I Las Vegas har en stark facklig rörelse vuxit fram och den invandrande arbetskraften har fått det avsevärt bättre. Världens spelhåla är på väg att slippa ifrån sitt ökända rykte och förvandlas till 2000-talets förebild.

Wynn Las Vegas – Sin Citys senaste koloss – ligger som ett välskuret granitblock nerkört i öknen och meningen är att alla med en gång ska fatta: ny epok, paradigmskifte. Av 1960-talets sprutande neonmodernism, gangstererans signum, finns intet och av de stadsimitationer som präglade1990-talet, så kallad architainment, syns ännu mindre. Redan på 90-talet sprängdes en rad legendariska originalkasinon med sköna ökennamn – The Sands, The Dunes, The Desert Inn – för att ge plats åt mänsklighetens bisarraste byggboom och vad som var inne då; ikonstäder. På bara några år sköt Paris, New York New York, The Venetian och de mer diffust tematiserade skrytkomplexen Bellagio, MGM Grand och Mandalay Bay upp på det som en gång var Route 91, i dag den världsberömda Las Vegas Strip.

När nu kasinokreatören Steve Wynn, hjärnan bakom Las Vegas sentida framgångar, nöjer sig med svart fasad och sitt namn draget i ljusslinga vid skrapans topp är det mest ett tecken på att tiden är räknad – snart sprängs 1990-talet. ”Las Vegas är”, konstaterar Hal Rothman i The Grit Beneath the Glitter, en unik antologi om stans fram- och baksidor, ”som en jumbojet där varken piloten, besättningen eller passagerarna har minsta aning om vart resan går eller hur högt eller länge man kan flyga.”

Wynns signal om ett nytt kapitel ligger helt i linje med stans tidigare metamorfoser. Det som startade som en familjeägd banditcirkus byggd på fri gambling och misshandlad arbetskraft blev på 1990-talet en välordnad verksamhet reglerad av aktieägande och kollektivavtal. Elegant var det sällan, men det gav jobb; metropolen besöks nu årligen av 40 miljoner människor och de jobb de skapar har gjort att stans fasta befolkning växer snabbare än i någon annan amerikansk stad. En strid ström av fem sex tusen ekonomiska flyktingar, nästan alla latinos, flyttar hit varje månad i hopp om ett bättre liv och en rad historiska fackliga framgångar har gjort att de flesta lyckas. Las Vegas är för 2000-telets serviceekonomi vad Detriot var för 1960-talets industriekonomi, och i dag den enda plats i USA där arbetarklassen har råd med rejäla villor och kan se sina barn göra universitetsentré. Wynn bidrog till allt det där, men än mer till en av den globala kapitalismens allra viktigaste segrar: mainstreamingen av gambling.

När svenska kommunalråd nu plötsligt står och argumenterar för dobblets välsignelser är det få som vet hur snöbollen en gång kom i rullning. Las Vegas sanslösa efterkrigshistoria har på ett ironiskt sätt påverkats av nyckerna i socialismens fram- och motgångar; stans exklusivitet blev ett faktum när Castro segrade på Kuba och 1959 stängde Havannas kasinon. Nevada blev i ett slag den enda plats i Nordamerika där big-time gambling var laglig och karusellen snurrade fint i några decennier tills det under 1980-talet såg ut som folk tröttnat på Las Vegas. Men då föll muren.

Steve Wynn byggde sitt banbrytande Mirage, startskottet för Las Vegas förnyelse och populariseringen av gambling, 1989 – samma år som kapitalismens segervind med full styrka började dra fram över världen. Kasinostrategerna satte spinnaker och vid slutet av 1990-talet låg troféerna som dollarmausoleum på The Strip medan sociologer sökte nya ord för Vegas-fenomenet: ”den postindustriell kapitalismens slutliga triumf”, ”postmodernismens eget emblem”, ”metropolen som startade det tjugoförsta århundradet”.

Tricket var folkligheten, att snabbt ta bort alla skamliga konnotationer Vegas ännu hade och göra gambling till något ingen borde skämmas för. Det dröjde innan de nordiska utmarkerna fick sina pokermagasin och Halmstad sitt kasino, men nu är jobbet gjort och Las Vegas rastlösa upplevelseindustri måste vidare; hitta nytt fett att vila i. Svaret lyder, förstås, människor. Efter att all energi till Las Vegas megalomani i femtio år hämtats utifrån – elefanter, Rom, tigrar, Paris, söderhavsöar, Venedig, pyramider, Rio – håller det nya kapitlet på att inledas med stan själv som förlaga. Wynn får 2008 konkurrens av Trump Tower och sen ytterligare en rad planerade miljardprojekt där fasaderna inte ska vara det spektakulära utan besökarna; nu byggs hotell och kasinon där så hårt klädtvång ska råda att ingen som inte ser ut som skuren ur Ocean