saker klara: regionens presidenter – Colombia och nån till undantagen – är överens om att marknadsdogmatismen från förra seklet är stendöd och att en snabb utrikespolitisk orientering mot EU är angelägen.

Och där är paradoxen ett faktum. Mötets 60 regeringschefer och utrikesministrar från båda sidor Atlanten vet att om det är nåt Latinamerikas nya presidenter varit bra på så är det mer att kräva tillgång till de rikas marknader än att socialisera egendom. Efter hård kritik från starka tillväxtekonomier som Brasilien är IMF nu under reformering och även om ekonomi inte är toppmötets huvudtema är de fattiga ländernas delegationer fulla av hopp om sänkta tullar och öppnade euromarknader.

Men då kommer smak av egen medicin. EU är en social förebild, men en ekonomisk frustration – eftersom dess ekonomiska politik har ett drag latinamerikanerna allt mer börjat orientera sig mot; den är skyddsbenägen. Som Costa Ricas nygamle president Óscar Arias – installerad i helgen – sa inför dagens förhandlingar i ett försök att kyla av kollegornas enkla EU-hyllningar: ”Det här blir inte lätt. Europas regeringar, som alla som försvarar intressen och principer, är hårda protektionister – värre än USA:s”.