Med måndagens skandalderby ramades ett halvår av bisarra evenemang – vinter-OS, fotbolls-VM, friidrotts-EM och vår lilla allsvenska – in på ett sätt om vilket man inte kan säga annat än att sport som fenomen på ett djupgående plan ”kom ut”. Redan innan allt började slog Aase Berg, med Elfriede Jelineks hjälp (Arena 2/06), fast att ”män gör vad som helst för att få bli djur” och att ”sport är ett sätt att förtränga samhällets sista dödsryckningar.” Fotbollskåta marxister och frisinnade liberaler sa emot men nu ett halvår senare ser väl alla nyktra hur rätt Berg hade.

Just därför är det nåt tragikomiskt över den ta-avstånd-från-kör som tar ton varje gång idrotten utlöser små essenser av vad allt faktiskt handlar om; Zidanes skalle, Nylanders lögn eller måndagens grisfarm – på vilket sätt har de inte med sport att göra? Är det inte så att de var för sig är extremt tydliga produkter av, det vill säga reaktioner på, de patriarkala förväntningar som är all idrotts motor?

Jag tror det. Och jag tror det finns en man som fattat den här avancerade cirkusen bättre än andra: Marco Materazzi. Att vara genial fotbollspelare 2006 handlar inte om att föra boll eller slå rätta frisparkar – det handlar om att i exakt rätt ögonblick släppa exakt rätt kommentar och med fulländad precision få den att spela mot alla toner i det register av förakt för svaghet och maskulin förvirring som fotboll och annan idrott bygger på. Att kortsluta rätt man i rätt läge på rätt sätt. Materazzi förnekade att han sagt nåt om rasism, religion eller politik och det var säkert sant; de är teman som inte är tillräckligt ansträngda i förhållande till sportens ideal för att ge den resonans Italien behövde. Din syster är hora – den mest sannolika tolkningen – var däremot en kongenial retning; en enkel kod som gjorde planens djuriske beskyddare, tjuren, vansinnig.

Oavsett om det handlar om stångande tjurar i Berlin eller stängselklättrande grisar i Stockholm har Jelineks tes om sport som djurisk dödsryckning samlat bevis denna sommar. Som deltagare kan man, såvitt jag ser, antingen låta sig bli ett offer för omständigheterna eller förnya fotbollen genom att ta kommandot över scenens hela rymd; börja spela på en ny nivå – som Materazzi.

Därför är det svårt att inte läsa årets VM-final som en sorts tjurfäktning. Los toros är vi; publik, medier, fransmän och de flesta italienare. El matador är Materazzi, lite dum men ändå elegant svängande sin mantel utifrån insikter vi andra saknar. Föreställningen fortgår, vi rusar omkring med död i blicken, men när läget blir trängt kör matadoren lugnt ner svärdet på exakt rätt ställe – inte bara i Zidane utan i hela idrottsvärlden.
Det är frestande att leka med ord som postsport eller metasport, men faktum är ju att den tunga som avgjorde årets VM-final inte agerade utifrån kompetens om vad fotboll inte är utan om vad fotboll faktiskt är. Aldrig någonsin har jag sett en snyggare seger. Och absolut aldrig en sportsligare.

När nu även svensk sport – med Söderstadion som exempel – kommer ut i full kostym är det i senaste laget, och de som kämpar för att separera idrottens idé från våldets har ingen lätt match framför sig. Redan 2004 skrev Stephan Mendel-Enk en bok om tankehånglet mellan fotbollslag och firmor med Johan Mjällbys logik som utgångspunkt: ”Jag ser varje match som ett krig. Om man spelar på mittfältet känner man sig lite som en befälhavare. Man växer när man känner att motståndarna blir oroliga för att man är i närheten.”

Någon tyckte det var otäckt uttryckt. Varför det? När gräset stormades i måndags var det inga huliganer som agerade. Det var sportsmän. Närmare bestämt var det sportens idé som kom ner ovanifrån. Vad som nu saknas i Sverige, till skillnad från Italien, är någon som mer kreativt kan exploatera idrottens konstituerande element – djur, död, krig, profit – och på de strängarna spela upp de rätta resultaten. En Materazzi.

Magnus Linton