Chávez bakom uniformen

Magnus Linton läser Cristina Marcanos och Alberto Barrera Tyszkas nyutkomna biografi om Venezuelas kontroversielle president.

För en tid sen frågade jag en svensk revolutionär vilket samhälle han tyckte verkade vara det bästa världshistorien producerat. Hittills. Han svarade – till min totala förvåning – Venezuela. Han hade själv varit där och skrivit reportage om hur miljontals fattiga fått sjukvård, lärt sig läsa, fått råd med riktig mat och blivit politiskt aktiva. Börjat samarbeta. Han tycktes syfta på nån sorts nationell community-känsla som gått förlorad i hyperkapitalismens väst. Hugo Chávez Venezuela, sa han, är en förebild.

Då hade jag själv just hjälpt en venezolansk vän o fly landet. Uppvuxen i Caracas kåkstäder hade hon inga pengar till varken flyg eller start på ett nytt liv i annat land. Jag hade varit där vid flera tillfällen, sett hennes föräldrahem, ett skjul, och nu skrev hon i ett desperat brev: ”Diktaturen är inte här än, men på väg. Snart är det val igen och Chavez kommer förstås o vinna på nytt. Han köper röster; delar ut pengar, mat, hus. För o få en lön här ska man inte längre jobba, utan ansluta sig till nåt av regeringens projekt. I alla kanaler staten kontrollerar – teve, radio, de offentliga skolorna – får vi varje dag höra hur fantastiskt livet är på Kuba. Folk här, de allra flesta, är överlyckliga. Älskar Chávez. Älskar Kuba. Men vi som inte varit lojala har ingen plats. Hela idén är ju att vi ska bort. Jag är livrädd. Om ett år är jag inte säker på att jag kan ta mig ut.”

De här historierna speglar väl de två bilder som hela tiden reproduceras om Venezuelas egensinnige president Hugo Chávez. Å ena sidan den handlingskraftige demokraten. Å andra sidan den militäre populisten – mannen som via en förrädisk blandning av Mao och Jesus successivt driver landet mot en kubansk diktatur.

Det har nu gått åtta år sen Hugo Chávez med bred majoritet valdes till president i Venezuela, och Gabriel García Marquez gjorde en uppmärksammad intervju med den lycklige. Chávez har, var García Marquez slutsats, två ansikten. Många år senare, i vintras, publicerade svenska Dagens Nyheter ett stort reportage om samme man där rubriken löd: ”Chávez dubbla ansikten”.

Går det, undrar jag ibland, o komma förbi det där? Går det o säga nåt mer intressant om Hugo Chávez än detta eviga rabblande om att han har två sidor, två ansikten, två agendor?

Ja det gör det. I en ny biografi – Hugo Chávez Sin Uniforme – lyckas de två journalisterna Cristina Marcano och Alberto Barrera komma betydligt längre. Via en levnadsteckning som följer presidenten från den fattiga barndomen till dagens position som Latinamerikas mest omstridde politiker lyckas de avlägga en viktig rapport som borde ha skrivits för länge sen. Det blir en skoningslös kritik, men inte löjlig. Och den träffar inte bara Hugo Chávez, utan i lika hög grad den kraft som gjort att Venezuelas demokrati nu verkligen är hotad: landets infama, desperata och ständigt konspirerande högeropposition.

Det viktigaste för o från europeisk horisont förstå vad som nu händer i Latinamerika och Venezuela är en nyansering av två – inte minst i svensk press – svårt missbrukade epitet: ”nationalist” och ”populist”. Chávez stämplas rutinmässigt som båda.

Att i Latinamerika vara nacionalista är på intet sätt att dela de rasistiska och fascistiska idéer som präglar Europas historiska vidrigheter. Det handlar i stället om att idémässigt knyta an till befrielsekrigen mot kolonialmakterna och alla efterföljande försök o skydda sig mot framför allt USA:s dokumenterat bruna politik i regionen. En, kan man tycka, högst legitim strävan. Svenska rapportörer gillar inte o tala om det, men nacionalista är nåt som många latinamerikanska politiker – inte minst liberala – gladeligen kallar sig.

Med populismen är det inte riktigt lika enkelt. ”Populism” är ett luddigt begrepp, men helt klart är att den per definition negativa klang termen har i Europa saknas i Latinamerika. Där har de populistiska projekten drivits av såväl reaktionära militärer som auktoritära socialister o upplysta liberaler. Dess storhetstid var, som The Economist nyligen konstaterade, 1920- till 60-talen. I Latinamerika blev populismen en urbana rörelse, den kraft som under industrialiseringsepoken gjorde att medel- och arbetarklassen inkluderades i det politiska systemet. En uppgift som i Europa utfördes av de socialdemokratiska masspartierna. Även i Latinamerika betyder ”populist” en person som jobbar med ibland grova och förenklade budskap, men mest bara en politiker som gjort till sin huvuduppgift att inkludera de nya kåkstädernas massor i det politiska livet.

Har man det här klart för sig kan man mer nyktert börja se vad som faktiskt är sant och falskt om Hugo Chávez, och Marcano och Barrera lyckas väl med ett par saker.

Den första gäller personen Chávez. De fyra hundra sidorna innehåller ingenting som pekar på att Hugo Chávez skulle vara något annat än en djupt sympatisk person med uppriktiga ambitioner. Nämligen att via landets enorma oljerikedomar göra Venezuela till ett rättvist och utvecklat land. En man med något som tack o lov har börjat bli riktigt vanligt i Latinamerika – en rejäl politisk vilja.

Den andra gäller polariseringen. Chávez har otaliga gånger anklagats för att i onödan hetsa upp debatten och skapa meningslösa konflikter. Det är en bitvis korrekt kritik, men författarna konstaterar, helt riktigt, att det ytterst är fattigdomen – de brutala orättvisorna – som slitit sönder Venezuela och fört landet till inbördeskrigets gräns. I själva verket har Chávez bara på ett ovanligt kreativt sätt lyckats sätta ord på missförhållanden som förr eller senare måste ut i ljuset. Hugo Chávez, konstaterar författarna, har egen erfarenhet av klassamhället – och han hatar det. Inte bara i meningen att han inte har mycket till övers för folk med mycket pengar, utan också dess kulturella uttryck – språk, stil, rasism.

Betydligt värre blir det när författarna synar det system Hugo Chávez skapat för o genomföra sitt uppdrag. Presidenten är i grunden militär, inte demokrat. Den institutionella maktdelning som präglar varje demokratisk republik har på bara några år skyfflats åt sidan. En snabb militarisering av samhället är i rullning; i partiapparaten, i de statliga bolagen, i rättsväsendet – överallt sitter i dag Hugo Chávez kompisar ur armén och Venezuela har nu fler generaler än Mexiko o Argentina tillsammans.

Oppositionens försök o fälla Chávez – en misslyckad statskupp, en lika misslyckad generalstrejk o en förlorad folkomröstning – har gett presidenten effektiva ursäkter att samla en gränslös makt i sin hand. Han har i dag inte bara den totala kontroll över parlamentet som väljarna givit honom; han har också tagit kontroll över högsta domstolen, han styr i dag det statliga oljebolaget som om det vore hans privata firma o han har drivit igenom en presslag som effektivt självcensurerar media.

Dom sociala projekt regeringen startat – gratis matutdelning, enorma sjukvårdsprogram o breda alfabetiseringskampanjer – har, menar författarna, utan tvekan givit positiva resultat. Men, fortsätter de, bristen på översyn är total och så många marknadsmekanismer har nu satts ur spel att korruptionen i dag blommar fritt i en snabbt växande byråkrati. Eller som Teodoro Petkoff, ledande venezolansk vänsterintellektuell, skriver i bokens förord: ”Den totala frånvaron av institutionell kontroll av denna väldiga makt banar inte bara väg för maximal inkompetens i den offentliga förvaltningen. Den skapar också förödande korruption, o riskerar att sluta i en bottenlöst ineffektiv förvaltning.”

Även den här boken slutar i en rad frågetecken kring gestalten Hugo Chávez. Vem är han – egentligen? Men det är nog dags o sluta ställa den frågan. Åtminstone för venezolanerna. Att deras president inte är demokrat nog att själv se behovet av en trovärdig, stark o socialt förankrad motståndare står helt klart. Liksom att han allt mer växer fast i det system han skapat. Än så länge har han gjort absolut ingenting för att odla en efterträdare, o i den logik som nu är ett faktum – uppspeedad av Vita husets fientlighet – är presidenten på väg o förlora markkontakten. När han deklarerade att han tänker sitta kvar till år 2021 var det många som såg paralleller – inte så mycket till traditionell latinamerikansk populism som till italiensk fascism. Chávez växande föreställning om sig själv som God, Stark, Kristen, Historisk, Militär o stående i en sorts direktkontakt med Folket, en man utan behov av mellanhänder, fick för ett par år sen Luis Miquilena, tills dess presidentens mentor, att hoppa av. Det sorgliga med Chávez, sa Miquilena, är att han på ett barnsligt sätt gjort devisen ”den som inte är med är emot” till politisk praktik.

Hugo Chávez stora verk är att han politiserat och fått kåkstädernas folk på fötter, och hans stora misslyckande är ett sorgligt faktum som han aldrig talar om, nämligen att under hans styre har fattigdomen i landet ökat med 18 procent. Vad Venezuela behöver är därför inte mer av reaktiva utan aktiva alternativ. Inte en konspirerande opposition byggd av desperata miljardärer, utan en bred framåtblickande kraft som inte nödvändigtvis måste störta Chávez, men som måste – o det är verkligen nödvändigt – korrigera honom.
Innan det är för sent.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s