Magnus Linton ser genusproggisar på flykt från maskuliniteten, men vill ha fokus på den vanlige skittråkige mannen – universums centrum.

Hon sa: blodsugare.

Jag la på luren och letade föreställningar om vad det var; att lojt äta på socialt kött andra skapat, att surfa på folk man inte ser, att suga näring ur en ordning man låtsas vara emot men i själva verket underhåller?

Eller alltihop på en gång. Eller nåt annat. Jag visste bara att jag kallats nåt jag aldrig förr kallats och att det träffade på ett sätt som äcklade och insåg att det nog finns ett system vars premier utfaller på ett sätt jag trodde jag visste mer om än jag gjorde. Eller kanske syftade det mest bara på strategisk passivitet; att lugnt casha in från det självgående kodspel där distans och oberoende interagerar på ett sätt som gör vissa – typ mig – välmående.

När nollnolltalet gick in på sin andra hälft fick jag och andra i ”världens mest jämställda land” ett par saker att fundera över som nu uppdaterar debatten om männen och de Andra: ett feministiskt parti sas behövas sen marxism och liberalism visat sig blinda för patriarkatets dimensioner; ”intersektionalitetsforskare” tog plats på universiteten och på bio gjorde bögar succé i den mest heterosexuella av alla kontexter – som cowboys. Kodorden var män, roll, makt, sex, norm och under ytan skedde nåt mycket tidstypiskt som få uppmärksammat: 2005 fick Sverige sin första professur i ”mansforskning”.

Det kom efter att förlagen spottat ut böcker om hur män blir till. Stephan Mendel-Enk konstaterade att manlighet är en enda stor masspsykos, Johan Hilton att fjollan i oss gärna utrotas med våld, Pia Laskar skrev heterosexualitetens korta historia och Sara Stridsberg lade fram Valerie Solanas sammanfattning av ”mannen” för en bred publik: ”Han är en halvdöd, oemottaglig massa, oförmögen att ge och ta emot njutning och lycka. Han är i bästa fall skittråkig, en oförarglig klump