I dag kulminerar folkfesten på karnevalen i Rio. Magnus Linton åker guidad turistbuss i miljonstadens kåkstäder.

Rio de Janeiro. Vår van tar upp de sista turisterna vid Hotel Sheraton – inträngt mellan en beachremsa och kåkstaden Vidigal – och touren kan börja till det som nu konkurrerar med Corcovado och Copacabana om att generera pengar i upplevelseindustrin: fattigdom. Martha, guiden, testar micken och drar igen dörren framför H Stern Jewelry´s lobbyboutique.

— Welcome to Favela Tours. My name is Martha and I will be your guide today.

I backspegeln försvinner Ipanema, Sockertoppen och Atlanten när bussen ringlar upp bland Rios berg för en visning av den boendeform som i dag är världens snabbast växande men, än så länge, minst synliga. Varje år lämnar 70 miljoner människor landsbygd för att söka arbete i städer och då de flesta misslyckas har kåkstadsfenomenet exploderat; om inget stort händer kommer tre miljarder bo i kåkstäder år 2050, en tredjedel av jordens befolkning. Och kanske är det inte så konstigt att favelan nu lämnat sociologernas bord och blivit material för arkitekter, designers, konstnärer, varumärkeskonstruktörer – och inte minst turistindustrins framsynta strateger. När Venedigs tionde arkitekturbiennal gick av stapeln var urbanisering tema och kåkstaden ett dominerande inslag; slump, kaos, brott och oordningens ordning fascinerade akademiska esteter medan baile funk – den brasilianska slummens egen musik – slog ända till Europa. Men Martha, mån om att hålla liv i företagets business i många år till, vet att turistens nerv inte kittlas med avdramatisering utan av dess motsats; en rätt doserad känsla av fara. Våld, knark, våld, knark – de är de mantran som bär fram touren och bilden av kåkstaden som farlig är helt avgörande för affärsidéns attraktionskraft. Vi är snart framme och eftersom allt ser jättetrevligt ut – nästan pittoreskt – spär Martha på så laddningen inte dör.

— I´m not allowed to answer questions about drugs outside the van. It´s a all matter of security. I advice you that if you want to talk about it – do it in the car.

Favela Tours startade 1992 och är det företag som mest framgångsrikt exploaterat den nya nisch som nu gör succé i världens glassiga resemagasin. I minibussen sitter förutom jag ett pensionerat par från Liverpool, två kvinnor från Nya Zeeland, en jänkare som vill krydda sin äventyrsresa med nåt mer eggande än den hang gliding han tröttnat på – plus några till. Totalt 10. Alla har betalat 30 dollar. Nu stannar bussen. Det här, meddelar Martha och kliver ut, är Rios största favela; Rocinha.

— If you can take pictures? Yes. But before taking the cameras out – please wait, I have to check who´s around. It´s all a matter of security.

Vi anvisas en avgränsad yta att röra oss på och på andra sidan gatan ligger den sociala topografi vi kommit för att titta på; enkla hus i betong, 150 000 människor, massor av hundar, ett myller branta gränder – bebyggelsen sitter som korall i skuggsidan av ett stort berg i död vinkel från alla Rios attraktiva beacher. Vem lever här? Hur? Vad jobbar de med? Vilka är deras problem?

Inget sånt finns tid att svara på för det har blivit tid att handla. En annan av Favela Tours grupper har just lämnat platsen när vår kommer och plötsligt står vi i en kommers som snabbt gör karikatyr av den globala turismens nya lager. Med favelaturernas framgångar har en undervegetation av möjligheter spritt sig och i stället för Rocinha erbjuds vi dess avbilder i form av t-shirts, tavlor och kepsar. En pojk i pappas kläder har ritat färgglada fyrkanter på en brädbit och pekar på verket och ropar ”Rocinha, Rocinha” för att hitta nån som vill möta hans försök att tjäna en slant på det växande varumärket. Om ståndens innehavare bor här är oklart men spelar kanske mindre roll. Det handlas, och då Martha behöver bättra på sin popularitet i området hjälper hon till med reklam för ett paketerbjudande.

— The name of this purse is ”Favela dream”, and the painting here is made by a local artist. It altogether costs 50 reáis.

Rio de Janeiro har i dag 750 favelas och varje har en historia kopplad till ett byggprojekt. I takt med att stan under 1900-talet gjorde succé som hela världens badort bussades arbetskraft ner från det fattiga norr och i direkt anslutning till varje hotellkomplex, golfbana, tunnel eller shoppingmall växte en favela fram för att husera jobbarna och deras familjer. När bygget var klart hade barn fötts, plåtskjulen ramats in i tegel och nya generationer insett att deras utslitna föräldrar underhålls bättre via leverans av sex och droger till turister än återvandring norrut; favelorna permanentades – och spred sig. 1950 fanns 105 kåkstäder i Rio. Nu sju gånger fler.

I dag bor 40 procent av Rios befolkning i favelor och då de brutala orättvisorna inte längre kan döljas har kommersialiseringen av stan byggt in dem i det varje besökare vill ha; ”the complete experience of Rio de Janeiro”. När borgmästaren Cesar Maia mobiliserade sina lobbykrafter för att locka Guggenheims första placering i Latinamerika till Rio – idén vara att femte upplevelsen efter Copacabana, Karnevalen, Sockertoppen och Corcovado skulle ägnas det eleganta museet – var det en fåfäng kamp mot hårda realiteter; Guggenheim valde till slut mexikanska Guadalajara och i stället blev Rios femte stora sevärdhet, till Maias bedrövelse, favelan.

Flygbolaget Aviancas stolsmagasin slår upp favelaturismen under vinjetten ”tendencias” och berättar hur Favela Tours ”erbjuder en unik upplevelse från en plats styrd av fattigdom, våld och knark” men att man i service ligger efter Buenos Aires där besökarna till kåkstaden Villa 20 ”får sitta ner med områdets invånare och äta en äkta