Stolta stad

Magnus Linton läser böcker om megastaden och ser många ljus i mörkret.

Människans viktigaste skapelse – storstaden – sägs gå mot en global kris och just nu vädrar yrvakna akademiker oro i böcker på löpande band. Nästa år är jordens urbana befolkning för första gången i historien större än landsbygdens och överallt läggs uppgiften fram med darrande stämma. Våld, knark, smog, gäng, sex, hiv, svält, murar – i hyperstaden sprids eländen epidemiskt och några hävdar att allt går mot en sorts massans härdsmälta: i dag finns hundra miljoner gatubarn i världen, all framtida folkökning kommer att ske i städer och om bara några år finns minst tjugo megametropoler med över tio miljoner invånare vardera. Lagos, hjärta i Nigeria, Afrikas folkrikaste land, är standardexemplet: 1950 bodde 300 000 i staden – nu 10 miljoner.

Apokalyptiska marxister pekar på Syds svällande kåkstäder och talar om den "urbana fattigdomens ´big bang´", kristna liberaler räds en "smittande massnihilism" och reaktionärer isolerar sig nu i idylliserade hembygder i väntan på den slutgiltiga terrorattack de vet planeras i världens "islampenetrerade förorter".

Mike Davis, typisk för de förra, slår i "Slummens planet" (Fronesis 18/05) fast att den globala informella sektorn i dag omfattar en miljard människor och därmed utgör den snabbast växande sociala klassen på jorden: "Ingen känner ännu till den sociala temperatur vid vilken de nya fattigdomsstäderna spontant kommer att explodera."

Joel Kotkin, författare till The City – A Global History, lägger fram tesen att det finns tre konstanta krav på en storstad som inte vill implodera – vara ekonomiskt attraktiv, upprätthålla lag och ordning samt erbjuda en samlande etisk vision – och menar att det ännu bara finns skäl till rejäl oro på punkt tre; det stora hotet ligger i att de nya megastäderna inte längre fungerar som nav i "en kraftfull moralisk vision". Filosofen Paul Virilio är mer rakt på sak och slår i sin nya bok City of Panic fast att 1900-talets kosmopolis via rädsla och ökad mediehastighet blivit till 2000-talets "klaustropolis"; snart är jorden en enda stor kopia av 1990-talets Los Angeles med bara en sak att vänta: en permanent global Rodney King-kravall.

Det riktigt intressanta i ny urbanteori är paradoxalt nog inte vad som skrivs utan vad som inte skrivs. Få saknar poänger – Davis har många – och det är utan tvekan ett skrämmande faktum att stora delar av dagens urbanisering, främst i Afrika och Latinamerika, inte som vid tidigare vågor är ett svar mot ekonomisk tillväxt, utan bara en desperat flykt från lamslagen landsbygd; för den som sett gravida barn röka crack i Bogotás smog, murar resas runt Los Angeles vita eller religiösa terrorister mobilisera massor i Kairos slum ligger urbaniseringens faror i öppen dager.

Ändå är nåt galet här. Rätt mycket. Saskia Sassen, som 1991 kom med sin banbrytande The Global City, menar i en ny essä att dagens megastäder blivit strategiska noder för att förstå samhällsutvecklingen och det är förstås sant; vad som rör sig i metropolen är vad som rör sig i framtiden. Problemet med alarmismen – vänsterns som högerns – är dess oförmåga att se den kulturrevolutionära kraft som inte frigörs med mindre än att många miljoner människor kommer samman och bara realiserar de komplexa vibrationer det är att vara just människa. Världens rurala exodus har slagit hårt mot kategorier som "arbetare", "bönder" och "män" – men i samma takt befriat kvinnor.

Med metropolernas expansion har varje indikator som lägger grunden för kvinnors frigörelse förbättrats dramatiskt: läskunnighet, förvärvsfrekvens och giftasålder har stigit snabbt medan barnafödande sjunkit och tillgång till reproduktiv hälsa visat sig stå i direkt proportion till grad av urbanisering.
Inte ens kåkstaden, alltid stereotypt skissad som Helvetets farstu, står självklart för ett liv sämre än landsbygdens.

Som Catharina Thörn konstaterar i antologin Storstadens omvandlingar är en stor del av all historia en historia om att hantera rädslan för staden – dess oordning, kroppar, smittor, idéer. För att sortera vad som faktiskt går bakåt respektive framåt med metropolernas tillväxt måste man därför göra en moralfilosofisk revidering och fråga sig vems rädsla det är som stiger när strategiska platser allt mer domineras av historiskt fruktat folk – kvinnor, homosexuella, invandrare, arbetslösa, unga – och vad det är för etik som gör att storstaden så lätt blir symbol för elände och landet för idyll.

Att staden är en frizon för avvikaren och ett helvete för patriarken är en gammal sanning, och därför är det sorgligt att se hur den nykonservativa vågen i Nord just nu enas med den nymarxistiska trenden i Syd, främst Latinamerika, i en förenklad skräck för metropolernas utveckling.

De massor som i dag trängs i världens kåkstäder saknar förvisso den ekonomiska styrka som fanns hos Europas tidiga arbetarklasser, men att miljoner fattiga varje år kopplar loss från landsbygdens kalla familjeband för att söka skydd i stadens varma bakterieflora är likväl helt rationellt: få får det sämre.

I The Concept of Metropolis konstaterar David Cunningham korrekt att början på det nya seklet är en bra tid att försöka förstå "the city". Om Europa var platsen där metropolen en gång föddes kommer dess framtid att avgöras i Syd, och det är en process som handlar om mer än ekonomi. Hem, familj, hembygd är fina ord för den som bestämmer men helveten för normbrytaren och faktum är att jakten på en abort – ofta ett resultat av en kusins våldtäkt – är den kanske starkaste av alla mekanismer som i dag driver fattiga unga från land till stad.

En del urbanteoretiker talar om stadens "rationalisering av sociala relationer" och det är något som även bör läsas filosofiskt; stora enheter är mer progressiva än små, och för att fullt ut se storstadens etiska potential krävs just det hedonistiska ställningstagande som i dag görs av alla som överger det lilla för det stora. Ett liv med knark är inte per definition bättre än ett liv utan, ett liv med prostitution inte sämre än varje liv utan, och ett liv efter en abort är ett häxliv i byn men fritt i stan.
Moralisk utveckling är kort sagt lika viktig som ekonomisk, och kampen mot vidskeplighet och absoluta värden – sekularisering – som nu sker med väldig progressiv kraft har och har alltid haft, även i Syd, en tydlig motor: urbanisering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s